Jag tycker faktiskt att Skellefteå är en otroligt vacker stad. Det är fint att bara gå och titta (givetvis så hinner man inte så långt på en utbildningsdag) och även om det nya imponerar så har jag personligen dragning åt lite äldre arkitektur. Efter andra världskriget så var det minst sagt uppåt för Skellefteå och de tankar om folkhemmet som kom på 30 kunde man genomföra i slutet av 40-talet. Lite lustigt är att när man byggde om staden då så var man  allergisk mot trä. Typ. Det skulle vara sten, koppar och helst inga tak.  Man ville inte vara så bonnig. Stilen var lite mer ”platta hus ”:

(bild snodd från wikipedia)

Hursomhest. Odentorget är min favorit. Ett mysigt torg från 50 talet (skulle jag tro) med en gigantisk, låt oss säga sovjetisk, staty i mitten. Obs ingen ironi, jag tycker verkligen att det är fint.

Jag måste smygfota, jag vill ju inte att Skellefteåborna ska tro att jag är konstig, därav lite skräpiga bilder som det inte är folk på. Man måste uppföra sig som folk även i Skellefteå.

Skellefteå är bara en jäkligt mysig stad och kommun. Jag har förresten för mig att säkert 20 av alla västerbottens byggnadsminnen (runt 70-80) finns i kommunen. Det finns jättemycket att titta på. Den här trappen tillexempel:

Nu är ju Sara Kulturhus något av en snackis så jag, min idiot, kan ju inte gå omkring och fotografera trappor.

Världens största trähus, som egentligen inte är världens största trähus, är väldigt mycket trä och väldigt högt. Antitesen till den första bilden. Var det 80 meter högt? Det är en imponerande byggnad, roligt att få en rundtur.

Det är mycket folk i Skellefteå förresten, jag vill bara inte fotografera dem.

Det viktigaste (och roligaste) har vi här.

En något provisorisk skylt. Jag gillar biblioteket och människorna som jobbar här. Kulturellt (exempelvis nordsken) händer det mycket roliga saker.

Skellefteå har en riktigt jäkla bra och kreativ kultur- och bibliotekschef, Mikke Ejrevi, som Skellefteåborna borde vara stolta över. Det kommer säkert att bli ett uppsving för bibblan.

(Bibliotikarier har ju överlag nippran på just skyltar så rätt som det är dyker det väl upp något spännande här också)

Jag tycker om att åka buss. Jag gör det inte så ofta men just den här soliga dagen är jag på väg till Skellefteå ”for business ” om man nu så vill. Det är träff för ungdomsbibliotikarier och chefer och jag är en av få (kanske den enda?) som är båda delarna.

Busschauffören frågade faktiskt om jag var ungdom eller vuxen vilket gjorde min dag men efter mer analys av uttalandet så fruktade jag för mitt liv då risken finns att mannen som hanterar ett ganska tungt fordon antingen har ett grovt synfel eller är kliniskt galen (alternativ båda delarna)

Det blir roligt att besöka Sara Kulturhus men jag kan tycka att det är lika intressant att bara åka buss.

Det kanske ger en indikation på hur extremt djupgående min personliga tråkighetslevel är men det är ganska mysigt särskilt på våren/sommaren.

Väg och busshållplats arkitektur är exempelvis ganska intressant.

Arkitektur är inte bara byggnadskonst. Även om vi tänker på byggnader som kulturhus , kontotshus och hur viktigt det är att hitta balansen mellan konstnärliga, funktionella och tekniskt praktiska begränsningar så borde det även gälla vägar och busshållplatser.

Vägar och busshållplatser är en miljö som vi verkligen inte kan undvika och som är en del av vår vardag. Hur formas vi som personer av gestaltningen och vilja värden lyfter arkitekturen fram?

Intressant är det när nya byggnadsuttryck ska pressas in i äldre.

Egentligen tycker jag exempelvis att hotell björken är en ganska fin byggnad. Det blir aningen plottrigt men alla intryck skulle man kunna tycka? Kanske försöka att dra ifrån hellre än att lägga till?

