Etikett: Ester Duva

En andlig promenad

Av Kent Lundholm, 31 augusti 2020 kl 16:32, Bli först att kommentera

En skön helg uppe i Skellefteå. En tid i begynnande höst där det ännu bodde kvar en bit av sommaren. Drygt 20 plus, sol. Vi åkte en sväng under lördagen till Marranäsvältan; en mäktig naturupplevelse i närheten av Fällfors.

Åter till grusgropen … Var i Marranäsvältan första gången ca 1982, sen har jag följt ”raset” sex-sju gånger till. Erosion i dagsljuset. En ravin där ”grusgropen” växer för vart år som går. Det ser ut som om en jätte tagit en tugga i marken ner mot Byske älv.

Sen bar det av till Bönens trädgård i Kusmark. En andlig promenad, en pärla i tillvaron som leder till stillhet och eftertanke. Små skyltar i växtligheten som får en att stanna till och fundera. Saknade dock modet att fördjupa mig allt för mycket i mitt livs stora sorg och allvar.

Söndagen – även den en dag i flödande solsken. En långpromenad med stavar som stöd. På tillbaka vägen upptäckte jag hur benen plötsligt kan vika sig under mig. Gummiben. Denna jävla brist på dopamin som leder till en oförmåga att styra mina muskler, min kropp. Vad väntar mig? Förutom smärta och en vansinnig skräck …

Snart kan jag skicka in mitt manus till förlaget. Tusan så många timmar jag lagt ner på denna roman. Tycker det ser bra ut, även om det fortfarande dräller av små stavfel och grammatiska kullerbyttor. Är dock orolig över att lämna ifrån mig texten. Brukar ju bli ”sjuk” när ett projekt tar slut. Får väl fortsätta att skriva. En ny roman. Är rädd att det ”smäller till” ifall jag sänker garden.

Nog är väl vägen mellan Skellefteå och Umeå för jävla tråkig? Kanske för att merparten är satt till 80 km/h. Bitarna när det är flera filer och 110 km/h så gör det ju undan. Dags att bygga bort alla flaskhalsar längs denna väg.

Inte tänker jag: Jäklar i min lilla låda, jag susar fram längs en Europaväg – i en hastighet av 80 km i timmen …

En duvas färd till himlen

Av Kent Lundholm, 29 juni 2020 kl 06:35, Bli först att kommentera

Skrivandet av romanen ”Älskade Ester”, den om Ester Nilssons liv fortskrider mot sitt slut. Den märkliga kvinnan som blev känd i Lycksele med omnejd under öknamnet Ester Duva. Kommer idag (hoppas jag) att att färdigställa den senaste versionen, den tionde tror jag. Sen har jag en genomkörare till, för att stryka lite till och kontrollera grammatiken och stavfelen som brukar gömma sig i textmassan – som omsluter cirka 500 sidor. Ja, sen ska ju förlagets korrektur rättas och förmodligen strykas ner. Hela romanprojektet lär ta hela detta år. Jo, det kräver sin man att skriva en roman om Ester Nilsson …

Ester Nilsson även kallad Duva.

Jag har aldrig lagt så mycket krut på en roman som på denna. I början skrev jag i ren skräck då jag förra sommaren var så dålig i min Parkinson att jag bara kunde hantera tangentbordet med mitt högra pekfinger. Var övertygad om att detta skulle bli det sista jag skrev – om jag ens hann skriva klart ”Älskade Ester” innan jag skulle förvandlas till en stenstod, en oförstådd runsten. Men i början av augusti justerade en läkare på Neurologen medicindoserna och jag blev piggare än nånsin. Dock med en malande tanke: Skynda på Kent! Du vet aldrig hur livet är tänkt att fortsätta. Jag ljuger inte om jag påstår att jag skrivit cirka 8-10 timmar precis varenda dag sen i juni 2019.

