Olle Nordebo lyfter fram en viktig fråga i dagens VK. Jag snuddade vid den i går i mina funderingar. De måste bli flera människor som engagerar sig i politiken. Det går inte att ha vallistor med namn på folk, som inte försöker att sätta sig in i politiken. I små kommuner är det ett direkt hot mot demokratin med listor fyllda med” valboskap”.

Det blir lätt att ”kuppa” sig till makten. Många av öststadsdiktaturerna har skapats på detta vis och sedan har man placerat släkt och vänner på viktiga poster. Är det därifrån uttrycket ”svågerpolitik” kommer?  Går en grupp ihop, kan det räcka med 5,6 personer, för att få kontroll över en liten kommun.  Ingen vågar ta striden. Man är inte påläst.

Tänk om vi i de små kommunerna, kunde skapa ett system, där vi kunde föra dialog med medborgarna med ny teknik. Alla kan sitta hemma och delta i möten, med det parti man sympatiserar med och får framföra sina åsikter. Den största politiska diskussionen sker i hemmen kring köksbordet. Där lyfts många kloka tankar, som aldrig kommer fram.  
Tekniken finns, men mod och vilja saknas. Jag hoppas folk börjar bry sig.

 

När man tittar på vilken ålder det är som är engagerade i politiken blir man fundersam. Det kan väl inte vara så, att alla unga struntar i vilken utveckling samhället får? Dagens ungdom får en bra utbildning och har teknik för att följa utvecklingen över hela värden. Varför är man inte mera intresserad för hur deras egen omgivning ska utvecklas och är med och påverkar?

Kom med idéer för hur den lokala politiken ska organiseras, för att ni ska ha tid att delta. Kan man påverka utan att delta fysiskt? Ska vi ha kortare tidsperioder för olika uppdrag? Vad är det, som behöver ändras, för att ni ska vara med innan besluten tas? Det är era och era barns framtid vi ”gamlingar” sitter och bestämmer om.

Landstinget skulle ha samtalat med berörda kommuner, innan man genomförde sina förändringar. Jag är säker på att alla kommunpolitiker skulle ha förstått problemen och varit villiga att hjälpa till att lösa dem. På det sätt Landstinget genomförde sina sparåtgärder, har de åsamkat både sig själva och kommunerna onödiga kostnader.
Att sedan komma och säga att kommunerna måste samarbeta med landstinget, för att vi i inlandet ska få behålla akutsjukvården verkar långsökt.  Förhandlingarna förs på Landstingets villkor. Det är inte vi i inlandet, som är orsak till den kommande folkomröstningen.
Peter Olovsson uttalade vid ett flertal tillfällen i radion, att han inte kunde ändra Åsele och Dorotea, då måste han ändra hela omorganisationen i länet. Hur tänker han då? Kan man inte ändra det som är fel och behålla det som är bra? Är hela projekt” Balans” ett stort fel? Normalt behåller man det som är bra och ändrar det som är fel.

Den extrakostnad på 10 millioner han åsamkar Landstinget, har han möjlighet att fixa bort. Det är bara att lyssna till Åsele och Dorotea.

 

Samma dag som vi fick reda på, att ambulansen i Åsele skulle dras in, kallade Bert –Rune D till ett möte, där vi enades om att arbeta för att få behålla ambulansen. Vi diskuterade många olika sätt att lösa problemet. Diskussion med dåvarande ambulansägarna i Åsele fördes, om att använda både bil och personal i det nya uppdraget. Landstinget gillade inte detta förslag.
Vårt mål var att den akutbil, som då kom in i bilden, skulle ha samma standard som en ambulans. Åsele kommun hade vaskat fram en fullt utrustad ambulans, som vi hade för avsikt att hyra ut till Landstinget. Då med texten Akutbil, men arbeta som en lokal ambulans. När vi la fram detta förslag, fick vi veta att det var omöjligt för Landstinget att hyra av kommunen.
Landstinget satte då in först den ena, sedan den andra akutbilen, innan nuvarande akutbilen kom. Den skulle utrustas med samma standard som en ambulans och arbeta inom kommunen och rycka ut på prio-1 larm.
Bilen har utrustats efter hand, då den inte var komplett när den kom. Förhandlingar om prio-2 larm, blåljus och transport av patienter skulle fortsätta. Detta för att avlasta Doroteas Ambulans. Nu tycker vi att vi hamnat i en återvändsgränd. Landstinget har inga ambitioner att tillmötesgå vårt krav på hur akutbilen ska utrustas och användas.

