Jag ska ju få, eller få och få, jag får nog så lov att betala, en krona till min tand. Och igår var det äntligen dags för att städa ur den gamla tanden, sätta på provisorium och om 2 veckor ska jag ha den nya på plats.

En timme innan det var dags att bege sig så fick jag en migrän aura. Så irriterande, jisses. Man ser, eller åtminstone är det så för mig, fluoriserande färger, som sitter i kugghjul och andra formationer och dessa snurrar då runt runt. Dom syns även om man blundar och man kan inte fästa blicken på dom, men dom stör synfältet nå hemskt.

Visst är jag en suveränt bra illustratör va, hahaa….

Nå, jag sa till Åke att worst case scenario så somnar jag väl hos tandläkaren. Brukar nämligen bli fruktansvärt trött, efter en sån där uppvisning.

Fast somna där, var inte så lätt. En drar ner överkäken det som går och åt sidan, den andra puttar överkäken åt nåt annat håll, näsan dras ut till ett streck och det känns som om man inte får hundra procent syretillgång.

Det gick då hyggligt att sitta i stolen, jag trodde att det skulle kännas mer i ryggen. Men jag hade talat om för henne vad jag gjort, så hon var väldigt försiktig och gjorde alla höjningar och sänkningar med försiktighet.

Vi fick lov att skratta lite också, jag hann berätta om mitt grodhopp ner i frysdisken på Willys, då revbenet på framsidan fick sig en fraktur. Hon hade gjort EXAKT samma sak, och det var dessutom inne på Willys. Haha.. inte kul för henne men roligt att höra att det faktiskt finns fler än jag.

Hon hade nu problem med att sätta provisorium på den tanden så det fick bli en metallplatta. Hon sa att nu ser du ut som Hajen i Bondfilmen. Mja… vissa likheter är det allt.. 😆

Vilken tur att det inte är en framtand vi snackar om, utan längst in, så den syns inte annat än att den glimmar till ibland. Ser ut som om tanden är inlindad i folie.

Igår var det 3 år sedan detta las ut.

Fotograf Niccolina Lundmark Hällsten

Och igår, påminde jag mina FB vänner och andra, att min ståndpunkt idag, är precis densamma. Lägger ut den texten, även här. För det kan nog inte sägas tillräckligt ofta.

För 3 år sedan publicerades en artikel om mina åsikter vad gäller personliga assistenter. Jag jobbar nu åt #godassistans @godassistansinorr men är rätt tvärsäker på att jag har medhåll, även från dom. Jag tycker att människor som söker sig till detta yrke, ska ta sig en riktig funderare innan dom bestämmer sig.

Är du verkligen rätt person på rätt plats? Är du beredd på att låta en annan människa bestämma hur du ska göra i dennes hem? Visst vet du att det är din arbetsplats men, det är också någons hem. Hur hade du velat ha det om rollerna hade varit ombytta? Tänk efter innan, så långt det går.

Brukarna blottar sina själar för okända människor, som sedan kanske bara ger upp för detta var inte som man trott. Jättesvårt att säga innan, jag vet. Fast svårast är det för alla brukare som ser människor komma och gå…svängdörrarna borde bytas ut till vanliga dörrar. Man kan öppna dom men inte utan att trycka ner handtaget. Slutsaxat ✂️

Fick lite respons på inlägget, och visst är det så att detta inte enbart handlar om personliga assistenter. Jo i mitt fall, och i min text, eftersom det är ett yrke man utför i just någons hem. Men det där sociala jobbet, det du gör inom sjukvård och skola, är också ett yrke där man kommer människor nära.

Det faller oftast på brister av resurser. Man sätter in vikarier, det finns för lite folk, det blir mycket spring och tyvärr… det är våra barn, våra nära och kära, och även vi själva, som söker sjukvård, som riskerar att falla mellan stolar och bänkar. För det blir fel, då tiden inte räcker till och någon ska välja vem som ska få gå före och vilka som kan få vänta.

Dessa val, kan tyvärr, bli ödesdigra om man väljer fel. Eller man missar viktig information, för att det skett ett personalbyte mitt i ett ärende.

I skolan är det också jätteviktigt att få ha samma lärare, och med enbart några få vikarier, som återkommer. Barn behöver även dom, trygghet, att lära känna dom människor som ska föra dom vidare i livet.

Jag har egna erfarenheter, självupplevda. Vi hade nämligen 33 olika vikarier, under våra första 3 år i skolan. Och man kan ju undra om det är av den anledningen, åtminstone jag, tappade intresset för att sitta i nån skolbänk. Det är bara ett fåtal lärare vi haft under 9 år, som jag kan namnet på. Dom övriga fanns bara där i periferin, och satte inga avtryck hos mig, och det är jättesynd.

Nä, nu ska frukosten intas, kaffet är redan druckit i två omgångar. Hoppas på en fin fredag, för er alla, och jag påminner om morgondagen, för hugade, köpsugna vänner och andra personer. Gör ett besök där.