Nu tänker jag ta några veckors semester från romanen och låta den ligga till sig ett tag. Målet är att ge ut romanen våren 2021. Om inte den andra vågen slagit till … Intresset för denna roman har varit rekordstort och jag har aldrig omgett med så många skrönor, så mycket fakta och information i något av mina tidigare romanprojekt. Det har varit på gott och ont. Eftersom jag inledningsvis litade för mycket på några av uppgiftslämnarna, tog romanen ständigt nya riktningar. Höll på att bli galen. För varje sanning fanns där en annan sanning som gjorde att en av dessa sanningar rimligtvis måste vara en lögn, i varje fall en skröna eller ett ”planterat” minne. Det finns de som tvärsäkert påstår sig har besökt Ester i Nygård på 40-talet – då hon i själva verket flyttade till Lycksele 1929 och som sedan aldrig återvände till sina hemtrakter kring Knaften och Örån. På 40-talet var byggnaderna i Nygård rivna.

Skrivandet kan ha ett högt pris.

Som tur var klev några av mina läsare och vänner, även min förläggare, fram och menade att jag var tvungen att sätta ner fötterna och som författare till denna roman bestämma riktning och innehåll. I och med valet av romanen som form kan jag ju krydda sanningar med rena rama lögner, för att kunna dramatisera MIN berättelse om Esters liv. Precis som jag gjorde i romanen om Valfrid Johanssons liv: ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006 Ord & visor förlag). Med min empatiska förmåga och mitt medlidande kom jag rätt så nära sanningen – samtidigt som det blev en jävligt bra roman.

Men tusan så det tar på kroppen och psyket att tränga in i en annan människas psyke, tankar och kropp. Ibland blir det rent av svårt att skilja på Jag och DU. Lena har storögt lyssnat på mig när jag emellanåt berättat hur jag frågat Ester om råd, om vad hon skulle ha sagt och gjort i en del knepiga partier i mitt skrivande. Harreligen, nu har han vorte tokut!

Jag skyr coronaviruset och värmen.

Skönt med en molnig och lite kallare dag. Värmeböljan höll på att dräpa mig. Var det inte coronaviruset som höll mig isolerad, var det nu den 30-gradiga värmen som tvingade mig att sitta instängd med två brummande fläktar riktade mot mitt skrivbord, så att pappersarken kom i rörelse och föll till golvet.

Lev väl!

/Kent.

Sanningens mörker

Av Kent Lundholm, 17 juni 2020 kl 08:06, Bli först att kommentera

Alla dessa pratakusar, sanningssägare som tanklöst tompratar rakt ut i luften, som tror att just deras sanningar är all världens mått, borde först ta en sväng sitt förnuft i pannloberna, räkna till tio, innan de låter grodorna hoppa ut ur deras munnar. Att vara impulsiv kan ha sina fördelar. De som har den egenskapen är ofta rysligt snabbkäftade och på en sekund kan de samla skrattarna på sin sida. Men det brukar inte hålla i längden. Prat som bara bygger på första bästa känsla som dyker upp, kommer en dag att avslöja sanningssägarens mörka djup.

Protester världen runt.

Alexander Bard föll i en egen grävd grop när han impulsivt avslöjade sina rasistiska tankar och twittrade att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”. Han drar alla över en kam, varenda svart människa är en latoxe som tär på samhället. Är det därför som det är okej att poliserna i USA kväver svarta fortkörare. Han raljerar om Black lives matter-rörelsens protester mot rasismen i USA.

En normal hjärna brukar använda sig av förnuftet för att avgöra om exempelvis ett larm från amygdala är trovärdigt; om vi står under hot från en rytande tiger, mammut eller att nån är på väg att kasta ett spjut mot oss. Kroppen går på högvarv, blodtrycket ökar, hjärtat slår fort. Det är gamla, nedärva egenskaper med andra ord. Förnuftet säger: Nej, det är bara en liten parvel som räcker ut tungan. Du behöver inte fly eller slåss. Eller: Spring Kent, spring! Förnuftet hjälper oss att tyda världen och i viss mån att redigera våra tankar så att vi inte säger nåt jävligt dumt i affekt. Som Bard gjorde (igen …)

Han fortsätter tydligen, då han nu kallat Bianca Ingrosso för Hora. Återigen, misstänker jag, så red han på känslorna istället för att stanna till vid förnuftet, räkna till tio, och sedan sagt nåt mera klokt – eller inget alls. Detta borde väl vara sedelärande för alla pratakusar och skrävlare? Jo, för det går att lära om, att bemästra sin impulsivitet. Första steget är att bli medveten om hur ens hjärna fungerar.

