Geografisk blindhet

En känd skådespelare har nyligen uttalat, i frustration över välfärdens försämring: ”Ekonomi är fiktion”. Ja, i sanning är ekonomi och ”pengar en fiktion som vi kommer överens om” – det är människor som är verkliga. Pengar är egentligen en värdemätare för människans tid, människor byter sin tid i arbete mot pengar. Ekonomi betyder egentligen hushållning med begränsade resurser. Vilka är resurserna – jo, samhällsmedborgarna, deras arbete och tid. Dels som varande en del av den väv som utgör samhället, dels genom systemet/simuleringen vi har skapat kring det såsom pengar och skatteintäkter. På det viset skapas en illusion om att det går att ”rädda kommunens ekonomi” medelst en metod som rakt motverkar dess samhällsmedborgare, att skära ner på kärnverksamheten.

Apropå prislappsmodellen som nu ska införas i Vilhelmina kommun där det sägs att modellen ska hjälpa politikerna att börja om från början med budgetarbetet baserat på reella siffror som hämtas från kostnadsutjämningssystemet och ”ett barn 0–5 år kan till exempel få en prislapp på omkring 100 000 kronor.” Problemet är bl.a. att modellen inte tar höjd för geografin, det lämnas åt ”politiska prioriteringar”. Är det att börja från rätt ände? Måste vi inte tänka om här, det handlar inte om ett företag, det handlar inte om min egen ”börs”. Det handlar om det gemensammas uppdrag – om lagstiftade rättigheter och skyldigheter:

Vilka rättigheter ska samhällsmedborgarna ha i landet och i kommunen? Ska olika rättigheter gälla i olika delar av landet eller kommunen?

Var måste skolor finnas sett utifrån var barn bor och med tanke på var skolor redan finns?

Räkna sedan ut vad det kommer att kosta och lägg budgeten och ramarna utifrån det. Sedan inskaffas de intäkter som behövs. Det är ett långsiktigt arbete som måste bedrivas parallellt med det gamla systemet ett tag. Kanske ett nytt samhällskontrakt måste skrivas? Kanske måste kommuner lämna över ansvaret för vissa frågor till staten, såsom skolan.

Allt utöver den lagstadgade verksamheten kommer som sagt, därefter i mån av intäkter. Likvärdighet gäller också inom verksamheterna, det går inte att försämra på ett ställe för att behålla ett annat ställe. För en hållbar långsiktig utveckling. Om inte människor får långsiktighet kan de varken lockas att flytta in eller bo kvar. Börja i rätt ände, ekonomi är en fiktion, det är människor som är verkliga.

Enligt Sveriges kommuners och regioner (SKR)s hemsida måste kommunerna ordna detta för medborgarna:
”se till att det finns barnomsorg, förskola, grundskola, gymnasieskola och särskola.
De ska också ordna kommunal vuxenutbildning, svenska för invandrare och socialtjänst.
Kommunen ska ge omsorg för äldre och för personer med funktionshinder.
Kommunerna ska planera för staden och nya byggen och se till att det finns bostäder.
De ska se till att det finns hälsoskydd och miljöskydd, att det är rent och att människor kan slänga sina sopor.
Kommunen har räddningstjänsten, ser till att det finns vatten och avlopp och bibliotek.
Tillsammans med regionerna sköter de kollektivtrafiken.”

Kommunpolitikerna behöver onekligen frigöra sina sinnen från ekonomiseringens- och centraliseringens ideologi (vägra vara den nyttiga idioten dvs. den som genomför centraliseringen) där orter med grymt olika förutsättningar ska spelas ut mot varandra i kostsamma charader om ”attraktionskraft” (se forskaren Floridas teser som blir förödande för glesbygdskommuner) så till den milda grad att de glömmer eller beskär sin kärnverksamhet.

På riksnivå handlar det om en sedan länge cementerad blindhet inför geografiska, topografiska och demografiska skillnader som mynnar ut i diskriminerande strukturer där skatteavdrag för exv arbetsresor som under årtal kunnat understödja boende i lands- och glesbygd istället har ramlat ner i fickorna på storstädernas bekväma miljöbelastande bilförare som ofta verkar vara män. Det måste helt enkelt till ett geografiskt jämlikhetsperspektiv på rikspolitisk nivå – om det här landet ska kunna kallas ett land. Ett annat exempel på geografisk blindhet är naturresursuttagen och den ständiga kampen om dels att slippa natur- och kulturförödelsen och dels att om förstörelsen ska tillåtas åtminstone få något ut av det – men icke! Och här kunde vi, om inte pengar, kräva en årlig avlat från staten – åtminstone en ursäkt till redan traumatiserade lokalsamhällen som ställs mot varandra i något som liknar en spiral av lateralt våld (minns Vojmåförstudien och nästan varenda vindkraft- och gruvetableringsdiskussion). Men jag har då aldrig hört någon ceremoni hållas till minne av: alla tystade älvar, dränkta boställen, betesmarker, stränder och fiskeplatser, alla gruvliga tomrum i moder jord, alla stubbade, markberedda tall- och granåkrar, tystnaden och lugnet före vindkraftparken. Snarare hör jag allt hårdare krav på ytterligare ingrepp i landskapen, högre krav på centralisering och avfolkning. Listan kan göras alltför lång – det är helt normalt att locka utländska gold diggers att profitera på urfolks marker som staten anser sig äga och sedan inte bevilja det redan utlovade skadeståndet när utländska bolaget sedan går i konkurs.

Söndra och härska-strategierna sker på så många nivåer. Byar ställs mot tätorten, kommunen ställs mot regioncentrat, regionen ställs mot rikscentrat. Riket ställs mot EU och EU ska vara bäst i världen. Råttan på repet. Och i sluttampen hänger en planets överlevnad på snöret. Och det lokala ska inte ha något med det att göra? Ja, det glesbygdslokala ska bara inrätta sig i ledet mot sin undergång. När ska kommun- såväl som region- och rikspolitik och börja agera utifrån att det inte bara är Stockholm som är unikt – jo, det är verkligen unikt utifrån att det har fått så mycket gratis (och då menar jag bl.a. alla kultur- och forskningsinstitutioner och övrig ”riksintressant” infrastruktur som skapar enorma kringeffekter och räkmackor för allt företagande) men kan ändå inte hålla välfärden på hyfsad nivå. Är det till slut bara fem städer i landet som ska leva i den simulering av verkligheten som vi kan digitalisera oss fram till? För vi verkar bara vara en väv av siffror, jämförbargjorda värden på en skärm som kan presenteras på ett föredrag någonstans i en tätort eller stad långt borta.