Jag är egentligen inte så väldans kritisk till att hålla det lite stilrent.

Det här är vackert på sitt sätt. I alla fall när det kommer lite blommor och grönt.

Nu åker bussen förbi gröna vackra rondeller och kullar och jag lämnar Umeå.

Oj.

Vi har fått in över 30 bidrag till vår novelltävling. Det är kanske lite mer än vad vi brukar när vi har den här typen av arrangemang. Det var också väldigt hög klass på bidragen och faktiskt några etablerade författare som skickat in bidrag.

Efter ett tag så förstod vi att det kommer att bli väldigt svårt och dessutom lite orättvist när vi korar en vinnare. Vi är heller inte särskilt överens (vinnarna har utsetts av en jury på två personer)

Jag hoppas att alla som deltagit i tävlingen kan känna stolthet och att man bidragit med något positivt. Den här tävlingen visar vilket stort intresse det finns för att skriva och vilken fantastisk mångfald av berättelser det finns.

Vi har fått in en hel del vacker poesi och också några lite längre noveller av otroligt hög kvalitet. Det är inte så att vi är särskilt pedantiska när det gäller formatet men det blev ett sätt för oss att sålla bland novellerna. En kort novell fick några fördelar.

Vi har fått in några ungdomsbidrag, eller, eftersom vi ibland är osäkra på åldern på dem som skickat in bidragen, i alla fall ungdomliga bidrag. Vi har försökt att lyfta några noveller som vi tyckte hade ett litet ungdomligare tilltal. Vi är rörda och ser det som en ynnest över att få ta del av olika personers vardag så det vill vi verkligen belöna.

Eventuellt så kan biblioteket belöna några berättelser i annat sammanhang.  Det rör sig mest om konspirationsteori-zombie-splatter i pulpstil som jag är väldigt tacksam för med som kanske inte nådde hela vägen just i den här tävlingen.

Novelltävlingen har egentligen aldrig varit uttalat lokal. Men några bidrag har ganska smart anspelat på lokala strömningar och intressen och därför ändå imponerat särskilt på oss.

Så vi har, lite orättvist, korat några vinnare. Noveller som berört oss, imponerat och förvånat.

Vinnarna är (utan egentligen någon inbördes ordning)

Åke Gustafsson

Wanessa Jakobsson

Kristoffer Cras

Pär Dunge

Molly Lindner

Christina Nordlander

Jag är så glad över att få ta del av alla fantastiska noveller. Ni som inte blev belönade nu var säkert väldigt mycket på gränsen och det blev lite svårt att välja. Några av mina personliga favoriter kom faktiskt inte med på listan. Jag hoppas att ni fortsätter skriva.

Kram Tommy

Jag är nästan lite rörd när jag skriver det här. Vi har fått in otroligt många micronoveller till biblioteket. En lite oväntad konsekvens av detta är att jag har jobbat, det har plingat till i mejlen, jag har tagit del av en liten historia och sedan åter kastat mig i arbete.

För mig har det varit en otroligt rolig micropaus. Tänk att det finns så många begåvande författare (några som skickat in är faktiskt också etablerade författare) som vill dela med sig av sina historier.

Jag har som vanligt dålig koll. Jag vet egentligen inte så mycket om den som skriver, annat än att jag får en liten historia och ett namn. Några ungdomar har skickat in berättelser och det känns lite extra fint. Att en gammal gubbe får ta del av era perspektiv och er tillvaro.

Det dåliga samvetet är lite kopplat till att jag borde svarat alla som skickat in bidrag. Det har jag inte gjort. Jag har heller kanske ingen grandios plan för vad vi ska göra med novellerna.

Vi tänkte också dela ut några priser men priserna vi hade kändes så fjuttiga i kontrast med det engagemang som många visat.

Men jag skriver så här:

Tack för att ni ger en skruttig bibliotekarie lite hopp. Om man verkligen vill jobba litteraturfrämjande så finns det då verkligen många som skriver och har mycket att berätta.

