Spriiing, jag tar tid!!!

Glömde ju skriva om min vinst på dagens dubbel, i lördags:

Vi firade med lingonsylt till söndagsmiddagen, som fick bli löksoppeköttfärslimpa, med potatis och gräddsås. Jag menar, med 88 kronor så hade vi ju råd med en STOR burk lingonsylt, eller hur 😀

Såg den här bilden i ett flöde på FB:

Visst är det lustigt, det där har man nog fått höra som barn, och sagt till sina barn, alternativet var ju, spring och gör det…jag tar tid!

Men när i vuxen ålder, säger någon det åt dig? Haha, skulle ju låta lagom korkat.

Jag säger det till min kollega: -Springer du ner och bokar tvättstugan….så får vi se hur snabba tofflor du har!

Eller, springer du ner med soporna, jag tar tid! Alltså, det är ju nästan så man får lust, bara för att se reaktionen. Fast risken är överhängande att man blir stämplad som översittare och inte bara det, knäppskalle skulle man nog också få som stämpel 😀

Men det är helt ok att säga till barn…asså, ja, jag vet inte, jag. Men samtidigt vet jag också att barn hellre skulle se det som en utmaning, och vilja prestera, eller visa upp sina nya pjucks, så, det kanske inte är helt fel, men man får bara säga så, upp till en viss ålder 😀

Apropå barn så hade jag och Sally ett djupare samtal då dom var hemma i julas. Jag kommer inte ihåg vart vi började, men jag skulle i alla fall förklara för henne att vuxna, ofta ställer frågor till barn, men sen så svarar dom vuxna med det svar dom vill ha. Och det är jätte fel, men jag tror inte att vi tänker på det.

Tog som exempel då Nicco gick på förskolan, och jag skulle hämta hem henne. Från början sa jag ju alltid, ska vi gå hem då. Och Nicco kunde svara nej, jag vill inte. Och jag kontrar med, jo, men nu ska vi hem.

Och då undrar jag ju varför jag ens ställde frågan, om jag ändå tänkt att det är hem vi ska gå. Och hur många gör inte så idag. Och jag vill då säga till dom, ställ inte en fråga om du redan har svaret, eller om du inte vill ha ett ja eller ett nej.

Jag läste om just detta, då, back in the days, och kom på hur idiotiskt det var. Dom gånger jag kom på mig själv med att ställa frågan, och Nicco svarade nej, så fick jag böja mig för henne och säga, ok, då stannar vi xx minuter men sen ska vi gå hem. Och det gick alltid bra. Hon fick som hon ville och jag behövde inte offra nån större tid på mitt egna misstag. Win win!

Ha en fin måndag, allihop!