Tyvärr mattas betydelsen av vad en sanningssägare kan vara. De som vågar stiga fram och beskriva missförhållanden inom vården, på arbetsplatserna, de som vågar vittna mot organiserad brottslighet. För att våga göra det krävs mod. Det krävs att man visar sig sårbar och kan bli tvungna att ta emot ”knivhugg i ryggen”. Det är såna sanningssägare vi behöver – inte gaphalsarna.

Vi lever i pandemiernas tidevarv. En heter corona, en annan är den strukturella rasismen. Runt om i världen sorteras människor bort på grund av sin hudfärg. De ärver fattigdomen. De blir sjuka, dör i förtid. De representerar det annorlunda och det skrämmer skiten ur somliga – och skapar vrede. I fronten har vi ett gäng sanningssägare som struntar i sitt förnuft och svansen bakom dem som består av än fler känslostyrda personer. De hakar på eftersom de fått höra en ”sanning” som beskriver världen på ett trovärdigt sätt. Tror dom i varje fall.

Det har blivit okej att ”tycka till” om folk som är eljest, att fösa ihop hela högen i en och samma grupp. Trots att rasism inte är någon vetenskap, utan ett impulsivt tyckande i fördomarnas tecken och okunskap. Vi måste lägga bevisbördan i rasisternas knän. ”Vad bygger du det på? Var har du hört det? Kan du leda i bevis att exempelvis säga som Alexander Bard: att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”.

För övrigt så åker jag idag till Skellefteå för att fira midsommar med Lena. Med mig har jag en pärm med 360 sidor text (i bokform dryga 500 sidor), som nån gång, i en snar framtid, ska bli romanen ”Älskade Ester”.

De annorlunda

Av Kent Lundholm, 15 juni 2020 kl 07:00, Bli först att kommentera

Annorlunda människor bryter ny mark. De ger oss distans till livet och får oss att undra över VEM som bestämmer vad som är normalt.

Annorlunda människor som vågar ha en röst som skiljer sig från andra får räkna med att hånas och bli idiotförklarade.En del de som blivit eljest försöker desperat göra avkall på sin personlighet och ära genom att bära olika masker och kämpar livet igenom för att få tillhöra en flock.

Detta blir aktuellt då jag jobbar med romanen om Ester Duva Nilsson; en kvinna som var född eljest och dog som en annorlunda männisch. Hon struntade i normerna, i de osynliga reglerna (mycket på grund av att hon inte begrep sig på de lagar som gäller för folk i flock.) Kom hon väl in i en gemenskap, så sparkades hon snabbt ut, fick rött kort för brott mot reglerna.

Ester Nilsson även kallad Duva.

Vi människor är olika: Vi har i grunden olika stilar, olika intressen, olika behov, olika mål. Vi har framförallt olika förutsättningar. Ibland är sådana skillnader orsaker till att det uppkommer konflikter. Många har aldrig ägnat någon större uppmärksamhet åt att människor kan fungera helt olika. De reagerar därför med oförståelse och stark irritation när de märker att en kollega, vän eller en kuf ute på stadens gator inte beter sig så som de borde.

Det annorlunda, de som är eljest kan verka skrämmande, just för att vi är ovana att möta dessa människor. Ilska och rädsla … en farlig kombination. Ur detta börjar mobbingen. Den som är räddast och fegast tar på sig rollen att göra sig lustig och säga elaka saker till den som är annorlunda.