Vilken enorm berättarglädje och vilken talang det finns där ute.

Vi ska försöka göra en liten ansträngning med priserna och kommer att kontakta er i slutet av månaden.

Och ett innerligt tack för era fantastiska bidrag.

”Till salu: babyskor, aldrig använda.”

Det du just läst är en micronovell av Ernest Hemmingway. Novellen är alltså bara den meningen. Även Strindberg skrev en micronovell som du kan läsa här:

http://runeberg.org/strindbg/etthalvt.html

Följer du länken (och läser) har du på under en halvtimme läst både en nobelpristagare och en av de största berömdheterna i det litterära Sverige.

Och vad roligt det skulle vara om fler skrev och delade med sig av berättelser eller kanske ur sitt liv?

På ett sätt är det intressant med korta inblick i människors liv?

Just nu har vi en micro-novelltävling på biblioteket. Vi tänker oss en kortare novell ca 500 ord (det blir knappt en sida). Tanken är egentligen att försöka sänka tröskeln för att skriva och dela med sig med vad man skriver. Tävlingen riktar sig till alla, oavsett ålder. Man skickar helt enkelt in sin novell till min mejl:

[email protected]

Och jag föregår med gott exempel genom att skicka med min som jag skrev när jag satt i väntrummet på vårdcentralen i Holmsund. Den publiceras här i oredigerad form för att uppmana andra att dela med sig av sina små mikrohistorier:

Avlivningen

Ingrid hade bestämt sig för att inte bli irriterad. Det var en svår dag för Bosse, för dom båda faktiskt, och även om de båda bråkat en hel del på sistone så hade hon medkänsla. Bosse hade skrapat bilrutorna och nu körde hon bilen på tomgång och det började bli så varmt att hon var tvungen att dra ner på fläktarna och öppna jackan. Genom fönstret kunde hon se Bosse stå ute med hunden, en sista promenad innan det var dags. Ingrids hand snuddade vid de små pärlorna som utsmyckade tröjan, en present av Bosse, på tröjan var en bild på en liten hund och små pärlor satt fastsydda som ett litet halsband. Hon kände att en tår letade sig ner för kinden men hon torkade genast bort den. Hon var inte den sentimentala sorten och hon övertygade sig själv att tårarna hade med fläkten och kylan att göra.

Bosse närmade sig bilen, fick dra lite i kopplet eftersom hunden var lite rädd för att hoppa in. Han öppnade dörren till baksätet och böjde sig sedan ner för plocka upp den och varsamt lyfta in den. Hunden sprattlade i lite symboliskt motstånd. Ingrid kvävde en suck. Det var ingen idé att bråka om uppfostran nu, eftersom det om några timmar ändå skulle vara för sent.

”Fina Fido” nu grät Bosse öppet.

Hunden hette egentligen Fidel men Bosse hade tyckt att det lät som om han ropat efter en kubansk diktator i skogen, efter det så fick den heta Fido.

Ingrid fick en klump i halsen och blinkade tårarna ur ögonen.

”Det är inte det att jag inte är ledsen” sa hon när Bosse satte sig på passagerarsidan.

”Jag vet” svarade Bosse.

För en sekund funderade Inger på att säga att hon älskade honom. Hon hade inte sagt det på 20 år och visste inte heller om det riktigt var sant, men helt osant var det inte riktigt heller.

”Vi parker vid konsum” sa hon sen. Det är alltid fullt utanför vårdcentralen. Bosse nickade.

Dom parkerade där dom parkerat så många gånger förut. Handikappskyltarna var översnöade men dom visste var dom skulle ställa sig. När Inger stannade bilen så vände sig Bosse om och klappade Fido som viftade snällt på svansen.

”Vi ska skynda oss så du slipper att vänta så länge i bilen” sa Bosse.

Dom gick upp mot vårdcentralen. Snön knarrade under skorna och plogbilen hade lämnat en hög kant mot parkeringen.

Väl inne stampade dom av sig snön och Inger stegade in och anmälde dem i receptionen.