Vi inom oppositionen anser att man måste prova att förhandla, innan man tar till stridsåtgärder. Nu har vi förhandlat i ett år och det har inte varit två jämnbördiga parter som mötts. Åsele kommun har ställt upp med allt, som fallit på deras lott. Med Landstingets åtaganden har det varit sämre. Åsele kommun har inte satsat några pengar i detta försök med akutbilen och den har varit till viss nytta. Det dåliga rykte som skapats kring akutbilen, skadar folkets förtroende för hela inlandet då det gäller akutsjukvård. Detta är inget som bilens personal har kunnat påverka. Vi har bra personal på akutbilen och de har verkligen ansträngt sig till det yttersta.

Därför tycker vi att nu är det dags att säga upp åsiktsförklaringen och avbryta förhandlingarna med Landstinget.
Oppositionen har aldrig släppt kravet på en ambulans. Det är Landstinget som har ansvaret för akutsjukvården, inte kommunen.

Denna motion kommer att inlämnas i dag till Åsele Kommun.

Motion till                                                                                                                                                                     

Åsele kommunfullmäktige                                  2013-01-07

 

Ambulans i Åsele kommun

Åsele kommun har under 2011-2012 förhandlat med Västerbottens läns landsting när det gäller indragning av ambulansen i Åsele och införande av en akutbil som ersättning.

Många onödiga och tragiska händelser har inträffat där sjuka människor kommit i kläm på ett oansvarigt sätt. Man kan väl kalla denna process för en ren ”såpa” med ett antal olika avsnitt där landstinget i förhandlingar med kommunen presenterat det ena ogenomtänkta förslaget efter det andra.

 I dagsläget har kommunen en s.k. akutbil, som inte får korsa kommungränsen till andra kommuner för att hjälpa till att ta hand om sjuka människor i behov av vård. Akutbilen får endast rycka ut på prio-1 larm. Referat i tidningarna talar sitt tydliga språk om den situation, som är långt ifrån tillfredställande för kommunmedborgarna och inlandet.  

De väsentligaste delarna i den avsiktsförklaring Åsele Kommun har med Landstinget, struntar Landstinget helt i. Akutbilen saknar fortfarande blåljus och får inte rycka ut på prio-2 larm.

Åseles näringsliv och Åsele kommun har tagit sitt ansvar och försökt lösa akutsjukvården utan ambulans, men Landstinget ställer inte upp och slutför förhandlingarna kring akutbilen.

 Vi föreslår därför

att Åsele kommunfullmäktige beslutar att med omedelbar verkan säga upp pågående åsiktsförklaring kring akutbilen med landstinget samt

att Åsele kommun kraftfullt verkar för att en ambulans snarast stationeras i Åsele

 

 

 

                                          

           Egon Persson                                                                  Jonas Ternestål

           Åsele kommunlista                                                                  FP

Ett norskt rederi hade beställt två tankbåtar från Uddevallavarvet, den ena döptes till Margareta, den andra till Mariann. Margareta togs som säkerhet, av Svenska Handelsbanken, för Mariann. Handelsbanken hyrde ut båten till Broströms rederi, som utrustade båten och höll besättning. British Petroleum(BP) chartrade i sin tur Margareta av Broström. Margareta gick på så kallade ”ströfart” och gick aldrig på svensk hamn.  Det norska rederiet hade en plan för att lösa båtens skuld och få den tillbaka under norsk flagg.

Bara någon timme efter det jag hade fått mitt friskintyg, blev jag erbjuden jobb på Margareta som låg i Antwerpen. Utifrån det ekonomiska läget jag befann mig i, var beslutet enkelt. Jag fick adress till Broströms kontor. När jag kom till kontoret, mötte jag tre andra grabbar, som var på väg till Margareta. Vi fick biljetter och ett litet reseförskott, som var brukligt och begav oss till järnvägsstationen där vi tog nattåget till Antwerpen. Dagen efter var vi alla påmönstrade för ett år på Margareta och på väg mot Bandar-e Shahpur i Persiska viken.

På tågresan till Antwerpen kostade vi på en god middag på färjan till Tyskland.  De tre andra grabbarna kom från Schweiz, Finland och en som pratade god svenska. Ingen av oss visste från vilket land han kom ifrån. Vårt samtal fördes på engelska och vi visste att på Margareta var det en mycket blandad besättning, 17 nationer. Schweizaren tyckte, att det spelade ingen roll hur många nationer det var, bara det inte var en massa ”hornblåsare” ombord och han fick medhåll.
Under nattens resa satt jag och pratade på svenska med min nyvunne vän. Jag kunde inte spåra hans dialekt, så jag frågade från var i Sverige han kom. Då svarade han med ett leende: ” jag är en sån där förbannade hornblåsare”. Han kom från Hamburg och hade kommit till Sverige i slutet av kriget. Han växte upp i en Svensk familj och fick lära sig svenska . Han hade arbetat som sjöman i 12 år.  Vi blev verkligt goda vänner och hade många roliga äventyr tillsammans. Han var en stor språkbegåvning och kunde sju språk, som var till glädje för oss båda många gånger.
En del äldre Européer, drog inte så jämnt med Tyskar, även så här långt efter kriget.
 På Margareta var det inga motsättningar, beroende på från vilket land du kom, det var hur du var som människa som avgjorde.

