Åren är många

Så har de varit och farit, den lilla barnfamiljen. Vi har firat en femårsdag med presenter som pekade ut väldigt tydligt åt vilket håll gossens intressen lutar. Traktorer, traktorer, traktorer med allehanda mackapärer att koppla till. Gripklo, harv, you name it…… samt en verktygslåda med mycket verklighetstrogna verktyg. Det var rentav så Livskamraten såg intresserad ut.

För 44 år sedan, den 9 juli, kom jag med nattbussen från Umeå till Stockholm och åkte ut till Sköndal för att vara en vecka tillsammans med 3 kompisar. När vi satt och fikade på morgonen så kom väninnans pojkvän och hälsade på. Han hade med sig en blondlockig kille som inte sade ett enda ord medan vi fikade. Han fick uppmärksamhet ändå för han var så rackarns gullig! När vi fikat klart så ville vi gå och lägga oss en stund för man sover inte så bra på nattbussen. Då sade denna guldlockiga kille sina första ord: ”var ska ni gå i kväll?” Vi berättade att vi skulle gå på Malmen och dansa och då sade han en mening till: ”då kommer jag dit.” Det var till mig han vände sig när han sade det och mycket riktigt, på kvällen stötte vi ihop.

Då var alla tankar på gemenskap med mina kompisar borta. Jag var tillsammans med honom hela veckan, kär som en klockarkatt minsann. Åkte hem till mina föräldrar efter en mycket omtumlande vecka, firade min 18-årsdag och efter 14 dagar var jag tillbaka i Stockholm. Denna gång ordnat med arbete på St:Eriks sjukhus och bostad i personalboende vid Hornstull. Så kan det gå, och nu sitter vi här minsann. Lite märkligt är det att vi hamnat i Sundsvallstrakten för det var hit vi tänkte flytta när vi skulle flytta norrut från Stockholm 1974. Det blev Umeå då, men nu är vi här i alla fall.

Jag har varit ute och tittat till min Flammentanz som snart ska till att blomma. Hoppas det blir sol bara så vi kan vara ute och njuta av den.

Vacker är den.