Ester var pusselbiten som inte passade in, som bar fel kläder, förstora skor. Hon var den långsamma kvinnan som pratade långsamt och gav ett intryck av att vara trög i huvudet. Vilket var fel. Hon fick ta emot smällar för att hon vägrade ändra sig och bära masker av tillgjordhet. Falsk skulle hon aldrig bli.

I ämnet har många kloka ord sagts: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem.” ”Du skall älska din nästa som dig själv”. ”Sannerligen, vad ni har gjort mot en av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Jag har alltid dragits till människor som simmat motströms, som sett världen med lite annorlunda syn, som hävdat en röd blomma är gul, som gått sina egna vägar, trots ett högt pris och en påtvingad ensamhet.

Kanske är en av orsakerna till detta är att jag själv är eljest, annars och annorlunda. Nåt jag skrev om i min biografi ”Spring Kent, spring!”

På skogspromenad

Av Kent Lundholm, 23 maj 2020 kl 06:27, Bli först att kommentera

En aning av sommaren. I går i varje fall. Vid sexsnåret lyser himlen blå – trots att vädergubbarna lovat ösregn. Men det kommer väl. Promenerat i skogen, varit ute i friska luften, suttit och solat på Lenas balkong. Framför allt har jag bytt miljö efter många veckor i min tvårummare. Nu är jag i Skellefteå.

Redo med munskydd och vinylhandskar, under gårdagen inköpta på Clas Ohlson. Det alla apotek saknar, finner man till ett bra pris på Clas Ohlson. Handskarna jag beställde på ett av apotekens webbsida kostade tre gånger så mycket. De gick inte köpa i butiken, och skulle beställas med en massa tillkommande frakt. Likadant med handspriten som aldrig finns på stadens apotek, kan man vraka och välja bland, lastade på pallar inne på COOP, litervis eller mindre sprejflaskor till ett bra pris. Var gör apoteken sina köp? Ryska maffian? Vore det inte för att de hjälpligt försöker tillhandahålla receptbelagda mediciner, så skulle Clas Ohlson kunna överta deras verksamhet. Tror att det skulle funka bättre och effektivare.

Ni tycker kanske att jag är fånig som går omkring med munskydd och vinylhandskar, att jag rent ut sagt är eljest. Men om ni tittar på dagens Text-TV sidan 168-169 och läser om de åtta riskgrupper som Socialstyrelsen radat upp så förstår ni mig kanske? Om man uppfyller en av dessa grupper räknas man som en riskpatient. Jag finns med i TRE grupper och blir då en högriskpatient. Grupp 4: Diabetes, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar (stroke). Grupp 5. Fetma. Yes! Grupp 6: Parkinson.

Den 20/5 uppmärksammade VK mitt romanprojekt. Ester har blivit inne i Lycksele och intresset är stort för min roman ”Älskade Ester”. Dagen när artikel var publicerades ringde det ofta i min mobil och det plingade i min e-post. Folk ville tipsa, ge råd, berätta sina minnen. Det bästa tipset var om en kvinna som växte upp i Öretorp, granne med Esters Nygård. Samtalet med den kvinnan i Lycksele rätade ut många frågetecken. Hon hade anteckningar på en mängd viktiga datum och berättade att hon ofta hälsade på Ester på ålderdomshemmet på 1930-talet och framåt. Nu vågar jag skriva klart romanen. Jag känner mig trygg i mina kunskaper om Ester – även om jag bara kan nedteckna 30 procent av mina kunskaper.

Flytt till ”Chokladhus”

Av Kent Lundholm, 26 mars 2020 kl 08:11, Bli först att kommentera

Pust. Snart är 13-års boende nerpackade i Biltemas flyttkartonger. Nu är det mest ”rate” som ska ner i kartonger och påsar; småkrafs som ska med: Typ när jag tömde badrumsskåpet. Är slut i kropp, själ och mentalt. Men nu börjar det dra ihop sig. Hjälp kommer från Lena, på fredag ansluter min dotter, lördag kommer flyttgubbar i form Movinga flyttfirma och ett par av polarna. Söndag städning. Måndag avsyning av städning med knorrande, kvidande hyresvärd.

