Agenda 2030-målen och landsbygden

 

Att läsa och granska de stora berättelser (Grand Narratives) och policy-dokument som är vägledande för den samhällsutveckling som pågår kan ibland vara provocerande. Just nu funderar jag på Agenda 2030 och globala målen för hållbar utveckling för att i det finna stöd för en (hållbar) landsbygds- och glesbygdspolitik. Men jag finner knappast någon landsbygds- och glesbygdsdimension i dessa utöver de rader som rör sk. utvecklingsländer och små önationer. Jag lyfter här några av målen utifrån ett sk. i-lands och inlandsbaserat glesbygdsperspektiv.

Mål 2 Ingen hunger handlar om hur maten ska nå städerna, inte hur livsmedelsproducenterna ska kunna leva och bo på de platser där de producerar råvaror till livsmedlen. Hur implementerar Sverige t.ex. delmål 2.3?

”Till 2030 fördubbla jordbrukets produktivitet och inkomster för småskaliga livsmedelsproducenter, i synnerhet kvinnor, ursprungsfolk, familjejordbrukare,
boskapsskötande nomader samt fiskare, inklusive genom säker och lika tillgång till
mark, andra produktionsresurser och insatsvaror, kunskap, finansiella tjänster och
marknader samt möjligheter till förädling och sysselsättning utanför jordbruket.”

Enligt detta mål borde renskötselns förutsättningar klart förbättras, fiskeri och småskaligt jordbruk understödjas. Vad gör EU? Med EU:s system kommer Sveriges självförsörjningsgrad sjunka och ingen produktion understöds norr om Dalälven. Hur grön är omställningen då?

Det finns en svensk handlingsplan antagen 2018 där det framgår att:

”Regeringens livsmedelsstrategi syftar till att skapa en konkurrenskraftig [min kursivering
– marknaden igen?] livsmedelskedja [i strid mot Eu?], där den totala
livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, för att
skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet.”

Tittar vi på våra grannländer har Finland skrivit in i sin grundlag att de ska ha 80 % självhushållning; i Norge – där endast 8 % av arealen kan betraktas som jordbruksmark – har de ändå 70 % självhushållning. Vad har de båda länderna gemensamt? Upplevelsen av krig inom sina gränser. Sverige däremot sägs idag ha 50 % självhushållning men det är tveksamt, med EU-politiken och jordbruksstöden kommer denna siffra ska sjunka till 35 % omkring 2030. Och ingen odling med EU:s jordbruksstöd norr om Mälardalen. Anmärkningsvärt (eller inte) är också att urfolket samernas livsmedelsproduktion inte omnämns i den svenska handlingsplanen.

 

Mål 4 – god utbildning för alla inkluderar inte geografiska perspektiv (förutom de sista delmålen som tar upp små önationer och länder under utveckling). Däremot omnämns trygga miljöer och vikten av utbildning för ursprungsfolk. Att samer är ett urfolk i Sverige är ett faktum och värna de skolor som arbetar med samisk integrering blir även något att addera till den svenska centralistiska politiken. En säker tillgång till utbildning borde givetvis också innebära att utbildningen finns på rimlig närhet från hemmet.

I regeringens handlingsplan finns inget som stöder likvärdig utbildning på grundval av geografisk hemvist. Endast socioekonomiska aspekter vilket visar främst att regeringens sikte är inställt på en urban, likvärdig skola. Frågan är om de ens vet om skolorna på landsbygden. De berömmer sig med att 28 000 fler har anställt inom skolväsendet. Om det är med statliga pengar så undrar vi på lands- och i glesbygden – vart tog de vägen 2019/20?

 

Mål 8 orkar jag inte ens gå in på – Business as usual. Det är vad som oroar mig mest: målet som inkluderar ensidig ekonomisk tillväxt. Är det verkligen det vi ska (eller kan) fortsätta med? Går det?

 

Under mål 9 om Hållbar industri, innovationer och infrastruktur upprepas mantrat att hälften av världen befolkning bor i städer och att det förväntas öka – närmast som en oundviklighet och förutsättning. Inte något om huruvida det är önskvärt utifrån hållbarhetskriterier.

Det vore vidare intressant att få en konsekvensbeskrivning av energiåtgången för ett ”helt uppkopplat Sverige”.

 

Mål 10 berör Minskad ojämlikhet INOM och mellan länder. Här slås en viktig värdering fast – något som i lokalpolitiska sammanhang ofta kallas populism:

”Stater bär huvudansvaret för att främja jämlikhet i samhället, eftersom ojämlikhet har
sin grund i strukturella förhållanden.”

