Dissad och osynlig
Jag färdigställde en smörgåstårta igår, på jobbet, och vi hade som en lugnare dag med lite pyssel hemma, ja, förutom en snabb sväng upp på centrum då, men…
När jag lagat middagen skickade jag ett sms till Nicco och undrade om hon skulle äta hemma eller, och i så fall vilken tid. Det gick två minuter så fick jag till svar: Jag är hemma!
Ehhh, ok, jag kunde inte annat än skratta, att jag missat att hon var hemma, jag hann säga till Åke att nu känner hon sig nog både dissad och osynlig, så fick jag ett till sms, innehållande följande figur 🙁
Jaja, jag tyckte nog ändå att det var värre då jag skjutsade hem henne i Camaron, från Wheels, för 1 år sedan, samma sak då, jag lagade middag och skickade ett sms och undrade vart tusan hon höll hus… samma svar då: Jag är hemma… ju. Och då hade jag ju ändå haft henne i bilen hem 🙂
Hehee… ja inte har det med åldern att göra, eller… mjae.
Satt uppe hos pappa igår kväll och det är fortfarande samma misär, då det gäller ljudnivån, dom borrar fram till halvsju på kvällarna, och han får ligga och ha hörselproppar på sig.
Han är en kämpe, vår pappa, och dom på avdelningen håller med, för dom förstår inte heller att han fortfarande är med oss. Utan vatten, dropp och mat i nio dagar och han fortsätter oförtrutet att ticka på. Han hade en väldigt god fysik, efter att ha jobbat i skogen sedan han var 18 år, och det är säkerligen av den anledningen han fortfarande hänger med.
Så tråkigt att det blev så här, och jag VET, helt säkert, och det sa jag också efter vi fått höra om alla skador han ådrog sig, att han kommer att fixa det här, helt säkert. Jag kunde inte se att han inte skulle klara sig, men det var innan, dom kom fram till att han har omfattande hjärnskador, som följd av hjärtstillestånden han fick då dom hämtade honom från olycksplatsen.
Sammalagt 45 minuter… och då förstår man vilka skador han nu inte kommer att överleva. Det är anledningen till varför det blev som det blev. Fruktansvärt orättvist och svårt att ta till sig, men det är fortfarande som det är, en del av livet, vissa drabbas, andra inte.
Uppe på NIVA är det då i alla fall underbar personal som gör allt för att han ska ha det så bra som möjligt, och det är fler av dom som NUS behöver, seriöst. Engagerade människor som bryr sig och som har hjärtat på rätt ställe… tack till er alla som lägger ner er själ i det ni gör!
Nu måste jag snabba på om jag ska ha frukost innan jobbet. Önskar er en fin fredag.
Senaste kommentarerna