Tuff uppväxt
Jag åkte och köpte dom där räkmackorna som ”Tant Bibbi” skulle bjuda på igår. Dom var mycket goda, men tyvärr… dom slår inte Ullas räkmackor (Ullas kondis, här på västerslätt), dom är snäppet godare 🙂
Vi blev sittandes där i över tre timmar, snudd på 3½, och pratade en hel del om hur saker och ting var, och hur dom har blivit. Vilken tuff uppväxt vi hade som inte fick ta på träskor förrän första maj, inte heller någon cykel. Då var det lördagen som var vigd åt godisköpande och grillkorv fick man äta om man fyllde år eller åt ute på restaurang.
Två kanaler att välja på tv:n och efter åtta fick då inte jag titta på den. Bibbi berättade att hennes pojk, en gång blivit hemskickad från skolan. Hon ville veta av vilken anledning men han hade suttit där och sett så oskyldig ut, inte hade han gjort något inte.
Hon fortsatte tjata på honom och sa till slut, visst är det väl bättre att du talar om det för mig, än att du ska måsta tala om det för pappa, då han kommer hem? Då kröp sanningen fram… han hade sagt en svordom. Jojo, då hade minsann lärarna något att säga till om. En svordom och du åker hem… basta!!!
Ja, men skämt på sidor, inte hade vi det så tokigt då, jag tror hellre att det är betydligt tuffare att vara barn och ungdom idag. Mera prestige i det man gör, man SKA framförallt göra någonting, press, skola, hänga med kompisar, lättare att få tag i saker som inte är några höjdare egentligen, och dom ser förmodligen mindre av sina föräldrar. Inte så lätt, alla gånger och jag skulle inte vilja byta.
Karin, min klasskompis mamma, berättade om en gång då dom varit i stugan. Jag och Annica var hemma och donade på. Så hade Annica ringt till stugan och sagt: Ehh, mamma, kan du gissa vad jag och Maria har gjort? Nää, sa hon och lät smått oroad, vad har ni gjort för något?
Vi har flyttat ut pianot från mitt rum och tagit in det i erat sovrum. Nämen herregud, hur bar ni er åt då, blev det repor på golvet etc etc. Hon hade blivit jätteorolig för röran som skulle möta dom då dom kom hem. Men inte då, vi hade lyckats med uppdraget, och Karin sa att vi förmodligen gjorde detta när dom var borta, för annars hade inte Annica fått flytta på det.
Hon frågade igår hur stackarn vi hade burit oss åt, men jag kommer inte ihåg… har bara ett svagt minne om flytten. Hon sa att för två år sedan ville dom bli av med pianot, hittade en kvinna av utländsk härkomst vars barn spelade piano men dom hade inte råd att köpa ett… perfekt tyckte Karin, och gav bort det till henne.
Kvinnan skickar dit två gubbar som ska ta pianot, Karin påpekade att hon icket ville ha någon repa på parketten, och sedan sa hon att som dom kämpade för att ens få ut det genom första dörren, kunde hon för sitt liv inte begripa hur vi hade burit oss åt. Efter sig lämnade dessa gubbar en stor repa på parketten, det hade tydligen ingen betydelse vad hon önskat. Sedan såg hon genom fönstret hur dom lastade upp pianot på släpen och sedan släppte dom av det så det tippade med en smäll, rakt bakåt. Ja inte kunde det pianot bli som det en gång varit, avslutade hon berättelsen. Vi sa efteråt, jag och min man, att det hade varit roligt att få veta hur barnen gjort.
Jaja, men det lär dom väl aldrig få veta, nu när man inte har minnet kvar. Men vi lyckades i alla fall, så en viss talang har vi ju 🙂
Hoppas ni får en bra onsdag!
Senaste kommentarerna