Jag uppmanar politiker inom Centern, Socialdemokraterna samt Moderaterna i Vilhelmina att läsa meningen en gång till.

Vidare:

”Ekonomisk utveckling kan leda till minskad fattigdom för individen och samhället. Vi
måste verka för att tillgången till resurser och möjligheten att delta i och påverka
samhällsutvecklingen är rättvis, inom länder såväl som mellan länder.”

Men sedan inget om hur jämlikhet i landsbygd och glesbygd ska tryggas??!!??

Men hör och häpna i svenska handlingsplanen (som iofs bara gäller till 2020):

”Regeringen har beslutat om ett långsiktigt reformprogram för minskad segregation.
Syftet är att förbättra situationen i områden med socioekonomiska utmaningar och
motverka strukturella orsaker till segregation. Från och med 2018 och tio år framåt
genomför regeringen stora satsningar på att förbättra situationen i kommuner och
områden med socioekonomiska utmaningar.”

Hur var det nu med skola i lands- och glesbygd, och oskäligheter i utjämningssystemet?

 

Det finns Mål 11 om Hållbara städer och samhällen men inget om hållbar landsbygd (jo, landsbygd omnämns 1 gång i delmål 11:7a) som om landsbygden inte kan vara del av ett samhälle. Landsbygd och natur ses mer som något kulturellt, något musealt, ett arv (delmål 11.4): ”Stärka insatserna för att skydda och trygga världens kultur- och naturarv”. Miljöproblemen med städerna framhålls men ändå görs ingen markering kring hållbar landsbygdsutveckling som en lösning på urbaniseringen, rätt till bostad, grönområden och trygga miljöer. Istället pekar delmålet 11.6 snarare på att om vi ökar antalet människor i städerna minskar städernas miljöpåverkan per person, ett utsnitt av ”vår” tids förtröstan till chimären klimatkompensation. Här är det uppenbart att Agendan har stoppat huvudet i citysanden, ursäkta betongen, och härdat fast.

I den svenska handlingsplanen är insatser mot hållbara städer och samhällen än mer urbancentrerat. Det är nästan pinsamt att det inte inleds med en portalparagraf: Sverige är ett land med stor variation gällande befolkningstäthet. Men va’ ***, en kan inte begära för mycket av de där policyskaparna. Men det visar hur osjälvständigt ett land kan agera i respons på ett dokument som lämnar en del till övers att önska.

 

I Mål 15 Ekosystem och biologisk mångfald finns ett delmål (15.1) som Sverige duktigt har skjutit i sank på grund av sitt energibehov och oförmåga att pröva andra vägar än vattenkraft:

”Till 2020 bevara, återställa och hållbart använda ekosystem på land och i sötvatten och
deras ekosystemtjänster, särskilt skogar, våtmarker, berg och torra områden, i enlighet
med de skyldigheter som anges i internationella överenskommelser.”

Med den nya nationella planen för omprövning av vattenkraften används alla undantag från EU:s vattendirektiv, ingen återställning och minimal miljöförbättring, endast 1,5 TWh av produktionsbortfall accepteras.

Talande är att i den svenska handlingsplanens mål 14 (om Havsvatten) och 15 Landbaserade Ekosystem och biologisk mångfald nämns inget om energiöverenskommelsen och nationella planen för omprövning av vattenkraften (och dess konsekvenser) vilket kan tyckas vara otroligt enögt och rent av inkompetent – var är helhetssynen? Istället omnämns givetvis dessa strategier under mål 7 om hållbar energi.

 

Målen är inalles 17 och går att läsa om här.

Görs det någon analys av hur mycket dessa mål strider mot varandra?

Och vilka värden som inte inkluderas? Jag har bara berört några av målen här, en internationell tidskrift dedikerade 2017 ett specialnummer åt Agenda 2030 ur ett människorättsperspektiv.

 

Slutligen är det väl inte konstigt att utvecklingen går som den går – Agenda 2030 verkar till stor del vara urban och jag får den starka känslan av att den utgår från att landsbygd är en del av något fattigt i utvecklingsländer och som successivt ska utrotas. Frågan är om det går att tala om sammanhållna och inkluderande samhällen när vissa måste offra mycket mer än andra. Och nu menar jag globalt – om önationer såväl som ”forna” kolonier, både i syd och i nord.