Men mina nya hyresvärdar som är en kombo mellan socialtjänsten och Bostaden, var så trevliga, så snälla och tillmötesgående och så insatta i mina problem. Anar att det funnits människor, vänner, som i tysthet arbetat för min sak. Fick en ny varmluftsugn, ny diskmaskin, ny kyl- och frys. Fick nycklarna en vecka innan formellt inflyttningsdatum – då jag behöver tid på mig att packa upp. Skrev under kontraktet med drygt två meters avstånd till de övriga och avslutade detta med en handtvätt. Märkliga tider. Inga handslag. Detta ständiga hot av ett coronavirus.

Från och med söndag räknar jag mig som boende på Ostvägen, på andra våningen i ett av de s.k. Tobleronehusen uppe på Ersboda, 6 km från centrum. Känns bra, men ingen jublande glädje då flytten gjordes på grund av sjukdom. Annars hade jag nog varit trogen Pig Hill och Backenvägen 9 trogen några år till. För avsides hamnar jag ju.

Räknade härförleden ihop alla de gånger jag flyttat och fick hop det till 23 gånger. De flesta mellan jag var 16 – 30 år. På den tiden då långtråkigheten fick mig att ständigt att byta boende och ort. En och annan separation spelade även in, skulle jag tro.

Så en viss flyttrutin har jag. Men tusan så långsamt det går numera. Igångsättningsproblematik, koncentrationssvårigheter, värk i nacken, kramp i ryggen, balanssvårigheter, yrsel, ett ständigt snubblande och blodtrycksfall. Ovan på det hotet från Coronaviruset.

Även korrekturet till romanen om Ester ligger nerpackad. Dock ej i flyttkartong utan i min resväska med mycket viktiga handlingar. Har noga läst igenom de 450 sidorna och noterat att en hel del ändringar måste ske. Dels av dessa irriterande, små dyslexifelen (bindeord som fallit bort, omkastade bokstäver, ändelser som fallit bort), dels för att komprimera storyn som i dagsläget är för lång. Har beställt ett nytt skrivbord, av tung metall. Det ska stå stadigt och vara en värdig ersättare till det läkarbord jag suttit vid sedan i mitten av 1980-talet. När jag packat upp det nödvändiga ska jag ge mig i kast med texten. Kanske, kanske är den klar att skicka till förlaget nån gång i maj. Vi får se. Tänker inte publicera den så länge Coronaviruset förlamar världen.

Precis som när jag skrev romanen om Valfrid Johansson ”Konungarnas konung från Baklandet”, så börjar det dyka upp oroliga människor som indirekt och direkt menar att jag inte borde gräva i Esters liv. Sedan hör allt fler av sig och anser sig veta allt om Ester. Men det faller platt när de inte ens vet när hon flyttade till Lycksele och när påstår sig känna henne ”väl” och ha träffat henne i hemtrakterna tio år efter flytten …När jag skrev om Valfrids liv var det ett par personer som hotfullt ”befallde” mig att inte skriva den romanen. Den, som romanen om Ester, engagerar många människor. Det respekterar jag. Men då dan de inte komma dragande med lögner och gamla skrönor …

Många tror fortfarande att det är en biografi jag skriver på, då jag gång på gång jag poängterat att det är en roman med historiska personer som en gång funnits, men som ”lever” under mina tolkningar, min människokännedom och medlidande. jag har i mina romaner gång på gång skildrat människoöden med stor respekt och med målsättning till en upprättelse för mina karaktärer. Precis som jag gjorde med Valfrid (Konungen). I brist på fakta får jag som författare treva mig fram och ständigt undra vad som skulle ha kunnat hända. Till det kommer ju en dramaturgisk bearbetning av historien som ska göra romanen spännande och engagerande. Men det är ju författarens uppdrag.

