Det lokala partiet i Vualtjeren tjïelte/Vilhelmina kommun, Politiskt Alternativ (PA) ställer sig positiv till de förslag som kommittén lämnar för att stärka landsbygderna i Sverige. I synnerhet är samordningen kring ett landsbygdsperspektiv i kommittéers arbeten oerhört viktigt inte minst det nu aktuella slutbetänkandet från Energikommissionen. Ett forskningscentrum kring landsbygds- och glesbygdsfrågor bör rimligtvis inrättas vid ett högskole-/universitetscampus med nära anknytning till verklig landsbygd och glesbygd.

PA vill emellertid framhålla några synpunkter både på förslagen och betänkandets anslag som helhet. Vissa förslag riktade mot 23 kommuner med utmaningar, såsom studielån och arbetsgivaravgifter, kan behöva lyftas upp för fler kommuner, eftersom dessa förslag kan riskera en splittring mellan olika kommuner/områden, i synnerhet i Jämtland där en del fjällkommuner/område inte verkar ingår i satsningen. Efter de sju försöksåren bör en utvärdering ske som också anammar en lokalt deltagande eller lokalt ledd utvecklingsarbetsmetod. Inom landsbygds-, eller hellre, glesbygdskommuner finns samma problematik som på riksnivå – det mesta centraliseras till tätorterna. Därför borde även landsbygdsperspektivet på lokal nivå finnas med i direktiv och tvärtemot vad som föreslås i betänkandet (sid 234), öronmärka pengar för landsbygden lokalt till de kommuner som erhåller de speciella satsningarna.

Men vi vill också framhålla att det saknas en genomgripande analys av landsbygdernas utmaningar (för de är flera och diversifierade) och konsekvenserna av den förda politiken historiskt och idag, och åtgärder för att komma till rätta med grundproblemen, åtminstone för skogslänen i norr. Det kommunala utjämningssystemet borde tillföras parametrar kring historiskt och pågående uttag av naturresurser eller utformandet av ett återbäringssystem. Detta är betänkandets största brist med tanke på att det i sammanfattningen talas om att ifall ”…det blir ett allt för stort gap mellan de förväntade rättigheterna och den faktiska verkligheten finns det en risk för att detta samhällskontrakt kommer att lösas upp. Detta kan få långtgående konsekvenser för förtroendet för samhället och demokratin.” (s.12) ”Många människor ….känner sig idag ….svikna av samhället…” (sid 227) En analys av reaktioner och debatter kring konsekvenser av landsbygdspolitik under de senaste 50 åren kan ganska snart identifiera just tanken om och praktiken mot Norrland som en koloni vars resurser lyfts ut och där vinsterna inte kommer det lokala till godo. En metod att ”vidareutveckla” samhällskontraktet är därför att utreda lokal återbäring av naturresursuttag. Det är inte självklart att återbäring ska ske för framtida utvinning (eftersom storskalig naturresursutvinning inte är något självklart legitimt i all evighet), utan den utvinning som hela tiden sker och som har skett. Att ständigt rygga för denna fråga leder tyvärr inte framåt i idéerna kring ”vidareutvecklandet av samhällskontraktet” utan riskerar att stanna i en för Norrland och Sápmi igenkännbar kolonial kräftgång.

Gäjka/Dikanäs, den 22 mars 2017

Åsa Össbo för Politiskt Alternativ (PA). 0704-217537

Det finns förvisso intressanta förslag i den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande. Förslagen om att ökad tillgänglighet till högre utbildning inte bara ska ske genom distanskurser för landsbygdsborna är lovande, mer utlokalisering av både forskning och utbildning!

Men det är en sak som skaver. Och det skaver i grundvalarna….

