Etikett: fostra

Jag funderar skarpt…

Av , , 4 kommentarer 10

 

Jag funderar skarpt på dubbelhäftande tejp. Mattan i hallen, som den ska ligga:
Mattan i hallen då Winstone fått upp farten:
Och synen man ofta möts av, då han spurtat klart:
Någon gång har hela mattan varit borta… i vårt sovrum kunde den då återfinnas.
Han ser för rolig ut då han startat upp, gör en tjurrusning ut i tv rummet, passerar köket i 120, gör en 360 graders på hallmattan och kommer tillbaka igen. Så kör han då, 3-4 gånger innan han gjort sig av med överskottsenergin.
Det är mycket hundtänk nu, och tips på hur man fostrar och hur man gör. Mycket som man aldrig tänker på, ta bara detta som exempel. När han går upp i varv och börjar bli våldsamt överspelt, så säger man väldigt ofta, bara i farten: Nu är det bra!!!
Men ordet bra, är ju något som ska vara belöning, och fungera som nåt positivt, oj vad många gånger man fått byta uttryck. Satt ute förra veckan och en av grannarna kom förbi, Winstone är en skällhund som vi ska försöka råda bot på, nå, grannen böjer sig fram och säger: Nu är det bra!!! Ha, tänkte att det är tur att vi inte är ensamma om att säga så.
Det räcker, nej, eller sluta, är vad man ska säga, och åtminstone jag, visar gärna med hela handen att det är nog. Och ibland är han otroligt lättlärd, claim your space, är också något man bör ta till sig och utöva, din plats, din mat och dina domäner, det lär dom sig också rätt så snabbt.
Han är otroligt duktig då vi sitter och äter, han får vara i köket, men 2 meter från köksbordet, finns den osynliga gränsen. Och visst, ibland gör han en skenmanöver och tror att jag inte ser, men det brukar inte lyckas, så han ger upp med en suck och lägger sig ner istället… och väntar.
Idag är det eftermiddags pass som gäller för mig, men dessförinnan är det, det vanliga, fixa mat och dona på. Är också sugen på att åka en sväng på blomsterlandet, så det gör jag nog då jag gjort undan en del annat. Önskar er alla en fin fredag!
 

Jag hörde…

Av , , Bli först att kommentera 10

 

Jag hörde på ett öra, nu på morgonen om en frysfacks förening, jag hade aldrig reflekterat över vad dom pratade om, om det nu inte varit för att min mamma berättade, för en vecka sedan, om just ett frysfack som dom fick hyra då dom var nyinflyttade här i Umeå.
Dom hyrde en lägenhet på Prinsgatan, och fick erbjudande om att kunna hyra ett frysfack i ett annat hus, en bit därifrån. Mamma tyckte det var lite ruggigt att gå dit, det var ett helt frysrum, där dom hade sitt fack, och dörren var ju en rejäl sak och hon var rädd att bli inlåst där, eller att dörren skulle gå i baklås.
Det var ju säkert inte alla förunnat att ha tillgång till ett frysfack, men tänk er idag… vilket planerande, vad ska man använda idag, behöver jag hämta ditten eller datten. Jag tycker det är nog besvärligt att veta vad jag ska förvara häruppe i den lilla frysen, och vad jag ska ha nere i källaren, i den större saken. Nog är man bortskämd alltid.
Det blev en riktig hemmadag igår… fram till dess att jag skulle på jobbet. Och väl där, så fixade jag en tårta, och en lime cheese cake, dom ska fira en som fyller år, idag. Kände mig trots det lilla arbetet igår helt död då klockan ringde i morse. Det hör ju inte ens till vanligheterna att klockan behöver ringa.
Och med en hund här hemma så är det bara att pallra sig upp, tur att det ändå är en kortare period, valptiden är ju inte den längsta tiden för en hund, det kommer ju sedan. Jag längtar, precis som Nicco, till han vuxit till sig och man på allvar kan lära ut saker och gå lite längre promenader, nu rör vi oss ju mest här hemmavid. Att fostra däremot, gör vi redan, det ska böjas i tid, det som böjt ska bli.
Idag har jag inget inplanerat, utan jag tar en timme i taget, det blir bra det. Önskar er alla en fin onsdag!

Första barnet, ett test.

Av , , 2 kommentarer 2

 

När jag nu ändå var inne på det här med barn och hur vi vuxna beter oss mot dom, ibland. Så kom jag att tänka på när Theresé var liten. Om eller rättare sagt när, hon föll eller gjorde illa sig på något sätt så sa man alltid, nämen det där gick ju bra, det är ingen fara, och du klarade det där.
 
Det gjorde vi för att vi trodde att hon då inte skulle jaga upp sig och tro att det var något farligt, alltså för att trösta henne på något sätt.
 
I vuxen ålder har hon sagt till oss att hon inte trodde att vi brydde oss om henne då vi sa så, att det var precis detsamma om hon gjorde illa sig eller inte för vi negligerade det. Där ser man vilka fel man kan göra. Men som jag svarade Helen igår, det första barnet blir en test, man föds inte med vetskapen om hur man ska gå tillväga med att fostra eller ta hand om barn.
 
Men som tur är så har hon ju sagt det och nu har vi vetat det då det gäller Jennifer. Alltså kör vi inte den metoden med henne, utan gör hon illa sig så bekräftar vi det på ett helt annat sätt.
 
Sen är det ju också så, fast man ibland inte tänker på det sättet, att jag kan ju inte tala om för någon annan, hur ont den människan har, det är ju deras smärta. Jag kanske tål peppar medan någon annan grinar över lite salt. Vi är ju så olika.
 
Min kusin, Anders, för att ta ett exempel, tålde inte pepparn, när han vände på morteln för att se vad som var i den när farmor nyss hade krossat svartpepparkorn :D, men han blev nog en erfarenhet rikare.
 
Ha en bra dag!
Maria Lundmark Hällsten