Etikett: mål

Det tog emot men det gick… 🚶‍♀️

Av , , Bli först att kommentera 16

Det tog emot lite, att trampa ihop 5 km igår. Det känns lite bättre att gå, om jag får hålla upp armbågen mot högersida då jag rör mig. Fast det blir jobbigt i längden, så jag höll handen i fickan, men det kändes mest konstigt, bara.

Gick och funderade på om en mitella, hade varit lösningen Fast, hm, njae, jag vet inte det heller. Tror inte att det är så skönt att ha som avlastning. Nå, jag delade upp promenaderna i 3 omgångar.

Det noterades inga topprekord i hastighet, men det var väl inte det som var grejen. Första svängen tog jag bort mot Skolgatan, upp till Hartan, förbi Grisbacka kyrkan och sedan genom ko-porten. Ut på Rödäng, över Tvärån till Västerslätt, tillbaka över den andra bron, lite sick sack, och hem.

Jo, jag kom nämligen på det, flera gånger då jag tänkte kapa min väg och gena. Så typiskt vi människor, att vi ska ta den kortaste vägen. Det sitter in nött i generna. Även om jag nu gick för att skrapa ihop längd, så ville hjärnan att jag skulle gå tvärsöver, inte runda alla hörn.

Andra svängen for jag först upp och förbi Circle K, sedan runt Noliafältet, förbi Preem Västerslätt och hem. Det blåste ju tamme den, hela dagen, fy för den lede. Men jag gick stabilt och blåste inte iväg.

Och sista svängen, efter middagen, då fick Winstone följa med. Eftersom jag bara hade 1 km kvar att gå så la jag gångsträckan efter industrivägen, där jag kunde ha honom lös. Det gör fortfarande så jäkla ont i ryggen att min tanke varit, om jag ramlar, så kommer jag att gå sönder på riktigt. Eller om han rycker, så sliter han upp halva sidan.

Nu vet jag att det är lätt överdrivet, fast det är själva känslan… och det är nog ändå bra att man känner lite på det viset. Då kanske man är mer försiktig.

Nicco och David stod utanför det som ska bli, Västerslätts nya inneställe. Rökstugan BBQ.

Jag fick en rundvisning därinne, röken står inne i den del som tidigare varit pizzeria. Jag tyckte det såg ut att ligga nåt gott därinne…

Själva röken är inte att leka med, tog ingen bild på hela saken, men den har varit med i VK så jag lånar bild därifrån.

Det kommer att bli så bra därinne. Ser större och ljusare ut. Tanken är väl att det till en början, blir ett lunchställe, och sen får vi se. Jag hoppas ju på att det blir vårat nya hängställe. För alla på Västerslätt/Rödäng med omnejd.

Dit man kan gå för både lunch, god middag och få ta nåt gott att dricka till maten. Jaja, det får väl framtiden utvisa. Önska får man ju alltid.


24 september är det öppning, jag lär ju påminna er om det.

Och när jag då sedan kom hem, så hade jag nåt målet på 5 kilometer.Och hade det nu inte varit för min arbetsgivare, God Assistans Norr, så hade jag aldrig hört talas om Glädjeruset och Hugos Stiftelse. Allt handlar om människor och att vi alla är lika värda, oavsett vilken sits vi sitter i eller hur vår vardag ser ut.

Det värsta var att det kändes i benen. Åke har som tagit över prommisarna med Winstone eftersom han varit sjukskriven ett tag nu. Men jag sa i förrgår kväll att jag må ju få återta mina stunder, med Winstone, man får ju inte göra sig för bekväm.

Sen kan ju en viss del av det onda, bero på att man rör sig annorlunda än det man är van vid. Precis som när man går där det är halkigt, man spänner sig av rädsla att ramla.

Ser inte ut som om vi slipper blåsten idag heller, men jag hoppas den är lite mildare än igår. Hade ju lätt kunnat välja vinterjackan och vantarna, på den sista svängen jag gjorde. Och det känns inte helt ok, inte nu, i september, heller.