Nu är ju moderna (i synnerhet marknadsliberala) betänkanden en genre för sig men det är stundtals bedrövligt att läsa – alltifrån det inledande stycket i sammanfattningen där det framgår att det är viktigt med en sammanhållen landsbygdspolitik för att Sverige ska få fortsätta suga ut biomassa och fossilfri energi ur landsbygdens områden till det avslutande kapitlet om ”Civilsamhället” där nattväktarstaten skymtar fram trots alla förslag om u-landshjälp till Norrland. Landsbygdskommitténs slutbetänkande andas att landsbygden är en förlegad rest av Sverige som måste hjälpas överleva. Tala om att mörka orsaken till eländet. Och att återigen beskriva landsbygden som tärande.

Tala om att mörka historien. Historien om exploateringen och strukturrationaliseringarna som har åsamkat denna landsdel och landsbygden i övriga Sverige så stor skada. Den historiken omnämns inte. Några sidor i kommitténs delbetänkande från förra året berör den historiska utvecklingen om utflyttning från de norra skogslänen och att lokaliseringspolitik sattes in för att hindra detta att ske (ungefär ”se vad duktiga vi/staten varit och trots det vill inte landsbygderna lyfta”), men ingenstans sätts fingret på en av de konkreta ömma punkterna: Vad ska människor göra då de tvingas flytta från överdämda gårdar och kulturlandskap? Vilka blir vi när våra marker och vatten som vi är besläktade och symbiotiska med förstörs och våra levnadssätt tas ifrån oss? Var finns siffrorna på hur många människor som ”valde” att styra kosan någon annanstans sedan Vattenfall eller något annat kraftbolag omvandlat landskapet eller då gruvan fått bondfolket att slakta ut djurbesättningen och bli förvärvsarbetare istället? Var skriver de om flyttbidragen och den aktiva avfolkningspolitik som bedrevs parallellt och summan av centraliseringar som skedde och sker på kommunnivå? Infrastrukturen för självförsörjning har monterats ned med sönderreglerade fiskevatten, nedlagda mejerier, slakterier, handelsbodar och slutligen de sista byaskolorna….

Återigen ska förslag utformas utifrån att det finns en landsända som ”har problem” beskrivet som ”utmaningar”. Inte utifrån att återställa de stölder som har skett från denna landsända i form av naturresursutvinning som inte kommit det lokala till del utom i form av spottstyvrar av bygdeavgiftsmedel. Inget om ersättning för konsekvenserna av ett kontinuerligt dränage av mänskliga resurser. Det är trådarna som marionettmästaren återigen drar i, för att styra sin ”utveckling” längre och längre från den ursprungliga oförrätten.

Vad jag efterfrågar är givetvis återbäring av uttagna naturresurser. Det är inte självklart att återbäring ska ske för framtida utvinning (eftersom storskalig naturresursutvinning inte är något självklart legitimt i all evighet), utan den utvinning som hela tiden sker och som har skett.

Vi tittar närmare på de 23 kommuner (varav Vilhelmina är en) som beskrivs ha stora ”utmaningar”. Övervägande del av kommunerna är så kallade vattenkraftkommuner eller så är de belägna inom skogslänen som Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner menar bör få ta del av den vattenkraftåterbäring som nu urholkas genom energikommissionens förslag att sänka fastighetsskatten på vattenkraften från 2,8 % till 0,5 %. Läggs detta förslag för att få tyst på kraven på återbäring genom fastighetsskatten som idag genererar 6 miljarder mot det nu föreslagna ca 1,2 miljarder? I energiöverenskommelsen skrivs som en motivering till minskad skatt att: ”Samtidigt ska vattenkraftsbranschen fullt ut finansiera de kostnader, för till exempel omprövning av verksamheter, som gör att Sverige lever upp till EU-rätten och dess krav på vattenverksamheter” Med detta agerande, att ständigt negligera krav på återbäring och nu detta (även i energikommissionens slutbetänkande) har de överenskommande partierna snarare sett till att de lokalsamhällen som lever med miljöproblemen varje dag också får betala för att kraftbolagen slutligen efter all dessa år ska leva upp till miljö- och EU-rätt. Det är det starka civilsamhälle som landsbygdskommittén verkar skyffla över ett stort ansvar på. Hur blir det med det samlade greppet om landsbygdspolitiken som också utlovas av landsbygdskommittén?