”Inger Olsson” sa hon bestämt. ”Jag är här för att avliva min man”

”Oj så tråkigt” sa mannen i receptionen. ”Är han sjuk kanske? ”

Inger fnös. Säkert en såndär maskulinist, det hade han faktiskt inget att göra med. Samtidigt skämdes hon kanske lite.

”Han börjar bli gammal och hör lite dåligt.” Hon försökte byta samtalsämne. ”Går det fort? Hunden väntar i bilen”

Nu kanske du som läser det här inte behöver mer måsten, för jag förstår att det är många måsten just nu. Man ska hinna jobba, laga mat, gå ut med hunden samt vara både förälder make och allt där emellan.

Folk läser allt mindre. Barn läser väldigt lite för nöjes skull.

Kanske är det för många måsten för barnen också?

Jag vill läsa mer, för att jag vet att jag mår bra av det. Jag vill sätta undan tid och prioritera men om det är svårt för mig, som ändå är bibliotekarie, hur svårt ska det inte då vara för en vanlig dödlig? Någon som inte kan se ut som man arbetar medan man läser?

Vi har pratat lite om hur viktigt det är att vi profilerar oss mer som läsande förebilder och för att styra upp det hela så har vi gjort en liten läsutmaning på biblioteket:

En bok i månaden. 12 böcker 2022.

Det är inte det mest ambitiösa projektet men det ger oss en anledning att vara lite mer personliga samt att lägga ut lite fler boktips på sociala medier, snacka lite om böckerna vi läst.

Kanske kan vi till och med bjuda på fika i ett litet biblioteks-kärleks arrangemang?

Jag kommer att posta min månadens bok på instagram (@nordmalingsbibliotek) och har jag riktigt tur kanske någon av er som läser detta vill anta utmaningen och tipsa om en bok eller två?

Vad jag ska läsa? Ja det får vi se.

Häng med du med.

Vi har många som läser skräck, gärna på engelska på vårt bibliotek. Jag har fått lite tips av våra låntagare och spanat lite efter värsta sortens skräck att köpa in lagom till Haloween.
Tänk på att mycket på den här listan kan vara lite osmakligt och är kanske för de mest hårdhudade skräckfantasterna. Det litteratur som är riktade mot vuxna och den inbitna (vampyrbitna?) skräckfantasten.

Först på listan är Musse Pigg. Det är seriealbumet En Mystisk melodi av den prisbelönte schweiziske tecknaren Bernard Cosey. Det har ingenting med skräck att göra men jag står ju serieinköpen på biblioteken också och det här är kanske ger ett förlåtande skimmer över de vidrigheter som kommer längre ned på listan? I och för sig var boken Mickeys Crazies adventure censurerad då den kom 1965 så av den anledningen kanske den passar här? Jag slog till på den också.

En väldigt omdebatterade bok är Things have gotten worse since we last spoke av Eric LaRocca. Det är en bok som florerat mycket på sociala medier. Många verkar gilla det läckra omslaget. Två kvinnor möts i ett chattrum, saker och ting urartar i den här boken som beskrivs som en av de mörkaste och mest äckligaste skräckböcker som kommit ut i år. Boken ställer bland annat frågan: Vad har du gjort för att förtjäna dina ögon idag?

Själv väntar jag på att en av mina favoritrecensent ska ge den ett omdöme @jennys.bibliotek på instagram.

Nått som man inte skulle tro är inköpt av samma snubbe som har ansvar för Musse Pigg är boken Tender is the Flesh. Det är en dystopisk roman av den argentinska författarinnan Agustina Bazterrica. Boken skildrar ett samhälle där ett virus har förorenat allt djurkött. På grund av bristen på djurkött blir kannibalism laglig… ja ni kan nog lista ut resten själva.

Något som många frågat efter ,men som jag har glömt att köpa in,  är boken The Ballad of Black Tom. Det verkar vara en väldigt intressant bok och är nästan ett svar på tal, eller fanfiction, till H.P Lovecrafts novell ”The horror at Red Hook”. Det är en av Lovecrafts mer xenofobiska berättelse. I The ballad of Black Tom vänder författaren på perspektiven, lite som i succeserien (och boken) Lovecraft Country.

