I dag är vilodagen. Fast ska man vara riktigt ärlig så var nog gårdagen en riktig vilodag. Smällkallt, förkyld, gjorde absolut ingenting mer än sydde några av de stolsdynor som återstår. Maskinsömmarna, sedan återstår ju handsömnaden…….

Tur att en granne kom över med en flaska "bubbel", lite firande så här på lördagen är ju aldrig fel. Vad vi firade? Ja, det låter vi vara osagt, några hemligheter ska man ha. Trevligt var det i alla fall.

I dag är det varmare, bara -18, men förkylningen gör att jag känner ingen lust att kasta mig ut i den vita snön ändå. Nej, det får bli att hålla sig hemma och inne även i dag.

Bidraget till en-mila-halsduken har vuxit lite;

men det känns som att den kommit lite i skymundan. Jag har mer lust att ägna mig åt tygerna jag köpte på Ohlssons Tyger. Ska göra några spännande kuddar som kommer att passa i det "ny-gamla" vardagsrummet. Jag längtar tills allt är klart, har inte hittat någon matta som passar ännu.

Något som slog mig vid gårdagens begravning var; allt som försvinner när den äldre generationen går bort. Vem förvaltar alla minnen? Mammas syskonskara bestod av 7 barn, fem döttrar och två söner. Eftersom jag tillbringade många av mina somrar hos min mormor så var dessa mostrar och morbröder en stor del av mitt sommarliv. Detta att nu få träffa den syster som finns kvar och de två bröderna, väckte till liv en mängd minnen. Så många minnen, inte alltid som jag varit med om, utan sådant som berättats och talats om runt bordet.

Alla historier från beredskapstiden som ju var en verklighet för dem. "Tysktågen" åkte över Myrhedens järnvägsstation och min pappa var en av dem som fanns på plats och bevakade tågen. Som han berättat om de tyska soldaterna som i fina uniformer, med leende ansikten, glada, lite lätt hånfulla mot svenskarna åkte iväg mot Finland och de  soldater som tystlåtna, bittra och inte längre så finklädda, åkte den andra vägen tillbaka, från kriget. Att höra dessa morbröder berätta, att se alla bilder på de vitklädda, svenska beredskapssoldaterna mitt ute i snön var lite overkligt. Det gick aldrig riktigt att förstå vad de hade upplevt.

Något som däremot var lättare att förstå, och skratta åt, var historierna om dessa  morbröder som, väl hemma igen hos sina hustrur/flickvänner,  understundom natetid kunde ses i hukande ställning smyga sig upp från sängen, smyga lätt hukande fram till dörrposten och där; räta på ryggen och …… kissa!

I sitt sömndruckna tillstånd smög de sig ut ur tältet, tyst för att inte väcka sina kamrater, fram till ett träd där man så kunde räta på sig och göra sina behov. En av mina morbröder nöjde sig inte med dörrposten utan han lyckades till och med hitta av den nya, fina radiogrammofonen! Inte så populärt kan jag förstå.

För att inte tala om alla dessa pottor, Kockums tillverkning, med den gröna kanten, som på dagarna stod staplade inne i det pyttelilla "badrummet" hos mormor. Det lilla badrum som rymde ett tvättställ, modell mindre och sedan dessa pottor. När man gick och lade sig fick man ta en potta med till sitt rum för att slippa gå på utedasset mitt i natten. Men när vi alla var samlade så räckte ändå pottorna inte till. Det var lite huggsexa och kamp om dessa pottor. Ingen ville ju vara tvungen att gå över hela gårdsplanen till utedasset mitt i natten.

En jul sov vår familj i det rum där julgranen stod och pappa som ju visste att pottor är stöldbegärliga, han knöt fast den erövrade pottan i julgranen. Den skulle minsann stå där den stod. Mitt i natten kom så en ingift morbror insmygande och tänkte ta denna eftertraktade potta med sig. Så förvånad han, och alla andra, utom pappa, måste ha blivit när pottan var försedd med en julgran! Ridå!

Vem / vilka ska hålla liv i dessa härliga minnen!?