Omfördelningen av vattenkraftmedlen är givetvis inte bundna till fastighetsskatten men det sänder ändå en tydlig signal. Alla de 23 kommunerna (och givetvis fler – se kartan på sid 90 – därför blir förslagen också orättvisa – söndra och härska…) har berövats på naturresurser av extraktiva industrier historiskt och i nutid, där vattenkraft, skogsbruk och gruvdrift står i centrum.

Frågan Vilka effekter och vilken betydelse har den förda politiken haft för landsbygden? som kommittén hade i uppdrag att utreda (enligt bilaga 1 Kommittédirektiv 2015:73, sid 267f.) har bara styrt in sig på politiken som har förts i ”förbättrande syfte” inte analyserat konsekvenser av den sammantagna politiken och vissa specifika åtgärder som varit orsaken till mycket, om inte allt.

”Vi” kan inte gå vidare att bygga lika villkor för detta land genom att ständigt strunta i det som varit, se över axeln med rättviseperspektivet. Någon gång måste en utredning på allvar ta tag i historien om Norrlandspolitiken under 1900-talet.

Motion till Vilhelmina kommunfullmäktige

Näringslivsfrämjande medel till landsbygden

Vilhelmina kommuns nuvarande riktlinjer gällande bygdeavgiftsmedlens användning har en fördelningsprincip om 80 % till landsbygden och 20 % till tätorten gällande medel som föreningar kan söka. Föreningslivet på landsbygden hålls ofta uppe av ett fåtal personer som också kan vara engagerade i flera föreningar, vilket skapar svårigheter att planera och genomföra bygdemedelsprojekt. Fördelningsprincipen borde därför gälla även de näringslivsfrämjande åtgärder som finansieras genom s.k. 1329-medlen (som kommunen kan återsöka via bygdeavgiftsmedel i den mån åtgärderna godkänns av länsstyrelsen) eftersom dessa medel inte kräver medfinansiering av en förening.

I oktober 2014 gjorde ekonomienheten en uppföljning av fördelningen av bygdemedel åren 2010-2014. Där ingick både de medel som föreningar kan söka och de medel som avsätts till näringslivsfrämjande åtgärder. Att dela upp i endast två kategorier (landsbygd/tätort) var svårt och en ”blandat”-kategori skapades för de åtgärder som inte var destinerade till ett geografiskt avgränsat område utan som ansågs komma hela kommunen till gagn. Denna skrivning är dock subjektiv eftersom mycket på tätorten underförstått räknas komma hela kommunen till del (vilket givetvis kan diskuteras). Resultatet sammantaget uppgavs peka på en fördelning mellan landsbygd 38 % och tätort 30 %, resterande 32 % hamnade i ”blandat”-kategorin.

Om bidrag som hamnat i ”blandat”-kategorin tas bort blir fördelningen landsbygd 55 % och tätort 45 % under åren 2010-2014, trots att det innefattar medel med en fördelning 80-20%.

Tittar vi närmare på fördelning under dessa år, ser det ut som följer:

De näringslivsfrämjande åtgärderna verkar gömmas i ”blandat”-kategorin och kräver en uppföljning även om det inte står i riktlinjerna att dessa medel ska användas med samma fördelningsprincip. Men eftersom de faktiskt berör en del platsspecifika projekt är en sådan princip önskvärd. ”Blandat” kan alltså innebära övergripande satsningar som i princip hamnar på tätorten. Ovanstående balansräkning blir då än mer obalanserad utifrån en 80-20 fördelning.

Det var endast år 2013 som landsbygden kom upp i nivåer som närmar sig de stipulerade 80 % -en med 64 %. Då var det 3 miljoner till bredbandsanslutningar i byar som påverkade andelen. Tätortens andel drogs upp år 2010 av ”Bollhallen” med 3 miljoner och under 2014 med målning av kyrkstan och anläggandet av Bagarstugan. Men det måste ändå konstateras att under de fem åren slår tätorten i höjden rejält två gånger mot vad tätorten bör få tilldelat efter 20 % principen samt att landsbygden aldrig, någon gång, överskrider sitt 80 %.

