Etikett: Livskamrat

Trädgård

Av , , 1 kommentar 16

Tänk så bra man mår i sin trädgård! När man går där och påtar så är det som att alla bekymmer försvinner i fjärran. Man (jag) tänker inte på något utan bara pysslar med det jag har för handen, tankarna virvlar iväg och ens största bekymmer är bladlössen och liljebaggarna. Jag kan verkligen förstå tanken bakom de trädgårdar som anläggs som någon form av rehabiliteringsanläggning.

Igår hade kameran laddat ur, men jag tog mobilen och knäppte några bilder i alla fall.


En närbild på en vacker Allium, lilla L hjälper till och håller fram blomman.


Som små soldater i givakt står alla blomknopparna på Finlands vita ros, Plena. Tänk när alla slår ut samtidigt…..wow!


En underbar dillpion har hamnat lite fel inne i den namnlösa klätterrosen, men se så vackert den lyser fram i det gröna.


Dammen är äntligen rengjord och fylld med vatten, så mycket trevligare det blev med rent vatten och fontänen i gång jämfört med det smutsgrå vattnet som fanns tidigare.


Fikahörnor kan man aldrig få för många av….vänta bara när rosorna börjar blomma, så vackert och vilken doft det blir…..


Alliumlökar kostar en hel del i inköp, men dessa har spridit sig alldeles själv precis på tomtgränsen mot allmänningen. Vackert.


Tage Lundell inspärrad i sitt lilla torn. Jag älskar clematis! och är så glad att denna verkar trivas. Undrar om man kan ta en liten stickling……

När tråkigheterna i livet kommer för nära så är jag tacksam att jag har möjlighet att njuta av min trädgård. Skulle jag klara av att bo i en lägenhet överhuvudtaget? Vad skulle jag då göra när det händer saker som jag inte kan rå över? Var hämtar man kraften? En sak är säker, jag kan inte hämta den inifrån mig själv utan jag behöver hjälp, stöd när det händer. Livskamraten; det bästa stödet, mina barn och barnbarn; bara att veta att de har det bra hjälper, den utvidgade familjen, vänner; min älskade trädgård, min längtan efter SpanskaVillan. Där kan jag också hämta kraft.

 

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

Framåt går det…

Av , , Bli först att kommentera 10

Vad sker i min värld nu då? Ja, det är ganska intensivt på jobbet så hemmalivet är inte så fantastiskt aktivt . Livskamraten har ont i sin axel så kvällarna är lugna och stillsamma. Arbetet med Pippi-tröjan går framåt, det kan nog bli en bra julklapp (tur att lilla L inte kan läsa ännu).

Eftermiddagen tillbringades på serviceboendet, på vårdplanering för en nära anhörig. Bra personal, nöjd anhörig, det var inte mycket att säga utan mötet blev kort.

Såg idag att vi har fått ett stickcaf’é i Holmsund, hos Elvy i Mäster Erik, på tisdags-kvällar. Heter det Mäster Erik ännu? Har inte den blekaste aning, men det är huset med ormarna i källaren (huuuu). Ser i alla fall fram emot att kanske gå på stickcaf’é framöver. Inte på tisdag, för då är jag i Holland. På väg till ett pappersbruk för några dagars möten. Intensivt lär det bli.

Himlen är vacker i kväll, se bara

 

Ordet för dagen – kärlek

Av , , 3 kommentarer 9

Har just varit ute i solen på en lång, lång promenad. Känner mig lite filosofisk just nu och vill inte störa Livskamraten som sitter och bläddrar i sms:en han har i sin telefon.
Skriver lite i min blogg istället.

Har ni tänkt på så många olika sorters kärlek det finns? Den sorten man upplever när man ligger på golvet med lilla L och leker med bilar, när hon kommer och kryper upp tätt intill och pratar och berättar om sitt. Hennes underbara min av "ledsen" när man säger att nu måste jag fara.

Den sorten man känner när man håller de allra yngsta barnbarnen i famnen, ännu är de "oskrivna kort", man vet inget om hur de kommer att utvecklas, men hjärtat hoppar till i bröstet varje gång man får ett stort leende från dem.

Den sorten man känner när man tittar på sin Livskamrat och minns alla upplevelser vi delat under snart 40 år, all glädje men även sorger och besvikelser. Den respekt man känner för den människa man lever tillsammans med, det är en gåva att få uppleva.

Den sorten man känner (kände) när man hjälpte pappa att ansa håret i nacken och kring öronen och han lutade huvudet mot min axel. Tack mamma och pappa för det ni var och det ni gav.

Den känsla man känner för sin syster, hur gärna man skulle vilja göra allt för att hjälpa till i stunder av oro och sorg.

Den sortens kärlek man känner för sina barn, en kärlek som är ovillkorlig, glädje men alltid en liten oro. I en förälders ögon så är barn alltid barn och oron släpper aldrig helt.

Den kärlek man känner när ens 80-åriga morbror ringer och är jätteglad över det brev man skickat med nytagna bilder på familj, hus och stugor. Att höra hans röst för mig tillbaka till alla somrar han fanns närvarande under mina sommarlov hos mormor.

Den känsla av "kärlek" som fyller en när man får gå ut och solen glittrar på den vita snön, fåglarna sjunger och man får svettas lite i den varma vinterjackan.

Visst finns det mycket att glädjas åt, och vara tacksam över! Ta hand om varandra!