För några år sedan brast ett aneurysm i min hjärna och jag fick opereras. Fem månader senare fick jag operera bort ytterligare ett s.k tvillinganeurysm. Efter det har jag förändrats till en snällare människa. Min syster säger att jag har blivit så "dj.vla snäll" och min livskamrat säger att kirurgen måste ha opererat in ett förändringschips. Han tackar dig, Per-Åke, av hela sitt hjärta! En annan effekt var att jag fick vissa svårigheter med mitt audiovisuella seende (jag hoppas att jag skriver rätt nu). Som exempel kan nämnas att jag på morgonen kunde ta fram en jumper, vända den "rätt", varpå någon sedan påpekade att jag hade jumpern på avigan. För att träna mig så sydde jag mycket vilket gör att jag har ett antal gardiner där någon av längderna är sydda med fel sida utåt, en spetsgardin där en längd är upp-och-ner etc, etc. Det löjliga var att jag verkligen kollade, kollade och kollade igen, ändå blev det fel.

Jag har suttit i baksätet och försökt koppla ihop mig med säkerhetsbältet i framsätet, till förarens stora förvåning kan jag säga. Sonen hittade mig gråtande på golvet för jag kunde inte hitta "rätt ände" på dammsugaren för att kunna byta dammsugarpåse. När jag sedan blir korrigerad så är det omöjligt att förstå hur jag kunde göra så fel.

Men hjälpsam är jag vilket ibland ställer till problem för min livskamrat. Häromdagen skulle vi hämta en väggskärm (mycket snygg, indisk modell) på DHL. Naturligtvis hjälpte jag till att spänna fast skärmen på biltaket. Livskamraten dirigerade; haka i där, linda runt där, men det funkade inte för mig. Han, den gode kamraten, höll på att skratta ihjäl sig medan jag stod där och provade att haka i än här, än där. Det var inte utan att jag kände mig lite purken just då, men sedan var jag också tvungen att skratta åt eländet. Å andra sidan är det ju ett sätt att slippa göra vissa saker……kanske inte så dumt ändå! Kram, nu ska jag ut och förbereda för Windsor-stenarna.