Nicco åkte bil med mig en dag och vi passerade en rondell, och jag noterade något uppe i rondellen så jag sa: Vad är det där, i rondellen? Och hon tyckte att jag sa: Vad är det här för rondell, varvid hon frågade, lätt oroligt, om jag aldrig sett att det varit en rondell. Till saken hör förstås att jag åkt den vägen, otaliga gånger, både med och utan henne i bilen.

Till det roliga är ju att ibland, noterar man saker, man aldrig tycks ha sett, fast man faktiskt inte kan ha undvikit att göra det, men man har inte lagt det på minnet. Som den här allén, som vi Västerslätts bor, kallar för hundtoan. Jag såg något som jag aldrig tycks ha sett förut, igår, att det är dubbla rader med träd:

Så många gånger jag gått där så borde jag ha vetat, men hade någon frågat mig innan igår, hade jag inte gjort det, jag hade inte ens kunnat frammana en bild på allén, men det kan ju bero på att man inte tyckt att det varit speciellt noga att spara just den informationen.

Sen är vi alla olika på det sätt vi sparar vissa saker, Åke vet ju snudd på, hur alla hus ser ut efter en väg, bakom vilken kurva eller uppförsbacke du hittar en avfart, som ligger bredvid ett träd, som har en konstig gren…typ. Och redan vid prat om färgen på huset så är jag bortkollrad. Nå, så då matchar vi varandra bra då, han kan vägbeskriva, jag kan göra andra saker som jag är duktig på, och då kompletterar vi varandra.

Jag var ute sista svängen med Winstone igår, ser ni hunden?

Men nu då?

Inte lätt att vara vit i all den här snön. Jag hade problem att se vart han var, tur att han har koll på mig då 😀 Önskar er alla en toppen dag, eller hur Winstone:

Fish eye effekt på kameran 😀