Tiden är här för – kolonialism i nya kläder?

Den 5 maj presenterade Hela Sverige ska leva en rapport som visade hur illa det är ställt med den lokala återbäringen av värdet från de naturresurser som utvinns från områden, som i samma veva håller på att gå på knäna i den kommunekonomiska kris som pågår.

Nu har Region Norrbotten gått ut med ett pressmeddelande om hur de arbetar med frågan, ”Tiden är här för att tillbaka det som är vårt”. Det är en text där jag kan hålla med om mycket men det är något som skaver uppenbart (det possessiva anspråket bl.a.), och det kan nog formuleras som återkomsten av de bosättarkoloniala anspråken. De återfinns väldigt ofta inom skogs(miss)bruket (och här exkluderar jag de skogsägare som per se inte missbrukar ”sin” skog, om någon nu kan äga skog).

Region Norrbotten talar om Norge, som vi alltid gör i dessa återbäringsfrågor, men det ”goda” i den norska modellen är dess integrering i utjämningssystemet, alla kommuner får en liten del men de drabbade får mest. Från Region Norrbotten formuleras det: ”ett förslag där regionerna, inte kommunerna, tar emot skatteintäkterna och fördelar ut dem. Hela länet ska må bra – även kommunerna utan naturresurser.”

Resonemangen påminner om AC-län, där Regionen med RUS-dokumentet som vapen ska försöka visa på att hela länet ska leva men förväntar sig ändå att alla pengar och regionkontor/personal ska sitta vid kusten/Umeå. Där tog Regionen EU-medel från ”Sparsely Populated Areas” (som de erhållit på grundval av de glest befolkade inlands- och fjällkommunerna) och använde till forskning och projekt som till största del var lokaliserade vid kusten. Det är inte så de bygger ett ”Hela Regionen ska leva” lika lite som ”Hela Sverige ska leva”. Ingen återbäring där heller till de områden som berörs.

Vidare: ”- Annars kan Jokkmokk få massor och Överkalix ingenting. Överkalix har Kalix älv som hade kunnat ge vattenkraft – men den har vi ju beslutat att skydda. Det blir orättvist. Medlen ska vara till för regionens utveckling, säger Nils-Olov Lindfors som varit med om att driva igenom frågan i sitt eget parti, Centerpartiet, nationellt.” Vi vet precis vad regionen utveckling tills nu har handlat om. Centralisering. Och sedan att ”Det är viktigt att man pratar om nyttan för hela nationen Sverige”.

Om ett sådant förslag ska accepteras MÅSTE de ha lokal representation i from av bygderåd från alla håll i regionen, det ska definitivt inte vara utlämnat åt partipolitiska revir i kommunerna heller. Dessutom är det anmärkningsvärt att Sametinget inte omnämns (om de är tillfrågade framgår det i alla fall inte) i frågan återigen är urfolksaspekten reducerad till en näringsfråga att tas upp i samband med konflikt mellan rennäring och etableringar. Det samiska samhällets förlust till följd av vattenkraft och gruvetableringar kan inte smältas ner till att bara handla om pengar och näring. Precis som det inte kan göras för dem som känner en stark koppling till den miljö som faktiskt påverkas av dränkning, torrläggning och malmbrytning. Och vars levnadssätt påverkas eller omöjliggörs därav.

Uttryck som ”staten öste pengar ur vår gruva” visar på ett synsätt som knappast är fruktbart ur ett hållbarhetsperspektiv. Det var inte gruvan som var er, den var de facto statens (till fullo sedan 50-talet), gruvan undergrävde markerna och vilka har koppling till marken – och inte gruvan? Lindfors talar om exempel från Australien och Kanada men nämner inte urfolksavgiften gällande mineralutvinning som finns åtminstone i Finnmark.

Eftersom regionen också tittar framåt: ”Lindfors menar att en reform skulle bana väg för nya etableringar, leda till växande branscher och i slutändan ge en vinst även för staten” och det är här, i konfliktytan mellan nya etableringar renskötseln som renskötseln nämns första gången, och det samiska samhället nämns inte alls – konstigt agerande för en region i Sápmi. Lindfors nämner rennäring och konflikt som om det gick att ”lösa” men inget om de kumulativa effekter som med ytterligare en fjärils vingslag kan kullkasta hela grundvalen för renskötseln, det nyliberala universella synsättet att: ’bara ni får bra ersättning… så fixar sig resten… för det fixar sig ju för oss.’

En försäkrad pott naturresursåterbäring till kraft/gruvkommuner såväl som till dem som inte har, riskerar därför i förlängningen leda till en ökning av kraven på exploatering. Grupper kommer att än mer ställas mot grupper om inte denna fråga ordnas ordentligt från början. Istället borde regionen jobba ihop med Sametinget (det borde vara de som till stor del äger frågan) och Sámiid Riikkasearvi (Svenska Samernas Riksförbund) och formulera kraven på, först och främst återbäring för de naturresursuttag som har varit.