Sápmi och Norrland – en grön offerzon?

Forskare har redan uppmärksammat och kommenterat det förhållande som följer den gröna omställningen och den gröna nya given (Green New Deal): att den fördjupar koloniala strukturer gentemot områden och grupper som inte har haft eller ens nu ges inflytande i politikutformningen.

I forskningen kallas det Green Sacrifice Zones, eller om vi försöker en översättning: gröna offerzoner. Begreppet ”sacrifice zones” användes ursprungligen för områden som blivit kontaminerade som en följd av uranutvinning och uranhantering i utvecklandet av kärnvapen under kalla kriget och har numera börjat användas för samhällen som lever i nära anslutning till industrier med kemiska utsläpp, vars områden bokstavligen har offrats för industrins och bolagens vinning. Idag ser forskare (som bl.a. Zografos & Robbins 2020 och Scott & Smith 2017 ) att denna idé – att offra ett särskilt område eller ekologi – har stark bäring på de aktiviteter som sker i dag när det gäller den gröna omställningen: de utvinningar, transporter, installationer, verksamhetslösningar som ska bära fram koldioxidminimeringen i samhället samt efterbehandlingen av det uppkomna materiella avfallet.

Att den gröna energins politiska ekonomi innehåller sina egna offerzoner har länge varit en erfarenhet i Sápmi med över hundra år av storskalig industrialisering av skogsbruk, gruvor och vattenkraft. Och flera sekler av kolonisering. Slagordet ”Framtidslandet” ekar för tredje gången över skog, myr och fjäll, denna gång svept i gröna toner. Men den rättvisa omställningen och hur vi ska nå dit är sällan vare sig på politikernas eller företagsledarnas bord.

Olika politiska inriktningar föreslår olika lösningar, partier till vänster vill att staten tar ett ökat ansvar. Det är bra eftersom kapitalets logik piskar lönsamheten i sin jakt till botten för arbetarna. Det visar sig inte minst i skandalerna kring byggandet av batterifabriken i Skellefteå.

Men om staten ska ta ökat ansvar är ändå mitt råd: lär av historien! Och samtiden. Historiens lärdom har inte visat sig ännu med tanke på vattenverksamhetsutredningen, vindkraftutredning och kritiska mineraler och metaller-utredningen.

Ett slående exempel är den vindkraftutredning som nyligen varit ute på remiss. Eftersom beställaren, det vill säga regeringen, såg frågan om (borttagandet av) kommunal tillstyrkan och eventuellt ersättningar/återbäring till lokalsamhällen som huvudfokus involverades förvånansvärt nog inte samiska företrädare i samtalsprocessen under utredningen. Däremot de vanliga aktörerna. Endast som remissinstans till det färdiga betänkandet fick tre samiska organisationer möjlighet att yttra sig. De som haft möjlighet att svara i tid kritiserade detta förfarande hårt och de lyfte även det faktum att kommunerna i många fall saknar kännedom om inverkan på samiska rättigheter och för renskötseln. Att som förslaget närmast förutsätter: att endast utgå från den kommunala översiktsplanen, innebär en betydande risk för renskötseln, då renskötselns områdesanvändning och dess funktionella samband inte framgår i kommunens planer. Systemet för ekonomisk ersättning kan ytterligare pressa samebyar eftersom det kan leda till att lokalsamhället ändrar inställningen till vindkraft och det uppstår krav vilket riskerar att motsättningar uppstår eller ökar. Det är här bosättarkolonialismen visar sitt ansikte.

Alltså – ett förslag som från vindkraftnäringens och majoritetsbefolkningens synvinkel kan uppfattas som positivt (gällande ersättning åtminstone) visar sig bygga på att en grupp återigen har förpassats till inflytelsemässig skuggsida och deras röster, deras områden och ekologi riskerar nu att offras. Igen.

Historiskt sett har statligt tillsatta Norrlandskommittéer (1910-tal och 1940-tal) uppmuntrat till exploateringar av naturresurser och förespråkat ekonomisk återbäring eller statlig närvaro/utlokalisering som ”betalning” för naturresursuttagen. Är det inte dags för förslag som faktiskt ser till behovet för Sápmi och Norrland? Förslag till stöd för likvärdig samhällsservice och inflytande. Inte på grund av att det ska industrialiseras och utvinnas i området – utan för att det bor människor här.

Omställningen måste få kosta om den ska vara rättvis: Skogen och skogsbruket är ett exempel. Här ska skogen rädda klimatet för sina ”ägares” plånböcker och för arbetarnas (i dagsläget fossildrivna fordon och stor del importerad personal) skull, när skogen är ett väsen, ett ekosystem med ett värde för alla människor och levande varelser. Staten behöver inse att skogsbruket måste närmast avstanna utom möjligen för kontinuitetsbruk av de nuvarande plantagerna. För vi har inte tiden att vänta 50–100 år på att de där två plantorna som tog det snart sista 200-åriga trädets plats ska göra det ”klimatjobb” som skogsindustrin har tvingat på dem. Istället behöver varje arbetstillfälle som anses försvinna på grund av skogen behöver skyddas, vilket är ett måste om vi ska klara koldioxidutsläppen och 1,5 graders-målet till 2030, ersättas med ett statligt finansierat arbete i samhällsservice-branschen. Samtidigt måste återvinningen av träråvara finslipas. Då kan vi (staten) få fram den rätta kostnaden på omställningen. 450 miljoner kostade friköp från skogsbruk av värdefull skog från en allmänning (med en majoritet av utbo-delägare). Nu letar de ny skog som de ska kunna ”skogsbruka”. Är det ironiskt? Är det rättvist? Det krävs nog en historisk studie för att ta reda på. Men det viktiga är ändå att skogen skyddas.