Att uttrycka sig konstnärligt är att dela med sig av ens rädslor, sin sårbarhet, sorg, glädje och längtan. Till detta krävs ett viss mått av mod.

Fikapaus, sen fortsatt packande.

För övrigt märker jag av min Parkinson allt mer. Kanske pga av stressen. Men jag tappar precis allt till golvet: glas, skruvmejslar, tandborsten. Finmotoriken är usel.

Sorterat gammord

Av Kent Lundholm, 16 mars 2020 kl 07:20, Bli först att kommentera

Sorterat papper. Två tjocka pärmar med fakta och minnesanteckningar som hör till romanen om Ester. Sen har jag suttit och pulat på med alla gammord jag lärt mig under resans gång, sorterat dem i följd till dess det blev nåt som påminner om en dikt.

Mitt upprop kring Esters återfunna gravplats, har resulterat i ett stort gensvar. Det är hittills 250 som vill vara med och finansiera nån typ av minnessten. Hoppas det finns krafter att bilda ett Ester Duva-sällskap uppe i Lycksele och att det blir rest nån sten över hennes minne.

Klart är att Ester engagerar många i Lycksele. Själv tycker jag mig ha nog göra med mitt skrivande om hennes liv. Skulle varken hinna eller orka vara med i nåt praktiskt arbete. Däremot kan jag vara en katalysator som får saker och ting att hända. Det måste väl ske en djupare kontakt med Svenska kyrkan och på sikt även med kommunen.

Jo, här kommer min dikt på lyckseledialekt.

Den blev så där, men själv njuter jag av att få uttala orden, även om de kommer lite huller om buller.

Livet för gammalt (Dikt av Kent Lundholm) ©

Oppstillt,
krype fyromfot.
Pjöller nalta,
sen masa å gå.

Sursnön, skaran å blia,
bärjola på sörsia.
Gräv barhänt i jola,
bränn fönna om vår’n.

Sätt pären,
plock ogräse.
Slåttanna.
Hässjen jer full ve hö.

Skaff se gåven.
Läsa katekesen.
Gå te kyrka.
Gu nåde däg.

Tjockmjölka, bryta
rattåt å äta.
Tugg å svälj.
Lär dä magahove
å sitt bredave.
Blask ve öga å blister.
Klä på dä,
nu köm främmen!

Småfögla som väsa på.
Sviarn. Beckolja.
Korompa neri mjölkhinken,
stup å skall ner i dyngkasa.
Huvvaligen!

Hittna å dittna, hänna å dänna
å sen polemasa.
Napp brannbera å snattren,
bli huvvuvill, svim å.
Ränn vitöga.

Ligg ilag, goes nalta.
Äla å sä.
Bli bånut.
Stortissen, kvinnfolkforen
å småbåna.

Å så karaforen.
Bussaron å vadmalsbyxen.
Skrävel å bälj ti sä brännvine.
Hugg timmer te baklanne.
Klyv ven.
Bli karut å va okamme.

Åt å fram.
Ofuri, ohull, oitte.
Oslög men hannvass.
Dra fälen etter sä,
gå infött
å stappelbent.

Tokforen.
Jer du göjvut?
Nä, nalta eljest.
Äsch, hort hä va!

Gammgöbba, gammkärringen,
tannlös å klomrut.
Senadrage om nättren.
Nolaverä å snödrevan.
Misslagom,
kvir å järmes.
Harmes mest hela tin.
Tackel å, lut ikull sä.
Gå åttabak.
Gruv sä.
Kvamn å.

Kom, nu gör vi kvälln.

Esters grav

Av Kent Lundholm, 13 mars 2020 kl 15:34, Bli först att kommentera

Sent igår kväll hittade jag den. Graven: ME T 0079. Mellersta gravgården i närheten av kyrkan i Lycksele. Ester Nilssons grav. Hon som fick öknamnet Ester Duva och som i en ålder av 33 år flyttade in på ålderdomshemmet i Lycksele och bodde där till sin död 1985.