Jag tror att de flesta som är intresserad av skräck och Lovecraft är intresserade i moderniseringen av Lovecraft och skräck överhuvudtaget.  Själv fick jag en liknande upplevelse i den gotiska romanen Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver. Det är en gotisk roman fast lite moderniserad och skriven med ett intressant, för genren, kvinnoperspektiv. Jag var lite intresserad av att se om ”hemsökta hus” litteraturen fått någon förnyelse och blev tipsad om The Haunting of Ashburn House. Den boken är skriven av Darcy Coates som bor i Australien med sina katter (och familj och grejer kanske, jag slutade läsa vid katter). Jag har stora förhoppningar på den här boken. Kattägare kan vara läskiga personer.

Jag pratade med en låntagare som gillade den japanska skräckfilmen The Ring och av någon outgrundlig anledning The Terror säsong 2. Även om det senare visar på lite sämre smak så kan jag inte annat än fundera på vad vi har för japansk skräck i bokform. Jag kollade runt lite och boken Nothing But Blackened Teeth verkar vara något att bita i (ha ha ). Baserat på japanska myter.

En bok som det talats mycket om är boken The Final Girl Support Group och jag tror till och med att den blev klart att den kommer som film/serie innan boken ens var släppt. Mycket av hypen har skräcksidan bloody disqusting stått för. Boken handlar om en supportgrupp för sista överlevare, man kan anta att det hela inte stannar därvid.

Något annat ganska uråldrigt och som kan behöva lite förnyelse är förutom undertecknad är vampyrberättelser. I Boken A Dowry of Blood är det bonden, Constanta, som blir förvandlad och återuppväckt som brud till självaste Dracula i den här intressanta nyversionen av Draculas brud.

Och på tal om vampyrer:

Har du någonsin hållit I en klassisk bok från 1897 och tänkt vad fan är det här egentligen. Vampyrens blod är en sådan. I den gotiska romanen ”The Blood of the Vampire”  av Florence Marryat följer läsaren en jamaicansk kvinna vars mor var slav och fadern engelsman. Det är mycket troligt att 1897 års syn på människor inte ger boken någon fördel men ett intressant diskussionsämne bland oss vampyrintresserade blir det om inte annat (mejla gärna funderingar och synpunkter om du inte är en besökare på Nordmalings bibliotek)

Annars verkar våra skräckserier vara populära. A Girl Walks Home Alone at Night, A basket full of Heads och Gideon falls är skräckserier för dig som vill ha chansen att läsa ut sina skräckupplevelser innan mörkret försvinner.

Jag önskar er en vidrig läsning Tommy

Här kan du testa dina skräckkunskaper:

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSed79zUJRir32dftudR9W4NCJeYiuy6EieixLQwbbrdorG1Pw/viewform

Att jobba som bibliotikarie är lite speciellt och om du som läser detta (hej förresten) inte är bibliotikarie själv så kan det här vara mer eller mindre intressant. Ännu värre det kan till och med missuppfattats som gnäll (vad vet jag)

Men anledningen att jag skriver det här är egentligen för att jag tycker att det är bra att vara transparent. På riktigt. Inte bara som din chef säger och sen inte egentligen tycker.

Om man visar upp vad och hur man gör något kan man ibland blottlägga strukturer och kanske upptäcka saker som, i all välmening, blivit mindre bra. Men också saker som är bra. Eller saker man bara kan behöva diskutera.

Jag skriver boktips på vår fina webbsida (minabibliotek.se). Det är tips och inte recensioner. Varje bibliotek bidrar med en viss mängd och det finns ett redaktionellt arbete bakom så att vi säkerhetställer en viss kvalité.
Jag har 136 publicerade tips och hela 62 utkast (dvs sådant som man kanske behöver säkerhetställa kvalitén på) utslaget på mina 7 år så skriver jag alltså 28 boktips per år för webben. Om det låter mycket så tänk på att det är en hel del bilderböcker och barnböcker med i listan.