Varje arbetstillfälle i omställningen som lönedumpas måste upp till det som gäller lokalt (alltså i Sverige) så att alla kan ”konkurrera” om jobben. Den svenska omställningen ska inte byggas på gröntvättade blå-bruna koloniala strukturer utan den ska kosta vad den faktiskt kostar. Vi minns vilka som stoppade kollektivavtal i offentlig upphandling, jag tänker på partier som SD vilka idag förpackar sig som det ”nya” arbetarpartiet och verkar locka till sig arbetare på grund av det, sanningen är att de 2016 sänkte lagförslaget om att svenska kollektivavtal ska gälla i offentliga upphandlingar. Fast mer märkligt är det kanske att inte nya försök har gjorts lagstiftningsvägen. I Sverige borde kollektivavtal gälla alla arbetare som vistas på/i detta land. Att få besluta om det är vad som jag menar borde vara territorialrätt. Men den rätten måste ”någon” ha avsagt sig med EU. Medan andra EU-länder tillåts kränka sina minoriteter och alla andra som ultrahögern anser som avvikande. Helt utan åtgärd från EU. Beskatta den fria rörligheten. Ge skatten till länder som behöver bygga upp sina socialförsäkringar mot villkor på genomförande.

Undvik inlåsningseffekter: Kalkyler måste göras så att viss produktion inte springer alltför långt före tillgången av kritiska mineraler och metaller. Dessa material finns i en allt mindre andel av vad som grävs fram vilket innebär att större och större landområden måste tas i anspråk. Finns ens tillgången reellt tillgänglig utan omfattande ekocidbrott och brott mot mänskliga rättigheter? Förutom det ingrepp i naturen som görs så gräver vi därmed formligen bort marken under våra, nåja inte alla (#jatillvindkraftpasodermalm), utan under vissa offrade människors och djurs, fötter. Men snart kommer erosionskanten av gruvhålet också sluka fram till de beslutande.

Meanwhile, in Stockholm propagerar ”Den svenska gruvan” i tunnelbanan om ”vad vore fredagsmyset utan metaller och mineraler?” Och ”vad vore festen?” Koppar, Zink, Järn, Calcium, Neodym dansar omkring på bilderna som Monica Z:s skickliga drillande med atomer i Studsviksvalsen. I samma anda som skogsindustrin via ”Den svenska skogen” (ser ni likheten?) vilka också med hjälp mångfaldssymboliserande modeller ställer frågan: ”Visste du att man kan göra smink av trä?”. Hell no, jag ville bara ha litet fotosyntetiserande områden kvar. Men det är klart, en ska åtminstone vara gröntvättat pudrad när syret tar slut.

Och då kommer uttalanden som ”Vi älskar gruvor i Socialdemokraterna”. Det uttalandet får många att gruva sig. För är inte själva ordet gruva just oroande. Även om miljöpartiet till viss del har förespråkat en energipolitik som kräver mer av samiska landområden, dels genom vindkraft som påverkar i sig själv och dels att vindkraften kräver reglerkraft så att energisystemet (eller hellre bolagen) inte kan acceptera att göra nödvändiga miljöanpassningar av vattenkraften, så gör MP ändå ett tydligt ställningstagande då de kräver att urfolksrättigheter måste beaktas. Detta måste tas i beaktande. Men nu är Miljöpartiet ute ur regeringen. Jag gruvar mig för denna regerings beslut om Gallók.

Fem sametingspartier har gjort ett gemensamt uttalande angående grön omställning och exploateringar. De ser risken för en grön kolonialism då ytterligare exploateringar stressas fram med hjälp av ”gröna argument”. Vidare pekar de på att omställningen inte bara kan bygga på ökad produktion, ”behovet av ökad cirkulär ekonomi, minskad resursförbrukning, miljörisker, återvinning och resurshushållning” måste diskuteras mer och även genomföras. Det finns viktiga kunskaper som behöver tas tillvara ”därute”. Det är dags att involvera nu. Börja med att i utredningen för kritiska metaller och mineraler ge samiska företrädare/organisationer samma status som ”experter” som gruvnäringen har genom sin intresseorganisation i kommissionen som ser över rennäringslagen. Och se till att beakta de samiska remissinstansernas svar i vindkraftutredningen.

Annars riskerar Sápmi såväl som Norrland bli offrat på den gröna omställningens altare.