Jag känner för att shoppa. Yes, det vill jag göra. Bara gå ut och handla något, precis bara det jag ser just då och som jag tycker ser bra ut. Impulsivt, utan att tänka efter, bara därför att! Det enda som hindrar mig är att bankkortet känns väldigt lätt just nu. Så är det, julen har satt sina spår. Jag såg precis att pantbankerna har gyllene tider så här i januari. Tänk att det verkligen fungerar så, att man går till pantbanken och säljer sina saker. Så långt har det inte gått för mig i alla fall. Jag kan nog hanka mig fram till dess att jag får lön igen.

Men det är konstigt detta med shoppinglusten. I normala fall så är jag ingen shopoholic, det är långt mellan impulsköpen, om det inte är någon 25-kronors vas på Återvinningen förstås. Men nu, när det är lite ebb i kassan så är jag jättesugen på att handla. Får jag inte köpa något, vad-som-helst, så …… står jag inte ut.

I värsta fall kanske jag åker iväg till COOP och handlar en rejäl påse lösviktsgodis, bara för att lätta på trycket. Eller så får jag hitta på något annat, gå ner och rensa i tvättstugan kanske. Det var ingen dum idé!

Önskar er en trevlig kväll, själv ska jag ner i källaren och bota min shopping-lust.

Vi fattade ju vårt beslut i höstas om var vi ska välja att bo; här hemma i villan där vi bott sedan 1979, eller i vår SpanskaVilla, långt från våra barn, barnbarn och gamla bekanta. Burr, vilket svårt beslut det varit. Ena stunden tycker man si, i andra tycker man så. Men när vi besökte våra vänner nere på Österlen så mognade ändå ett beslut fram. Nu står vi alltså inför den punkten då vi ska ta vårt beslut till nästa steg. Ångest, sorg, tvivel………..gör vi rätt, gör vi fel. Hur man än vänder och vrider på tanken så känns alltid något lite fel, men tänker man å andra hållet så blir det inte heller riktigt rätt.

Men vi är ju faktiskt vuxna nu, 65 och 70 år i år, så vi ska vi ändra på något så är det nu.

När jag skriver ut våra åldrar så här så inser jag att vi börjar vara ganska mogna som människor nu. Men ofta så ser man en människa, på TV eller på samhället, och upplever denne någon som ”gammal”. I nästa ögonblick upptäcker man att – va, vi är ju jämgamla – betyder det att jag också är gammal?

Men då tänker jag på pappa som ibland berättade att han träffat någon gamling från hemmet (Eriksdalsgården) utan att för ett enda ögonblick reflektera över att han själv var ordentligt mycket äldre än ”gamlingen”. Det är nog så, man är inte äldre än man känner sig.

Men vi är mogna i alla fall, det kan vi konstatera, och därför borde vi klara av att fatta ett beslut om var vi ska bo. Blir det fel, så går det ju alltid att rätta till på ett eller annat sätt.

På tal om att bo. Vi har tittat på reportaget från Vårby Gård där en man dog efter att en granat exploderat. Vi hörde en av de boende som menade att han flytt från kriget i ett annat land, men nu håller kriget på att komma hit.

Vi som flyttade till Vårby Gård. Jag tror att det var 1972 eller -73. Jättefina hus, låga byggnader med loftgång. Mottot för området var att varje barn skulle ha sitt eget klätterträd och därför fanns det planterade träd överallt. Vi brukade promenera ut till sommarstugeområdet som fanns alldeles i närheten och bada i den fina badsjön. Lugnt, vackert och trivsamt var det då. Kan inte något få vara ofördärvat och fint?

I går åkte vi till Jokkmokk. Många, långa mil blev det. Vi som bor här i Norrland, vi har långt vart vi än ska. Ska vi ner till Skåne, ska vi till Kiruna, då blir det till att åka. Sist jag var till Jokkmokk så åkte jag tåg. Ganska behändigt, steg på tåget tidigt på morgonen, hade tur och fick ett helt säte för mig själv, sov fram till Boden. Bytte till buss och läste en tidning, framme.

Men nu var det jag som körde. Mörkt var det när vi startade, vi var flera i bilen och de som satt i baksätet kunde gosa in sig med filtar och kuddar och sova gott. Alldeles tyst i bilen, bara jag var vaken. Timme efter timme, lika mörkt. Efter Boden så ljusnade himlen och det såg ut att bli en vacker dag. Framme i Jokkmokk så lyste solen, nästan en hel timme men sedan började det mörkna igen.

Tänk att vi människor står ut med detta. Visst måste vi vara lite speciella som klarar detta. Det är kanske tack vare vår förmåga att se allt det vackra; när solen glittrar på rimfrosten, när älgarna stegar fram ute på ängen, när snön tynger ned trädens grenar, Sverige är vackert. Det är odiskutabelt.

Visst är det bra att det finns böcker? Vilken tur att det finns människor som har fantasi och tycker om att skriva så vi andra, fantasilösa, människor får njuta av deras tankar. Jag som mest läser deckare kan ju ibland förvånas över deras morbida tankar. Var får de allt ifrån? Men det är väl bättre att de lever ut det i böckerna än att de omsätter tankarna i praktiken…………..

Jag har just läst ut en bok av en för mig okänd författare.

Den var bra!