Mina tips:

https://www.minabibliotek.se/search?fContentLanguage=sv&fContentType=review&fWrittenBy=581a8205f09f4a0c10a4ff2b&fIncludeStaleEvents=False#content-results

Detta gör jag på min arbetstid. Skriver alltså inte läser.

Av dessa 198 tips är det väldigt få som jag faktiskt läst på arbetstid. Katizi minns jag att jag läste på arbetstid. Det är nog mest i samband med att man gjort något bokprat för barn. Jag har nog aldrig läst enkomt för att skriva på webben.

Böcker som exempelvis kjejsar Augustus självbiografi och Christa Wolfs Medea är såklart böcker som jag läst hemma och vill tipsa om. Tipset om bilderboken pick pick skrev jag fnissade från diskdatorn (den bilderboken är jättefin)

Här är en skärmdump för vad som komma skall (mina utkast) förresten. Det är en salig blandning:

Varje tips jag skriver på jobbet brukar ta mellan 15-20 minuter. Om man räknar i överkant spenderar jag alltså 9,3 timmar per år med att skriva på webben. Ungefär en arbetsdag per år alltså.

Så redan här kan vi konstatera att vi har ett litet problem. Jag menar inte att jag ska få betalt så fort jag råkar läsa en bok men det är en struktur som till stor del  bygger på nöjesläsning och vi är en rätt så homogen grupp människor (mest tanter). Det är en speciell problematik när man blandar jobb och fritid. Det är exempelvis svårt att ställa krav på något strategiskt arbete etc. Nu sköts det iof väldigt bra av redaktionen men jag tycker i alla fall att det är lite intressant. Det fungerar lite så med boktips generellt.

Jag skriver recensioner för bibliotek i fokus. Det är jättekul och det gör jag på min fritid. Det brukar bli ca 4 per år. Dom fyra tipsen tar ironiskt nog dubbelt så lång tid att skriva som det 28 jag skriver på jobbet. Det är recensioner och de läses av hela bibliotekssverige. Jag vill inte skämma ut mig mer än jag gör på daglig basis. Jag tycker väldigt mycket om BIF. Jag blir ibland lite stött när jag blir allt för nischad men av BIF har jag förtroende för allt möjligt.

Jag får inte betalt dock…inte för att jag vill. Men jag tycker att det är lite humoristiskt att man lockar med läsexemplar (som man då får) som också exakt alla andra än just bibliotikarier (som har lite överflöd av böcker på jobbet) skulle uppskatta mycket mer än vad vi gör?

Hursomhelst.

Varje vecka försöker jag läsa ett amerikansk seriealbum med ungdomsfokus och recensera det på vårt Goodreads konto. Egentligen tänkte jag att det skulle vara en hjälp för bibliotikarier med att orientera sig i seriedjungeln. Till och med få ett expertutlåtande av en van och erkänd recensent som minnsan får skriva för Bibliotek i Fokus. Det är också lite roligt att vi har ett utlåtande på nästan varje seriealbum vi har + att mina låntagare kan kolla vad jag tycker och diskutera det med mig.

Det har inte fungerat alls. Med bibliotikarierna alltså.

Denna viktiga kulturgärning gör jag givetvis på min fritid. Recensionerna brukar vara rätt så slamsiga och kanske inte så genomtänkta i tilltal (det är felstavningar och elände) men jag kan känna mig trygg i att de ändå inte läses av någon vuxen och ungdomar verkar ha en större toleransnivå för mina påhitt och grammatik.

Vaddå? Vill inte alla veta vad jag tycker om paper girls? Jag är kränkt. 

Om jag, med min knussliga matte, får lägga ihop mina tips (även serierna ) så blir det ungefär 1,6 skriftliga boktips i veckan. Inte så pjåkigt eller?

Något som man kanske kan diskutera är vad som blir bra och dåligt med att mycket läses på fritiden och tipsas om i professionen. Hur det påverkar barn och ungdom och kanske dialogen kring läsning på arbetstid.

