Det tog emot lite, att trampa ihop 5 km igår. Det känns lite bättre att gå, om jag får hålla upp armbågen mot högersida då jag rör mig. Fast det blir jobbigt i längden, så jag höll handen i fickan, men det kändes mest konstigt, bara.

Gick och funderade på om en mitella, hade varit lösningen Fast, hm, njae, jag vet inte det heller. Tror inte att det är så skönt att ha som avlastning. Nå, jag delade upp promenaderna i 3 omgångar.

Det noterades inga topprekord i hastighet, men det var väl inte det som var grejen. Första svängen tog jag bort mot Skolgatan, upp till Hartan, förbi Grisbacka kyrkan och sedan genom ko-porten. Ut på Rödäng, över Tvärån till Västerslätt, tillbaka över den andra bron, lite sick sack, och hem.

Jo, jag kom nämligen på det, flera gånger då jag tänkte kapa min väg och gena. Så typiskt vi människor, att vi ska ta den kortaste vägen. Det sitter in nött i generna. Även om jag nu gick för att skrapa ihop längd, så ville hjärnan att jag skulle gå tvärsöver, inte runda alla hörn.

Andra svängen for jag först upp och förbi Circle K, sedan runt Noliafältet, förbi Preem Västerslätt och hem. Det blåste ju tamme den, hela dagen, fy för den lede. Men jag gick stabilt och blåste inte iväg.

Och sista svängen, efter middagen, då fick Winstone följa med. Eftersom jag bara hade 1 km kvar att gå så la jag gångsträckan efter industrivägen, där jag kunde ha honom lös. Det gör fortfarande så jäkla ont i ryggen att min tanke varit, om jag ramlar, så kommer jag att gå sönder på riktigt. Eller om han rycker, så sliter han upp halva sidan.

Nu vet jag att det är lätt överdrivet, fast det är själva känslan… och det är nog ändå bra att man känner lite på det viset. Då kanske man är mer försiktig.

Nicco och David stod utanför det som ska bli, Västerslätts nya inneställe. Rökstugan BBQ.

Jag fick en rundvisning därinne, röken står inne i den del som tidigare varit pizzeria. Jag tyckte det såg ut att ligga nåt gott därinne…

Själva röken är inte att leka med, tog ingen bild på hela saken, men den har varit med i VK så jag lånar bild därifrån.

Det kommer att bli så bra därinne. Ser större och ljusare ut. Tanken är väl att det till en början, blir ett lunchställe, och sen får vi se. Jag hoppas ju på att det blir vårat nya hängställe. För alla på Västerslätt/Rödäng med omnejd.

Dit man kan gå för både lunch, god middag och få ta nåt gott att dricka till maten. Jaja, det får väl framtiden utvisa. Önska får man ju alltid.

24 september är det öppning, jag lär ju påminna er om det.

Och när jag då sedan kom hem, så hade jag nåt målet på 5 kilometer.Och hade det nu inte varit för min arbetsgivare, God Assistans Norr, så hade jag aldrig hört talas om Glädjeruset och Hugos Stiftelse. Allt handlar om människor och att vi alla är lika värda, oavsett vilken sits vi sitter i eller hur vår vardag ser ut.

Det värsta var att det kändes i benen. Åke har som tagit över prommisarna med Winstone eftersom han varit sjukskriven ett tag nu. Men jag sa i förrgår kväll att jag må ju få återta mina stunder, med Winstone, man får ju inte göra sig för bekväm.

Sen kan ju en viss del av det onda, bero på att man rör sig annorlunda än det man är van vid. Precis som när man går där det är halkigt, man spänner sig av rädsla att ramla.

Ser inte ut som om vi slipper blåsten idag heller, men jag hoppas den är lite mildare än igår. Hade ju lätt kunnat välja vinterjackan och vantarna, på den sista svängen jag gjorde. Och det känns inte helt ok, inte nu, i september, heller.

Hoppas på en fin tisdag, för er allihop!