Om en ”blandat”-kategori bör tilldelas 20-25 % då återstår en fördelning mellan landsbygd och tätort på resterande 60-20 eller 60-15.

Enligt utvecklingschefens sammanställning av enbart de näringslivsfrämjande medlen för åren 2011-2015 har medel från bygdeavgiftsmedlen utgått till Vilhelmina kommun för näringslivsfrämjande ändamål med en summa av 4 097 244 kr. Beloppen skriftar rejält år från år.

En del projekt är kommunövergripande satsningar (exv. Destination South Lapland och Leader Lapland) medan andra är mer platsspecifika insatser. För politiker och invånare är det intressant att få överblick över vad för slags satsningar som har gjorts de senaste åren för att kunna föreslå och prioritera insatser för de kommande åren.

Större kostnadsposter för mer platsspecifika projekt är:

2011                 Informationstavlor Övre Vojmådalen med 149 097 kr

2012                 Baksjötjärnområdet med 546 742 kr

Upprustning av Lisa Stemps stuga Saxnäs 51 526 kr

Återbetalning erlagda medel Pistmaskin Kittelfjäll 62 000 kr

Judomattor 130 359 kr

2013                 Brygga Fatmomakkestyrelsen 48 715 kr

2014                 Baksjötjärnområdet under (2013) 2014 (och 2015): 138 410 kr

Småbåtshamn 345 290 kr. Här saknas uppgifter om Bagarstugan (tätorten).

Om vi nu fördelar dessa poster mellan landsbygd och tätort blir resultatet: 311 338 kr (om nu infotavlor i Övre Vojmådalen kan räknas som platsspecifikt och pistmaskinerna är ju ett prejudikat som alla kunde nyttja inom ramen för bygdemedlen till föreningar) mot tätortens 1 160 801 kr (exkluderat bagarstugan).

Tätortens del är åtminstone 3,7 gånger större än landsbygdens, men de utgör endast 28,3 % av den totala fördelningen av 1329-medel under åren 2011-2015. Men landsbygdens projekt utgör endast 7,6 %. Även här finns det skäl att söka använda pengarna till den landsbygd som har lidit mest skada av vattenkraftutbyggnaden vilket är motivet bakom fördelningen 80-20 till föreningarna. Kommunen borde åtminstone stäva efter en 50-50 princip. Det finns många projekt ute i nodbyarna som kunde genomföras i näringsfrämjande syfte. Under fullmäktige i december 2016 fick politiker veta om behov i Kittelfjäll. Dikanäs har en läsvärd bygdeutvecklingsplan med många förslag till åtgärder: http://www.dikanas.se/wordpress/wp-content/uploads/2015/02/Bygdeutvecklingsplan-Dikan%C3%A4s.pdf. Andra byar har säkert liknade planer. En renbro över Vojmån är till exempel ett projekt som skulle gynna många företagare som rör sig över stora områden. Den mångåriga men numera upphörda satsningen på turistinformation/-informatör i fjälldalarna är också en åtgärd som stärker fjällbesöksmålen sommartid och ger ringar på vattnet i det lokala näringslivet.

Jag yrkar därför att:

–        Utvecklingsenheten tar fram en definition kring näringslivsfrämjande åtgärder för politiker att förhålla sig till då åtgärder föreslås finansieras med 1329-medel

–        Införa en 50-50 fördelning mellan landsbygd och tätort när det gäller platsspecifika näringslivsfrämjande åtgärder

–        Uppdra till utvecklingsenheten att undersöka näringslivsfrämjande projekt som efterfrågas i fjälldalar och nodbyar. Den undersökningen kan bestå i att annonsera efter projekt eller själva
efterfråga i dialog med föreningar i byarna.

Åsa Össbo, Politiskt Alternativ (PA) Dikanäs, den 14 mars 2017