Hoppas på en fin tisdag, för er allihop!

Swingbollens självutnämnde häxmästare!

Av , , 2 kommentarer 9

 

Jag behövde inte åka ut och jobba en timme idag, som det var tänkt, utan dom två assistenter som ska med chefen till Spanien skulle ändå hem till henne innan så dom tog morgontimmen… skönt, säger jag, jag trodde ju att min förkylning skulle bli bättre, men ack vad jag bedrog mig.
Ibland försvinner rösten eller så går den upp i falsett eller ner i botten, man kan tro att jag kommit i målbrottet. Och inte blir det bättre då man känner att något sitter fast därnere och ena näsborren är tät… nä, nu är jag ordentligt less på det här. Vilken start på det nya året… jo tack så mycket för det, televerket!
Man kanske skulle ha börjat ta bort julen också, eller ja, jag har faktiskt plockat med mig några saker då jag gått ner, men jag vet ju hur man funkar, tar man någon större grej så vill man fortsätta med gardiner och annat och då blir det helt plötsligt ett heltidsjobb och man vill ta allt med en gång.
Inget fel med det, men jag hade inte planerat att göra så, det blir så mycket med en gång. Jag hade en tanke om att fördela lite och ska se om det är genomförbart.
Jag vet inte varför men jag kom helt plötsligt att tänka på sport… hm, kan det vara för att så fort man slår igång tv:n så är det någon typ av sport där, är det inte skidor så är det hästar så är det resultat eller annat, och då är det svårt att bara glömma.
Jag var intresserad av bollsporter då jag var yngre… ja ok, ung då (fast inte lastgammal än), och hade faktiskt ett rätt så bra bollsinne. Jag var med då dom startade upp kometerna i basket, men jag var med för jag ville spela boll, inte springa runt och ha uppvärmning 45 minuter för att sedan få kasta lite, den sista kvarten, så det gav jag upp rätt så fort.
Kommer ni ihåg det där spelet swingboll, som blev så populärt då jag var 10-11 år, jag var verkligen swingbollens häxmästare och nästan oslagbar, jädrar när jag fått upp farten på bollen då stod tiden still för motspelaren och på två röda hade dom förlorat. Jag fick ett alldeles eget swingboll av pappa, så ståendes vid det, har jag flertalet timmar, jag var som förtrollad av spelet.
På somrarna uppe i stugan, så var det ofta landhockey på schemat, jättekul spel då vi var många barn som spelade. Varsitt mål och alla hade varsin klubba med vilken vi sköt tennisbollar, men nu var klubborna inte vanliga hockeyklubbor, nejdå… vi körde med krocketklubbor, gissa om det hade varit förbjudet idag.
Dom där träklumparna längst ner, lossnade ju efter ett x antal matcher och då var det bara att hoppas på att man hann huka sig så man inte blev knockad, jag undrar jag, hur många krocketset, vi hann nöta ut. Jo dom blev nog lagade också, med en spik inkörd mellan klumpen och pinnen men dom höll inte i evighet.
Även där var jag lite av ett proffs på att kunna räkna ut vart bollen skulle hamna då den kom flygandes, så jag kunde plocka ner den med klubban, värre var det då Theresé spelade fotboll och deras träning, vintertid, var innebandy. Den här gången skulle vi föräldrar möta barnen (utan att dom visste om det) och jag ställde ju upp, tveklöst. Men jag är ju också lite av en vinnarskalle och levde mig in i spelet så Theresé ropade till mig att man INTE fick ha hög klubba, inte heller slå på motståndarna… så, nä, det var nog inget för mig, det heller 🙂
Nu får man väl nöja sig med att kasta pinne… eller boll, till lilla hunden, då vi får hem vår nya familjemedlem, och ok, det kan ju duga det med, lika bra som allt annat. Önskar er alla en fin torsdag!
 
Maria Lundmark Hällsten