Tänk om man skulle försöka sig på att skriva ihop något….jag har ju påbörjat om släkten, det kanske är idé att sätta igång före våren kommer för då blir det fullt upp med annat, lite byggnationer i form av ett växtskåp och badrum i  SpanskaVillan. Jag håller på och komposterar maten enligt Bokashi för att kunna använda i sommar, åtminstone att använda som gödsel i den köpta jorden. Dessutom sitter jag och tittar på Pinterest efter läckra badrum. Kanske man kan hitta någon idé. Jag vill ha ett varmt ombonat badrum, inte blänkande kakel utan ett verkligt gosigt rum dit man kan gå utan att bli kall om fötterna, även utan att ha golvvärmen på. Där man kan ta en lång dusch och sköta om sig i härlig miljö. Livskamraten förstår inte alls vad jag gör. ”Vi måste ju dra om rören i golvet först”, säger han. Det vet jag också naturligtvis, men man måste planera i god tid, speciellt om man som vi gör det mesta själv.

Tillönskar er en trevlig helg (igen!)

Snart är jag frisk. Det är mitt dagliga mantra. Dagens uppgift blev att plocka ner julgranen. När det var gjort så räckte det med aktiviteter. Det blev till att lägga sig och läsa en stund. För övrigt har jag bara suttit med släktforskningen. Tänk att det är så roligt. Tiden bara rusar iväg. Det märkliga är att man aldrig blir färdig. Hela tiden dyker det upp nya upptäckter. För att inte tala om alla amerikanska släktingar som dyker upp via Facebook. Nästan så man glömmer sina närmaste släktingar. Fast de håller sig på avstånd, vill inte bli smittade. Tittar på Junior kronorna och USA, undrar om där finns någon släkting?

Igår var en bra dag. Idag vaknade jag utan röst, kände mig helrisig, fikade och lade mig på sängen igen. Ja, och nu är klockan nästan halv fyra och jag har just stigit upp. Tydligen var jag lite för aktiv igår så nu kom det ett riktigt bakslag. Ska inte denna förkylning ge med sig någon gång?!

Så, kan inte påstå att jag har så mycket att skriva om. Huvudet känns fyllt med bomull. Alltså är det lika bra att avsluta detta inlägg och önska er en fortsatt bra onsdag. Själv ska jag vispa ihop smet till fläskpannkaka och försöka hålla mig på benen resten av dagen.

Idag hände något roligt. Vår inneboende som avslutar sin utbildning den 5 januari blev uppringd och tillfrågad om hon ville komma och titta på ett jobb, just den 5/1. Hon får ta ledigt en timme från skolan, men det gör väl ingenting så där sista dagen. Det är bara ett vikariat t o m februari månads slut, men det är en början……………. Så glada vi är för hennes skull. Bättre start på det nya året kan i alla fall inte jag tänka mig.

Så har jag gått en lång trevlig promenad tillsammans med en vän och även städat ganska ordentligt över hela huset, så nu får man väl säga att förkylningen börjar ge med sig. Jag städade för att vi väntade ett viktigt besök, och besöket gick bra, tyckte vi alla.

Men nu är jag trött och hostar, burr. Det ska bli skönt att få gå och lägga sig i den renbäddade sängen. Finns det något bättre än då man får kasta ut kuddar och täcken och sedan doftar de så friskt och rent när man tar in dem? Njutning kallas det.

Julhelgen har gått. Nyårshelgen är snart slut. Julen var speciell i år och skapade goda minnen. Men sedan………………riktigt, riktigt genomförkyld har jag varit. Ni vet sådär att man bara vill dra något gammalt över sig och stänga in sig i ett litet, madrasserat rum där travarna av förbrukade engångsnäsdukar växer sig högre och högre, där muggarna med té och honung staplas på hög. Så har det varit och är fortfarande. Det blev alltså inte ens en riktigt god nyårsmiddag, nej aptiten var puts väck.

Inga löften är givna, jag vet på förhand att jag inte håller dem så varför slösa tankar på det. Både Livskamraten och jag vet vad vi vill ha ut av detta år, 2018. Samma sak som vi velat de senaste åren. Vi vill ha lugn och ro, inga omvälvande händelser av något slag. Men vi vet redan att detta år kommer att innebära stora förändringar för oss så den önskan kommer inte att slå in.

De stunder jag suttit uppe har jag chattat på Messenger med Pastor Bill. Han som bor over there och arbetar som pastor. Min farfars mor var syster till hans farfars mor så vi har gemensamma farfars morföräldrar, om jag nu tänker rätt. I helgen hittade han en släkting som härstammade från systern till farfars morfar och som också bor i USA. Roligt. Nu har jag börjat förstå den glöd som amerikanerna visar i TV-programmet ”Allt för Sverige”. De vårdar de svenska traditionerna, äter ”lutefisk” och ”svenska köttbullar”, diskuterar smaker och kryddningar som om det gäller lösningen på livets gåta. De har sparat gamla foton och brev som det är väldigt roligt för mig att få läsa. Vi har inget kvar från de generationerna. Min farfar lämnade nog sitt gamla liv bakom sig när han seglade från Göteborg och hamnade i Holmsund. Antingen det eller så har det försvunnit, kanske till någon/några släktingar som inte har satt värde på det. Det finns i alla fall inget sparat vad jag vet.

Orken börjar ta slut, dags att lägga sig och vila en stund. Jag önskar er alla en GOD FORTSÄTTNING på det nya året. Måtte ni alla få uppleva ett harmoniskt år.