Mera minnen

Usch ja, den ensamhetskänsla jag skrev att jag upplevde vid ankomsten till Centralen i augusti 1971, den var jobbig. Min guldlockige vän Livskamraten följde mig till mitt boende och hade tänkt stanna hos mig. Men jag ville bevisa att mamma haft fel när hon sade att jag flyttade bara för ”finnens skull” så jag sade helt enkelt att jag ville vara för mig själv. Det hade jag nog tänkt också, men senare på kvällen slog ensamhetskänslan till igen. Bara tanken att, för första gången i mitt liv, vara ensam i mitt nya rum i boendet, i storstaden kändes omöjlig. Så vad gjorde jag; jo jag ringde min vän. Känslan när han kom var underbar; glädje, trygghet, värme och det är en känsla som finns kvar, 44 år senare, tack och lov.

Personalboendet var väldigt bra har jag tänkt nu i efterhand. Låst huvudentré med knappar numrerade för varje rum. Besökare fick ringa på knappen till det rum de skulle besöka, det ringde inne på rummet hos den personen och man kunde fråga vem det var innan man släppte in besökarna. Det fanns en telefonhytt utanför mitt rum så när det ringde där svarade den som hörde signalen, oftast jag då, och sedan var det bara att trycka på knappen för det rum den uppringande ville tala med och meddela att de hade telefon. Var 14:e dag fick man lämna in sängkläderna för tvätt, få nya sängkläder och toalettpapper samt rummet städades en gång i veckan av en jättegullig kvinna. Jag delade hall, pentry och badrum med en annan tjej. Så välordnat det var, vilken lyx egentligen. Jag undrar om det finns kvar. Adressen var Bergssundsstrand, det minns jag, men inte vilket nummer. Alldeles runt hörnet från T-banan låg det.

Ibland är det nog så att man gärna skulle vilja ha den servicen med byte av sängkläder och städning, men det får väl vänta tills serviceboendet….