Verkligheten kom ikapp

Idag kom den, min alldeles egna mentala kraschlandning. Pickupen stod här alldeles fylld med skräp som skulle till återvinningen och Livskamraten föreslog att jag skulle åka och lämna in skräpet medan han vilade. Men jag måste först åka och tanka. Jag gjorde som han sade, åkte iväg till macken, fick parkera bakom en annan bil, betalade med kort, drog fram slangen ur bensinpumpen. Oj, så kort slang, jag måste köra fram pickupen lite, tänkte jag och lade ner sprutmunstycket på backen. Mannen som stod på andra sidan påpekade vänligt – man kan dra ut slangen.

Naturligtvis, nog vet jag det, i vanliga fall. Drog ut slangen och skulle tanka men hade ju inte skruvat upp tanklocket. Mannen tittade lite vänligt bekymrat på mig så jag mumlade – jag är lite virrig just nu, min man är sjuk.

Tänkte sedan, varför sade jag det? Jag behöver ju inte ursäkta mig för någon annan.

Sedan kom en granne förbi och föreslog att jag skulle gå med ut på en hundpromenad. Livskamraten sov i godan ro så jag gick med henne. Gissa vad? Vi hittade årets första två tussilago.
Härligt, våren är på väg!

Kom tillbaka hem, plockade i ordning Livskamratens mediciner, gjorde kaffe och serverade med en liten godsak till och sedan……….
sedan kom kraschen, jag kunde inte vara vaken utan fick lägga mig på soffan och sov i 2 timmar. Frös som en hund (är de särskilt frusna?), hade ont i min högra arm och axel, mådde dåligt och var allmänt eländig. Det var nog verkligheten som kom ikapp och det var skönt att jag kunde sova. Det är väl så att reaktionen kommer förr eller senare när man varit med om ett trauma.

Livskamraten ska hållas smärtfri så det är inte långa stunder han är vaken. När han är vaken så försöker jag få i honom lite mat och dricka, några godsaker plockar jag också med. Han har ”pipa” att andas i och jag ser till att han djupandas i den för någon lunginflammation vill vi inte vara med om. Nu ska jag sätta mig med honom, njuta av att vi är tillsammans och låtsas att det är en alldeles vanlig lördag. Trevlig helg!