Ett livsöde jag nu skrivit en roman om: ”Älskade Ester”.

Trots att gravrätten återgått till Södra Lapplands pastorat, så har man klokt nog inte överlåtit graven till nån annan. Man har insett att det finns en kulturhistoria kring Ester. Instämmer! Hon torde vara en av Lyckseles mest kända personer, inte minst för att det var så tacksamt att mobba henne och döma henne utifrån hennes yttre.

Jag har aldrig blivit så starkt berörd av någon av mina romanfigurer, som jag kom att drabbas av Ester Nilsson öde. Utan att förhäva mig finns i min kommande roman underlag för en filmatisering. Vilket flera redan påpekat, utan att läst en rad i min roman.

Vi gillar av nån anledning människor som kämpar, de som simmar motströms och som vägrar att ge upp. Ensamma, tjuriga människor. Underskattade personer som lätt får stämpeln som idiot, men som är intelligenta bakom en något dyster fasad.

Jag har jobbat med denna roman i ett smått galet tempo. Jag ljuger inte om jag säger att jag i snitt jobbat 8 timmar per dag – sju dagar i veckan sedan i maj 2019. Jag hittar tio genomskrivna versioner, där omfånget pendlat mellan 400 och 500 sidor.

Dagens version är på 440 sidor. Nu är den utskriven, ska genomläsas, småfel ska rättas sedan skickas den till mitt förlag. Sedan en spänd väntan på vad de tycker.

Det intensiva skrivandet beror dels på allt spännande jag funnit i faktaväg kring Ester, alla gåtor som uppstått, dels på grund av min sjukdom som galopperar genom tiden i hög fart. Har skrivit det här tidigare: Detta är förmodligen det sista jag skriver i romanväg. Kommer inte att orka ge mig i kast med ett dylikt ämne en gång – min Parkinson säger stopp.

För övrigt har jag idag hamstrat en aning. Kunde inte stå emot. Många hyllor gapade tomma på Ica Kvantum. Så jag är inte ensam om att ha tänkt tanken. Mycket pasta, massor med bönor och krossade tomater. Frysen full, skafferiet välfyllt.

När jag höjer blicken från tangentbordet, upptäcker jag en värld i kris. Pandemin är ett faktum.

Inom kort kan samhället vackla till och stanna helt och hållet.

Detta är allvarligare än vi ens vågar tänka oss.

Fint brev om Ester

Av Kent Lundholm, 7 februari 2020 kl 19:56, Bli först att kommentera

Förkyld. Suttit printat ut färgglada färgbroschyrer och skrivit följebrev som ska skickas till hugade arrangörer som vill ha en föreläsare som har ”egna erfarenheter av psykisk ohälsa” i sitt CV.

Satt en stund och gruvade mig inför den 23 mil långa färden den 21 mars till Storuman för en timmes framträdande. Men då har gulliga Katharina på ABF Västerbotten fixat hotellrum fredagsnatten innan mitt framträdande på lördag. Lena och jag kör en bit var. Sen blir det bubbelpool och bastu på Hotell Toppen på fredagskvällen. Middag förstås. Sen upp på scenen 12.00 på lördag och en dryg timme senare åter, 23 mil, mot Umeå. Tufft att var kultursnubbe.

Fick ett fint brev från en herre i Kungsbacka, som hade en hel del att berätta om Ester Nilsson (Duva). Han verkade ha fått kämpa med sin gamla Halda får att få ihop detta brev. Små anekdoter. En om hur hans mor bjöd Ester på mjukt bröd, då Ester tappat tänderna. Hon var bara lite över trettio. Där i början av sin vistelse i Lycksele så gick hon på alla slags gudstjänster; Frälsningsarmén, Pingstkyrkan och Svenska kyrkan, gärna då på en begravning. Han följde henne i spåren som liten grabb och bodde bara 500 meter från det ålderdomshem hon och föräldrarna kom till 1929. Han berättade om hur Ester alltid skyddade sin handväska. Sen nåt nytt för mig: Ester hasade runt på stan och sålde Julkort för att tjäna en liten slant. Fattigdomen förföljde henne med andra ord till Lycksele.

