Inte lika fin vy idag, från fönstret.

Däremot bekanta ljud…bilar som kör förbi, cyklister, röster och hundskall. När vi satt på vår altan igår, så var det bara fågelkvitter och inget annat. Inte ens en båt som körde förbi. Rofyllt i all ära, men det får inte bli för lugnt 👀

Vi har kanske ändrat oss genom åren. Jag påminde Åke om att det fanns en tid då vi åkte dit, enbart för att få vara själv. Nu vill man se lite rörelse i alla fall.
Var skönt att sova i sin egna säng i natt, en med fjädrar. Jädrar vad bortskämda vi är, tänk bara förr i tiden, då dom låg på halmbottnar 😳

Nu är vi inte utan dynor och madrasser i bussen men det är ändå halvstelt då man ska vända på sig. Nåja, det är världsligt, det finns ju människor även idag, som inte ens har en säng, så man ska väl inte klaga.

I mitt lilla bloggarkiv blev jag påmind om Enya och Eloise, och den första tiden vi bodde här i huset. Dom var nämligen bannlysta i teverummet, då vi inte var därinne. Förmodligen för att jag var rädd att dom skulle har party på eller med soffan.

Jag skrev vid ett tillfälle att jag kom och bar en kaffekopp i ena handen och en macka i andra. Eloise hade parkerat sig utanför dörren till teverummet, säkerligen i tron om att jag skulle släppa in henne.

Då jag närmar mig henne så frågar jag varför i någons namn, hon måste ligga just där och sätter fram en fot för att mota henne då dörren ska öppnas. Men det gick inte som jag hade planerat (då heller 🥴).

Eftersom jag halkar till på det blanka golvet, burnar fram till dörren och slår kaffekoppen rätt in dörrlisten och kaffet rinner ner efter dörr, list och golv…Eloise såg jag inte röken av, hm…konstigt då. Hahaa…

Och nu undrar jag om det var då, jag öppnade upp dörren och lät den vara öppen för resten av tiden Jag kom nämligen inte ens ihåg att vi haft den stängd, en gång i tiden.

Idag blir det att ringa tandläkaren så får jag höra om det finns en chans att kunna få komma dit nån av dagarna. Hoppas på en fin måndag, för er alla!