Dagens höjdpunkt – en myskanka!

Idag fick vi vara med om något roligt. Först åkte vi till återvinningen och sedan skulle vi informera de boende längs vår väg att vägen blir blockerad på måndag på grund av trädfällning. Första grannen vi stannade hos bjöd på hembakt fika och kaffe så där blev vi ju kvar en bra stund. Sedan åkte vi vidare till två av bönderna i början av vägen. Jag skulle gå in till det unga bondeparet och Livskamraten till den äldre. Bra tänkt så långt.

Men när jag steg ut ur bilen så kom ett annat par från byn promenerandes och jag väntade förstås till de kom fram. Jätteroligt var det att träffa dem eftersom hon haft problem både med synen och kroppen för övrigt. Det var alltså så trevligt att få se henne ute och röra på sig. När vi står där och pratar så närmar sig det unga bondeparets hönor och kalkoner. Men i täten för dessa fåglar går en fågel som ingen av oss sett tidigare. Grannfrun med den dåliga synen sade: men vems hund är det här?

Hon såg nämligen att den viftade på svansen. Men vi bara stirrade; det liknade en anka men viftade på ”svansen” och lät som en hund som flämtar. Där stod den mellan oss, viftade och lät, helt enkelt jättemärkligt. När vi pratat färdigt gick jag och ringde på hos det unga bondeparet och bonden själv berättade att det var en myskanka som betedde sig så märkligt. Den var kläckt inne i huset och var otroligt social. Den kom fram till bonden, viftade (jag kan inte säga annat, fjädrarna gick fram och tillbaka som vindrutetorkare). Vi fick stryka den över den vita fläcken framme på bröstet och den bara ville gosa. Så märkligt!

Det trevliga umgänget fick ett snöpligt slut då en ung kalkon kom fram och försökte skrämmas. Den var den ende kalkonen (av tre) som klarat sig undan räven. Nu var den i ”tonåren” och ville mucka med allt och alla. Vi fick rådet att om vi mötte den ute på vägen så skulle vi bara nonchalera den och gå rakt emot den, absolut inte försöka vifta bort den. Det tolkar den som att man förbereder sig för strid.

Härliga möten!