För övrigt tänkte jag och DUO-appen slå lagen i ”På spåret”. Förlorade. Tandis på måndagsmorgon. En bit ur en lagning har lossnat.

Våra sociala rum

Av Kent Lundholm, 17 september 2019 kl 04:45, Bli först att kommentera

Sömnlös – som vanligt. Lägg därtill en jobbig helg som orsakades av ett systemfel i vården. En slarvig AT-läkare la mitt recept på en hylla, gick sedan glatt hem för fredagsmys, utan att ha skickat receptet till apoteket. Det kändes i kroppen att plötsligt avbryta en medicinering i nästan tre dygn; en medicin som försiktigt ska trappas ut för att inte orsaka kramper. Ringde 1177 och frågade om jouren kunde hjälpa mig: ”Jouren har inte tid för sådana saker”. Nähä.

Snälle Ante hjälpte mig i lördags.

Fick hjälp av snälle Ante att fixa ett bord under Pilgatans kulturmarknad, så att jag skulle kunna sälja några ex av min roman ”Män som spelar schack”. Solsken, värme mot kinderna. Satt på en stol och sålde några böcker, signerade dem. Efter två timmar var jag slut; jagad av en rasande oro och av panik. Det var bristen av den glömda medicinen som slog till i den kemiska fabrik jag bär innanför pannbenet. Så det var bara att knata hem med resterande böcker i min väska. Ibland känner man sig maktlös mot vårdmaskineriet. Det finns en inbyggd lynnighet i systemet; människor som genom långvariga studier har vinnlagt sig den fulla rätten till sanningen. Man får därför tänka sig för och inte bli en allt för bråkig patient – och som sann kristen förlåta en slarvig AT-läkare som glömt att skriva ut en viktig medicin. Man vill ju komma till himlen …

Har gjort två telefonintervjuer med kvinnor i Lycksele som redan under 60-talet började jobba på ålderdomshemmen och då lärde känna Ester Duva Nilsson. Nu börjar bilden av denna märkliga kvinna att växa fram. På utsidan ser jag en illa klädd kvinna, med en märklig hatt på huvudet och med ett par förstora luddor på fötterna, sommar som vinter. En kvinna som rörde sig sävligt, som styrde skorna under sig, som talade långsamt och som besökte stadens alla begravningar och bröllop.

Ester Duva Nilsson.

Men under den ytan finner jag en läsande och grubblande kvinna som älskar att diskutera samhällsproblem, politik, och om det som händer ute i världen. Många var de som dömde henne efter utsidan, som antog att denna långsamma kvinna var sinnesslö. Men det är ju så att vi även måste se insidan på en människa, innan vi dömer. Hon blev bland annat vän med en överläkare, ett par prostar och med självaste häradshövdingen brukade hon diskutera olika rättsfall med, då hon ofta besökte olika rättegångar. Det är snudd på märkligt att hon kunde bli denna tänkande, kännande kvinna efter endast två månaders skolgång. Det tyder på intelligens. Skriver vidare på romanen, fyller i de fakta jag fått in, och tolkar resten med empati och fantasi. Det ska bli en roman, inte en biografi.

Vi möts i våra inre, sociala rum.

För övrigt bildar vi sociala rum, när vi i olika möten speglar oss i varandra. Redan de tidiga jägarfolken överlevde tack vara dessa sociala rum, där de kunde samarbeta och dela bytet lika och rättvist.

Etikett: Ester Duva

En andlig promenad

En duvas färd till himlen

Sanningens mörker

De annorlunda

På skogspromenad

Flytt till ”Chokladhus”

Sorterat gammord

Esters grav

Fint brev om Ester

Våra sociala rum

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv