Nya ord, maskne, Coronabubbla, Coronahund…och så vidare. Inga jag kommer att använda mig av, tror jag. Faller kanske hellre för uttryck, ni vet, typ, lika stor som hälsenans muskel på en gråsparv. Haha…

Det enda nyord, som jag VET att jag läste då det kom ut, som jag inte använder, men kommer ihåg ändå, är ordet fickla. Sen kan det ju hända att man använder nya ord utan att tänka på det.

Imorgon blir det julafton här, med julklapps utdelning. Antar att jag ska fixa nån typ av middag. Ska klura på vad det kan tänkas bli. Köttbullar, kalvsylta och prinskorv, går i alla fall fetbort.

Sally har meddelat att dom precis passerat Gävle. Och beräknad ankomst hit, ligger nånstans mellan 15-16…ish. Katten kom dom ihåg att ta med.

Men inte Anders. Eller, haha, jodå, han skulle inte med utan han kommer på efterkälken, dagen innan nyår.

Mats Alfredsson la ut den här bilden på Instagram i förrgår. Haha, känner ni igen killen nere till höger..

Vilka minnen… detta är Piteå och det borde vara nånstans 2008-2009. Inga svarta dekaler och jag tycker mig kunna se att jag inte ens kör med slicks. Ingen trodde att jag skulle kunna tävla utan slicks, men det gick, även om det var överhängande risk att man slirar bort sig i starten. Det hände nån gång, då och då.

Mats P Karlsson kom förbi i depån, skrattade och sa… jo, det är som fränt då det ryker om däcken i starten, men det är inget man vinner på. Hahaa… sant!

När jag skriver om Piteå, dragracing, minnen, så känns det som en evighet sedan man var där. Vad mycket roligt vi hade, och kommer det nånsin att bli likadant. Jag tror ju inte det. Sammansättningen av folket som var där då, kommer inte att bestå.

I min klass var vi upp emot 40 tävlande i början. Men det dalade ,och i nån av tävlingarna var vi bara 6 stycken. Nä, jag hoppas verkligen att vi kan få till det i sommar, och att det blir nån tävling. Fällfors och Piteå, känns lockande.

När bonus sonen var här sist, pratade vi om musik och vad den betyder. Jag talade om att då pappa låg på lasarettet, efter den ödesdigra olyckan, så åkte jag ju upp dit, 1-2 gånger, varje dag. I cd spelaren satt en skiva med Electric Light Orcestra. Den skivan lyssnar jag på, med glädje, även idag.

Kan låta konstigt, men jag levde och tog mig igenom den sorgen, som var då, genom musiken, och jag tyckte att den gav mig styrka. Innerst inne, trodde jag att det skulle smitta av sig på pappa. Därför känns den fortfarande idag, peppande, även om jag ser mig själv, sitta i Jeepen, på väg, dit upp.

Ämnet kom sedan på tal, då jag dejtade Elisabeth. Då berättade jag att jag och Nicco, lyssnade på speciella låtar innan tävling. Och det var egentligen för att få upp ett driv, likt boxaren som ska upp i ringen, som peppas av hejarop och skrik. Man kommer in i ett speciellt mode (läge). Och det läget eller känslan kan vara pepp i den stunden. Och här måste jag ju återigen, lägga ut filmen som Theresé Hällsten, både filmat och klippt ihop. Ett måste att se, innan tävlingar

Ganska coolt ändå, att musik, fungerar på det sättet.

Nä, nu ska jag sätta fart. Ner i källaren och bädda för gästerna. Göra mig själv i ordning, sen ska jag hinna upp en sväng till mamma innan jag åker och handlar.

Önskar er alla en toppen dag!