Har just varit ute i solen på en lång, lång promenad. Känner mig lite filosofisk just nu och vill inte störa Livskamraten som sitter och bläddrar i sms:en han har i sin telefon.
Skriver lite i min blogg istället.

Har ni tänkt på så många olika sorters kärlek det finns? Den sorten man upplever när man ligger på golvet med lilla L och leker med bilar, när hon kommer och kryper upp tätt intill och pratar och berättar om sitt. Hennes underbara min av "ledsen" när man säger att nu måste jag fara.

Den sorten man känner när man håller de allra yngsta barnbarnen i famnen, ännu är de "oskrivna kort", man vet inget om hur de kommer att utvecklas, men hjärtat hoppar till i bröstet varje gång man får ett stort leende från dem.

Den sorten man känner när man tittar på sin Livskamrat och minns alla upplevelser vi delat under snart 40 år, all glädje men även sorger och besvikelser. Den respekt man känner för den människa man lever tillsammans med, det är en gåva att få uppleva.

Den sorten man känner (kände) när man hjälpte pappa att ansa håret i nacken och kring öronen och han lutade huvudet mot min axel. Tack mamma och pappa för det ni var och det ni gav.

Den känsla man känner för sin syster, hur gärna man skulle vilja göra allt för att hjälpa till i stunder av oro och sorg.

Den sortens kärlek man känner för sina barn, en kärlek som är ovillkorlig, glädje men alltid en liten oro. I en förälders ögon så är barn alltid barn och oron släpper aldrig helt.

Den kärlek man känner när ens 80-åriga morbror ringer och är jätteglad över det brev man skickat med nytagna bilder på familj, hus och stugor. Att höra hans röst för mig tillbaka till alla somrar han fanns närvarande under mina sommarlov hos mormor.

Den känsla av "kärlek" som fyller en när man får gå ut och solen glittrar på den vita snön, fåglarna sjunger och man får svettas lite i den varma vinterjackan.

Visst finns det mycket att glädjas åt, och vara tacksam över! Ta hand om varandra!