För en dryg halvtimme sedan såg en ny liten gosse dagens ljus. Mormor längtar att få se honom, mitt sjätte barnbarn!
Den andra filten hann inte bli färdig, men han ska väl inte ut och promenera i det här vädret i alla fall. Jag önskar jag hade en flaska champagne!
Äntligen har jag fått vara i SpanskaVillan! Jag får sådana abstinensbesvär när det går för lång tid mellan besöken, men nu har jag fått vara där och få "ro i min själ". Livskamraten åkte ner i förväg, då var det -8C inne i stugan så han har fått kämpa hårt för att få upp lite värme. Han köpte en värmepump så nu kan vi ha lite grundvärme på mellan våra besök.
En av de rara bönderna har levererat 1 kbm ved så i går stod jag i snögloppet och lastade ved. För en stund så kände jag mig som min egen mormor (saknar dig mormor) och tankarna började virra omkring. VIlket tufft liv mormor hade. Hon och morfar fick 7 barn, men morfar fick magcancer och dog relativt ung, lämnandes mormor att sköta lantbruket.
Sjukvården då var inte som i dag utan morfar blev inlagd på Umedalens Sjukhus, alltså som psykpatient, när han sökte vård för sina magbesvär. På den tiden var Umedalen verkligen ett mentalsjukhus av den "gamla" modellen så det var oerhört tungt för hela familjen att ha morfar där. Men när han fick diagnosen "kräfta" så fick han komma hem och vårdades av mormor i hemmet. Jag hade ju sett bilder med kräftor och jag kunde med fasa se framför mig hur en sådan låg inne i morfars mage och rev och slet med sina klor….., hemska tanke.
Mitt minne av morfar är av en liten, tunn man som alltid låg nedbäddad inne på kammar’n. Han låg i en bäddsoffa och på det uppslagna sofflocket hängde hans fickur på en spik. Man fick alltid gå in och hälsa när man kom dit och då bjöd han på karameller (tror jag). Jag minns aldrig att jag egentligen pratade med morfar, tyvärr. Som barn hade man alltid bråttom att få sticka iväg ut och hitta på egna aktiviteter.
Nu är det julpyntat i stugan. Det behövs så lite för att få in den rätta julstämningen, jag har varit in både på IKEA och Nordljus och verkligen lagt ned möda på att hitta de "rätta" julsakerna, På IKEA handlade jag två vagnar fulla!!!!!! Nytt personligt rekord faktiskt! Men jag handlade inte åt mig själv utan enbart barnsaker – alltifrån tvättlappar, sängkläder, sovpåsar till skötbord, komplett utrustning, det allra mesta som en liten baby kan behöva.
Vi väntar ju nämligen på näste "man" till familjen. Han ska komma i januari, men man vet ju aldrig……. Den blivande Modern och jag har satt samman en lista med allt nödvändigt och att få handla allt på ett enda ställe är ju verkligen behändigt.
Räven har redan varit och trampat runt stugan, han har kollat om "uteköket" är tillgängligt som det var förra vintern, men tyvärr. I år har vi stängt för. Den lille rackaren nöjde sig ju inte bara med att bädda med mina mattor, han valde också att markera sitt revir och det uppskattade vi verkligen inte. Vår lilla ekorre har varit framme och visat sig, han springer i spiraler runt trädet utanför fönstret, av ren glädje över att vi är där (inbillar vi oss). Tänk vad man kan inbilla sig!
Idag har jag varit hos min dotter och hennes 3 underbara barn, 13, 12 och 10 år gamla. Livskamraten och jag har rensat på tomten efter hennes husrenovering, fikat i det nybyggda uterummet och bara njutit av att ett gammalt "ruckel" kan bli så fint. Att få sitta tillsammans med "småttingarna", fika och prata är underbart roligt. Humor har de och de börjar bli så stora att de förstår sig på mormors, kanske lite egna, humor.
Efter fikat dök en kompis mamma upp som berättade att äldsta dottern var på väg hem och att dottern är gravid. Så fantastiskt roligt! -Är det första barnbarnet, frågade jag som rutinerad mor-/farmor till 4 stycken. -Nej, jag är farmor redan, men nu blir jag mormor och det är ju lite speciellt.
Är det så, är det skillnad på att bli mormor eller farmor? Att man älskar barnen oavsett vem som är mamma eller pappa till detsamma är givet, men finns det något före förlossningen som gör det extra underbart när det är dottern som ska bli mor? Känner man sig mera involverad, mer "med" i själva graviditeten när det är den egna dottern som bär barnet?
Jag vet inte faktiskt för min dotter gick genom sina graviditeter tämligen obemärkt och delade inte alls med sig av vare sig bekymmer eller glädjeämnen. "Sonahustruns" graviditet kom överraskande och oväntat för oss alla, men hon såg kärnfrisk ut och liknade mest en harmonisk madonna under graviditeteten så inte där heller blev jag involverad i hennes tankar.
Suck, ja vad vet jag. Det enda som är säkert är att alla barnen är lika ljuvliga, var och en på sitt sätt, och att det är ett nöje att få spendera tid med dem. Jag tänker på min egen mormor som tog på sig la’gårdsrocken, "hilkan" och pannlampan för att gå ut och mjölka korna, oföränderlig, stabil, kärv. På kvällen släppte hon ut håret som alltid var uppsatt i knut och kammade det grå håret innan hon fäste upp det för natten och jag bara ÄLSKADE att titta på. Vad kommer mina äldsta barnbarn att ha för minnen av mig? "Mormor ska åka till Bryssel", "nej, mormor kan inte komma, jag ska på möte"……..
Det jag vet att de har med sig från mig är ett speciellt ljud – hmmhmm, som de påstår att jag gör när någon gör något dumt. Kan man minnas ett sådant ljud med kärlek och vemod tro?
Senaste kommentarerna