Inte lätt vara mamma

När tankarna gick tillbaka till när Livskamraten och jag möttes för 44 år sedan så tänker jag också på hur mamma reagerade när jag berättade att jag skulle flytta till Stockholm. Glad var hon inte, ”det är bara den där finnen som lockar”, var ord som hon upprepade. Detta förnekade jag naturligtvis för jag var ju en självständig, myndig person som agerade för mitt eget bästa (vem tror jag att jag lurade). Men trots sitt motstånd så hjälpte mamma mig att handla den nödvändigaste köksutrustningen. Vad som helst dög inte utan allt skulle gå i rött och vitt. Porslinet var tjockt, vitt och vackert, köpt på Trådrullen. Tillbehören, plastskålar, salt-och pepparkar m.m var fräscht röda, fint var det.

Som vuxen har jag förstått vilken oro och ängslan det måste varit för henne att jag skulle flytta och det ända till Stockholm, detta syndens näste. Men som 18-åring så visste man ju att man var oövervinnerlig och kunde klara allt. Alla varningar jag fick; åk inte tunnelbana för någon kunde sticka en spruta knark i rumpan på en och då var det kört, var inte ute när det mörkt för det finns bara en massa skurkar överallt som bara väntade pågått få slå klorna i en ungdom från ”landet”. Allt sådant bara fnös jag åt, jag visste nog hur det gick till i stora vida världen,. Men för mamma som jag inte tror hade varit i Stockholm överhuvudtaget vid den tidpunkten så måste det ha varit fruktansvärt. Att släppa iväg sitt yngsta barn, som inte lärt sig att använda tvättmaskin, som inte kunde laga speciellt mycket mer mat än korv och köttbullar (färdigköpta), som levt ett skyddat liv i ett mindre samhälle. Nej, fy sjutton så jobbigt det måste varit.

Jag minns att jag åkte iväg med natt-tåget, sov ganska gott på tåget men den känsla jag upplevde när jag steg ut på Centralen, den vill jag inte uppleva igen. Ensam, rädd, frusen ända in i märgen. Då längtade jag hem. Jag längtade så mycket att jag beslöt mig för att lämna mina väskor kvar på Centralen och boka en resa hem igen. Hem till mamma och pappa, hem till tryggheten, hem till det välkända. När min guldlockige vän dök upp på Centralen så blev det i alla fall lite tryggare. Så tryggt att jag beslöt mig för att ändå åka till personalboendet vid Hornstull. Men väskorna fick vara kvar för jag skulle hem igen. Då hade jag gjort vad som helst om jag kunnat ha mamma hos mig.

Sade jag någonsin det till henne? Nej, knappast, vi var inte så kramiga i vår familj. Vi brukade inte tala om att vi älskade varandra. Men även om vi inte sade det i ord så visade vi det i handlingar. Saknar mamma idag, det är väl tankarna på vad som skett tidigare i livet som spelar in. Om det nu är som våra slagrutemän säger så vet mamma ändå att jag tänker på henne.

Passa på att krama era familjer, tala om att ni älskar dem, de är det bästa som finns!