Vår kloka skolbibliotekarie skojade nån gång om att bibliotikarier gärna läser tunna böcker då man oftast är under tidspress och egentligen är det en av sakerna som vi kanske borde prata om?

En annan sak är att vi är ändå vuxna (eller ni i alla fall, jag är ibland osäker på mig själv) och läser naturligt litteratur för vuxna på fritiden. Hur ser våra flöden ut när det gäller barn och ungdomslitteratur? Kanske skulle vi behöva göra en ansträngning för den?

Är det ett problem att bibliotikarier inte har så mycket tid att läsa och skriva samtidigt som en idiot (undertecknad) ändå klämt ur sig 200 boktips på bara några år (7).

Jag tror att det skulle vara bra om vi (jag är uppenbarligen en del av problemet) gjorde mer skrivjobb på arbetstid och i den bästa av världar fick lite mer cred för det. Det kommer aldrig att fungera rent praktiskt att någon med min typ av tjänst kan gå hem och läsa en 600 sidors roman på betald  arbetstid  och ägna en halv dag till att skriva ihop ett tips, men kanske kunde vi lyfta dem som skriver barn och ungdomstips lite bättre i media, sociala medier, biblioteksplan och på arbetsplatsen och se till att man säkerhetställer att man faktiskt får läsa, skriva och tipsa på arbetstid.

Denna kända Stockholmsprofil (som levde i slutet av 1800-talet) sades ha blivit övergiven av sin man och förlorat vettet, gick runt i samma gamla bröllopsklänning året runt.
När hon dog skickade fattighuset hennes kropp till Karolinska institutet för rassudier, man ville se om galenskapen kunde utläsas i kraniet.

En samtida författare med signaturen Håkan såg hur en frälsningssoldat närma sig henne och frågade  “Känner hon Jesus?” och fick svaret: “Jag struntar i alla karlar!

Han skrev efter detta möte, en bok som man kan läsa här:
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/10127

Även om Wikipedia verkar vara säker på sin sak så finns olika uppgifter om hennes bakgrundshistoria och liv. Men att dåtiden ställer frågor om nutiden är det ingen tvekan om. Det finns ett stort värde i att lyfta fram både människor och berättelser från förr. Och inte bara kungar och krig.

Men varför drar jag upp det här? Ska jag vara ärlig så sitter jag i en bilkö för att byta däck (det är min lediga dag idag)

och jag funderat på att leta upp några Västerbottniska levadsöden för en eventuell kommande berättarkväll och så hamnade jag här.

Dom här inläggen är inte mer genomtänkta än så.

Jag noterar dock följande:
Mobilen är verkligen ett bra arbetsredskap.
Det är lite svårare att hitta digitala källor om människor i Västerbotten.

Vi (bibliotikarier) och vi (människor) har ett viktigt uppdrag i att inte låta dessa människor försvinna i historisk glömska. Digitaliseringen är ett fantastiskt verktyg när det gäller att göra människors levnadsöden tillgängliga.

Så tillgängliga att man bara kan hitta dit medan man väntar på att få sina vinterdäck.

Ps…

Just nu har vi en författare som verkligen har tagit sig an den här uppgiften med att lyfta fram lokala levnadsöden från förr. Jag pratar förstås om Kent Lundholm och hans bok Älskade Ester.

Ester Nilsson levde mellan åren 1896-1985 i Lycksele kommun. Hon gick under smeknamnet Ester Duva och är också ett levnadsöde som jag tror både berör och engagerar.

Kent kommer till oss i Nordmaling i november

Jag hade egentligen inte fel (se tidigare inlägg och nummmer ett på listan).

Jag har egentligen en väldigt vag aning om författaren, delvis för att jag tror att bara två böcker är översatta till svenska.

Paradiset och Den sista gåvan.

Men det är helt klart en intressant författare och också lite inom mitt intresseområde.

Så det är bara att gratulera. Och läsa.

Det var dock bara två bibliotek som var riktigt redo för nobelpristagaren.