 

Jag hade mönstrat av min första båt och varit hemma ett per veckor under sommaren. Det gick mot höst och det var dags att dra ut till sjöss och värmen igen. En god vän till mig ville följa med och det tyckte jag var trevligt. Jag hjälpte honom med att skaffa nödvändiga handlingar, där friskintyg var en viktig del, för att få mönstara ut. Ett friskintyg för sjömän var giltigt i tre månader. Det saknades doktor i Åsele, så vi fick åkta till sjukstugan i Fredrika, för att få våra friskintyg. Min gode vän sålde sin bil, och en fredagskväll åkte vi med buss och tåg mot Göteborg.

Väl framme i Göteborg, tog vi in på ett billigt hotell vid Postgatan. Vi betalade i förskott för ett antal dagar, vårt mål var att vara ute på en båt i början på veckan. På lördagskväll bar det av på Liseberg. Söndag var också en dag full med kostsamma förlustelser. Det var ju inte varje dag man var i sådan häftig stad som Göteborg och på måndag skulle vi ju ha jobb, så varför inte slå runt ordentligt?

På måndagmorgon var vi tidiga på sjöfartförmedlingen. Det fanns gott om jobb vid den här tiden. Sjöfarten bara växte och behövde folk. Förmedlingen öppnade och vi gick in för att anmäla oss. Då kom dråpslaget. Våra friskintyg gällde inte. Det hade blivit nya regler och en annan typ av intyg som gällde för en längre tid och fick bara utfärdas på vissa sjukhus. Vi drog iväg till enda stället i Göteborg där man kunde få ett nytt intyg. När vi kom dit, möttes vi av nästa motgång, det var en veckas väntetid. Alla sjömän som var i land, saknade intyg. Min gode vän gillade inte läget.

Vi gick ut och satte oss på en gräsmatta och funderade över vår situation. Vi hade inte pengar att bo på hotell i en vecka, vi hade inte pengar till biljett hem. Min ståndpunkt var klar, har jag sagt att jag kommer hem om ett år, kan jag inte komma hem efter fem dagar.
Vi gick till hotellet, sa upp vårt rum och fick tillbaka vårt förskott. Jag lånade min gode vän tjugofem kronor, så han kunde lösa enkel biljett till Åsele. Den kostade sextio kronor. Han lovade att skicka mina pengar, så fort han kom hem och det gjorde han.

Med min kraftigt begränsade reskassa, var jag tvingad att skaffa billigt boende. Jag fick tips om Frälsningsarmens boende och dit flyttade jag in. Det kostade två kronor och femtio öre per natt. Då ingick en enkel frukost. Varje morgon klev jag upp tidigt och åkte till sjöfartsförmedlingen. Där kunde man få tillfälligt jobb på båtar som låg i hamn och utrustade eller gjorde underhållsarbeten. Jag hade tur, fick jobb på en nybyggd båt som låg och utrusta. Jag fick jobb som ”hökarhalva” resten av veckan ombord på ”Lake Erie”, som var båtens namn. En båt som skulle gå på Nordamerika. Nu hade jag både mat och lön. Jag fick erbjudande att mönstra på, men de skulle gå dagen innan jag fick mitt friskintyg.

Så kom måndagen och jag skulle få mitt friskintyg. Pengarna jag lånat bort, kom samma dag. Intyget kostade tjugofem kronor och så skulle jag ha tur om jag fick jobb samma dag. Det var på eftermiddagen jag fick mitt intyg. Jag skyndade till förmedlingen innan de skulle stänga, för att hinna skriva in mig. När jag kom dit och visade mina papper sa föreståndaren: Du tycks vara en tankbåtsseglare, så jag har ett jobb för dig. Ett resejobb till Antwerpen. Jungman på tankern Margareta. Om detta ska jag berätta senare.

Min gode vän, som också var äventyrare av stora mått, åkte hem och packade om. Sedan drog han ut i värden som FN-soldat i flera olika FN- bataljoner.  Men vi blev Åsele trogen båda två.

