Etikett: farmor

Året var 1977

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Picture this! Året är 1977, våra föräldrar åker ner till Norrköping eller om det är Nyköping, då pappa bowlar med Tegskäglorna och dom har en turnering därnere.
 
Jag och lillebror får stanna hos farmor och farfar i Malå och storebror är på träningsläger i Venedig.
 
På hemvägen så är dom inblandade i en bilolycka som jag, hör och häpna, har vetat om sedan dagen dom lämnade oss i Malå. Jag hade bett till högre makter att mamma bara skulle få bryta ett ben, det var det värsta som skulle kunna hända utan att hon skulle dö, i mina ögon.
 
På olycksmorgonen sitter jag på kökssoffan nere i köket och farmor står vid diskbänken då dom säger på radion att det inträffat en stor bilolycka i Tierp, med 2 döda och fyra skadade. Jag säger genast till farmor att det är dom. Tok dig, säger hon, inte är det det.
 
Sedan kommer tidningen och på första sidan är dom med på bild, jag kommer så väl ihåg farmor där hon står och ska tala om vad som hänt. Hon säger att hon måste tala om att det hänt en olycka, ja säger jag, mm, det är dina föräldrar, dom har krockat. JA säger jag, det var ju det jag sa., jag visste ju det.  Det var absolut ingen världsnyhet, utan direkt jag hörde talas om smällen så föll en stor sten från mitt hjärta, då var liksom väntan över.
 
Mamma skadade benet, lårbenet krossades och det var inte riktigt så jag hade velat, det hade varit bättre om det bara hade brutits, men dom överlevde och det var huvudsaken. Fråga mig inte hur jag visste vad som skulle hända, det var bara så, och innan dess så hade jag varit ett sånt barn som hängde morsan i kjolarna och inte släppte henne långt, men det försvann efter denna olycka. Precis som om väntan var över, dom klarade av pärsen och nu skulle aldrig något mer hända.
 
Vår farmor berättade vad jag hade sagt, många många år senare, hon hade inte velat tala om det för våra föräldrar av den anledningen att hon tyckte det var så kusligt, hur jag hade kunnat veta. Men efter 15-16 år så berättade hon det.
 
Vi fick ha hemhjälp, och inte bara en utan två eller tre, jag kommer inte riktigt ihåg, i alla fall så tyckte jag att en av dessa hemhjälpare såg ut som en filmstjärna, det var på den tiden man samlade på dom populära filmstjärnorna och jag hade en hel drös. Hon såg så lycklig ut då jag sa det men jag kunde inte riktigt komma ihåg namnet på stjärnan. Vänta sa jag och skuttade iväg för att hämta kortet. Nu måste jag säga, till mitt försvar, att jag inte menade att vara elak eller dum, jag var bara nio år och var väl som alla barn, ärlig, och om hon nu skulle råka läsa vad jag skriver här så ber jag om ursäkt för mitt påstående men gjort är gjort. På bordet kastade jag fram ett kort på Fleksnes. Ni vet, den där norske snubben som hade en liten serie som gick på tv:n. Inte så fager att se på, men jag tyckte att han var otroligt rolig, så det var kanske av den anledningen jag tyckte att dom liknade varandra. Hemhjälpen såg då måttligt road ut när hon fick syn på kortet.
 
Ha en bra dag!

Nyttigt, or not!

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Kom hem från jobbet en dag i förra veckan och Jennifer talade om att hon och Saga hade blandat mjölk och oboy i ett glas, nu menade hon inte en blandning som man normalt brukar göra utan dom hade tagit drösvis med pulver och en skvätt med mjölk. Joho, sa jag, JÄTTENYTTIGT.
 
Kom hem nästa dag och det var samma visa, nu fick jag säga att det fick vara slut på detta blandade, gå och ät en skopa socker istället, det är samma sak fast det smakar inte choklad, sa jag. Sen går det ju åt en hel del pulver och jag köper det inte för att det ska ätas upp utan drickas, någon gång emellanåt.
 
Med det sagt kom jag ihåg en av alla somrar som vi vakade in morgondagen, jag och min kusin. Vi rumsterade i ett annat hus än det där mina föräldrar sov så vi var i princip själva. Sena nätter då godis suget kom krypande, kändes tuffa då vi aldrig hade något i skafferiet. Till saken hör att huset vi bodde i, användes då och även nu, till vinterboende, så min mamma flyttar alltid över sakerna från skafferiet till "sommarstugan" och när hösten kommer så bär hon tillbaka allt igen.
 
Mjöl, socker och salt kunde man alltid hitta, men inte så mycket mera, förutom just denna natt då vi ännu en gång gick igenom skafferiet i jakt på något ätbart. Där längst in i skuggan kunde vi skymta ett rött paket, det var ett paket med sockerkakspulver, sånt där som man blandar ut med vatten, ägg och smör för att sedan stoppa in hela alltet i ugnen och simsalabim har man en ätbar sockerkaka.
 
Mm, det lät ju gott men vattnet i denna stuga eller hus, smakar inte gott, det är som att dricka rostvatten, och något annat blött att blanda ut pulvret med, hade vi inte. Och tjurigt sugna som vi var så käkade vi upp pulvret direkt från paketet, det bara dammade ur munnen, men jag tycks komma ihåg att det smakade alldeles utmärkt. Ja, vilka påhitt!
 
Vår farmor fick också utstå vårat sötsug alla jular då vi sov över hos hon och farfar. Jag och kusinen var hopplösa, vi smög alltid ner i källaren på natten och norpade ur knäcken, mandelmassan och nougaten som hon alltid hade därnere för allt julbak som skulle göras. När vi tagit vad vi ville ha så drabbades vi alltid av lite dåligt samvete och skrev en förlåt lapp från dom svarta fåren. Nu listade hon ut att det var vi som gick under det namnet och det fick vi höra även i vuxen ålder, egentligen tyckte hon bara att det var lite humor med det hela så hon skrattade bara. Ha en fin tisdag!
Maria Lundmark Hällsten