Historiens vingslag
Ibland (eller just i det fält jag forskar, ganska ofta) känns det som historien går igen.
19 oktober 2020:
”Regeringen tillsätter en utredning som ska se över möjligheten att ta bort kravet i miljöbalken på kommunal tillstyrkan av vindkraftsanläggningar, det s.k. kommunala vetot”
”Svensk Vindenergi har föreslagit att kommunernas vindkraftsveto ska justeras så att kommunens beslut uttalat gäller lokaliseringen, samt att besked lämnas tidigt och inte kan ändras under processens gång.”
På anmodan av branschorganisation snabbutreds borttagandet av kommunalt veto i vindkraftfrågor. Inte ”öppet” det kommunala vetot (hur ser det ut i andra länder?; vilken inverkan har det?; hur uppfattar kommunerna ansvaret/möjligheten?), utan just borttagandet av det.
Vi (re)ser tillbaka:
September 1939:
Kungliga Vattenfallsstyrelsen och Svenska Vattenkraftföreningen skriver ett förslag till nya förenklade förfaranden för vattenkraftutbyggnad mot bakgrund av krigsutbrottet. En snabbutredning tillsätts och den 20 oktober 1939 presenteras lagen med särskilda bestämmelser om tillfällig vattenreglering – en tillfällig lag om tillfällig vattenreglering som skulle tas bort efter kriget.
Denna ”krislag” tog bort de krav på skade- och ersättningsutredningar som ”hindrade en snabb utbyggnad”. Lagen ledde till att många sjöar i norr och renskötselområdet blev utbyggda (trots att lagen inte fick användas vid reglering av tidigare oreglerade sjöar), långdragna rättsprocesser då ersättningar inte fastställdes, många ouppklarade skador samt att lagen fortsatt fick användas till 1961 då den blev ”vilande krislag” igen. Lagen blev helt avgörande för hur vattenkraften från Sápmi på svensk sida blev betraktad som ”billig el från norr” på grund av rättsosäkerhet och avfärdandet av vissa sakägares rättigheter.
Lagen, eller hellre dess konsekvenser, förde med tiden även något gott med sig: i kölvattnet av förluster och av ett motstånd mot vattenkraftexpansionen, arbetades nya bestämmelser fram, bestämmelser som gav lokalsamhället mer insyn och inflytande under 1950-talet, även om det formellt sett inte gav så stor inverkan på vattenkraftexpansionen förrän långt senare. Läs gärna min artikel:
Recurring Colonial Ignorance. A Genealogy of the Swedish Energy System
http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1344078/FULLTEXT01.pdf
På norsk sida påbörjas nu en översyn av koncessionssystemet för vindkraft. Det norska systemet kan ses som mer centraliserat än det svenska, därför kan det tänkas att dessa två parallella processer går i motsatt riktningar, den norska:
”Regjeringen vil endre konsesjonsbehandlingen for å oppnå en bedre lokal og regional forankring av nye vindkraftprosjekter. Det vil bli lagt opp til regionvis samlet behandling av prosjekter og tidsfrister i ulike deler av prosessen. Regjeringen vil samtidig forbedre beslutningsgrunnlaget gjennom grundigere samfunnsøkonomiske vurderinger av fordeler og ulemper. Konsesjonsmyndighetenes avveininger av fordeler og ulemper skal synliggjøres bedre i vedtak om vindkraft.” (St.m 2019-2020:28, s.29)
Jag tror att de båda länderna kan ha utbyte av varandras processer och hoppas att de samarbetar utifrån sina olika utgångspositioner. I Norge har kritik rests just kring det förfarande där bolag kan sluta avtal med privata markägare innan planerna offentliggörs, detta är ett särskilt stort problem i samiska områden där bruks- och egendomsrätt föreligger parallellt, men det gör det ju även i många andra områden. Kanhända den svenska sidan kan ta lärdom av sin egen historia, när det gäller lokala konsekvenser och konsekvenser för samiskt samhälle. Båda infallsvinklar har givetvis bäring för framtida landsbygdspolitik, och inte bara energipolitik.
Låt nu inte historien gå igen! Vindkraft och kommunalt veto har en historia kopplad till vattenkraftutbyggnad!
Senaste kommentarerna