 

 

Nu har Region Västerbotten verkat i 4 år. Den till en början ganska begränsade organisationen, har vuxit i omfång både organisatoriskt och personellt och omsluter idag ca 174 mkr.

Vi inlandsbor frågar oss vad vi fått ut av den nya politiska organisationen? Alla kommuner har t. ex. inte haft ordinarie plats i regionstyrelsen och eftersom regionförbundet inte är direktvalt, har det gynnat de stora partierna och de stora kommunerna vid tillsättande av olika funktioner.

2007 hade Länsstyrelsen 237,2 årsarbetskraft och en politisk styrelse på 12 personer. 2011 hade årsarbetskraften minskat till 209,69 och den politiska styrelsen var borttagen. En minskning med 12 politiker och 27,51 årsarbetskraft.

Region Väststerbotten hade vid starten 2008-01-01, tillsvidareanställda + visstidsanställning totalt 39 st.
2012-01-01 hade det blivit en viss ökning, tillsvidareanställda + visstidsanställning totalt 123 st. I denna siffra ingår inte några projektanställda. Region Väststerbotten har 185 politiker ink. ersättare.

 Vi anser att Region Västerbotten är på väg att utvecklas till ytterligare en politisk överbyggnad där främst de stora partierna och de stora kommunernas företrädare fått ännu en arena att agera på. Till vilken nytta, är vår fråga?
Kan detta vara en av orsakerna till att man börjat avveckla akutsjukvården i inlandet? Varken besparingar heller effektiviseringar verkar uppnåerliga genom denna organisation. Landstinget är nere på knä genom en svag ledning. Företrädare för kustregionen uttalar sig i både press och TV, att vi får skylla oss själva som bor här i inlandets små kommuner. Kring deras uttalanden om hur viktig skogs- och gruv-näringen är, kan man ställa sig frågan, för vem är den viktig?

Motion till                                                                                                                              1(2)

 

 

                                                                                      

 

          

 

 

 

         Samtliga kommuner i Västerbottens län bildade 2008-01-01 regionförbundet Västerbotten.

 

Anledningen var bl.a. att få utökade möjligheter för förtroendevalda att styra användandet av de statliga resurser, som tidigare hanterats och förmedlats av länsstyrelsen. Man menade att de förtroendevalda runt om i länet, hade större kunskap om behoven av satsningar på olika områden och ett gemensamt regionförbund, med samtliga kommuner som medlemmar, skulle bli en bättre aktör för regional utveckling.

 

Det fanns dock redan vid bildandet tveksamheter om hur de små partierna och de små kommunerna skulle kunna få inflytande i en regionbildning.

 

Nu har Region Västerbotten verkat i 4 år. Den till en början ganska begränsade organisationen, har vuxit i omfång både organisatoriskt och personellt och omsluter idag ca  

174 mkr.

 

Vi anser att Region Västerbotten är på väg att utvecklas till ytterligare en politisk överbyggnad där främst de stora partierna och de stora kommunernas företrädare fått ännu en arena att agera på. Till vilken nytta, är vår fråga?

 

Den viktigaste orsaken till att bilda ett regionförbund var att man på det sättet skulle få mer inflytande över vissa statliga medel, som tidigare fördelats via beslut från länsstyrelsen.

Vi inlandsbor frågar oss vad vi fått ut av den nya politiska organisationen? Alla kommuner har t. ex. inte haft ordinarie plats i regionstyrelsen och eftersom regionförbundet inte är direktvalt, har det gynnat de stora partierna och de stora kommunerna vid tillsättande av olika funktioner.

 

Vi menar att det vore viktigt att samla inlandets kommuner i en kraftfull konstellation med intresse för och kunskap om inlandets speciella behov. Inlandet kan inte fortsätta att leva "på nåder" av smulorna från storebror.

 

Avgående landshövdingen, Chris Heister, kommenterade regionförbundets arbete i sitt avskedstal under Granddagarna i Stockholm:"Västerbotten får inte vara bara Umeå och kusten".

 

Det finns mycket initiativkraft och kreativitet i inlandsregionen, något som bl.a. visats i aktioner för att försvara rätten till lika vård oavsett var man bor i länet.

 

Det är dags att pröva nya former för att ta tillvara inlandets resurser och möjliggöra för glesbygden att överleva och utvecklas.

 

 

Vi yrkar att Åsele kommunfullmäktige beslutar

 

att Åsele kommun begär utträde ur Region Västerbotten, så snart det kan ske  utifrån

                  gällande förbundsstadgar § 24.

 

 

 

 

 

 

            Egon Persson                                                      Jonas Ternestål

           Åsele kommunlista                                              Folkpartiet liberalerna