Etikett: pite dragway

Ha inte så bråttom med att växa upp, ni hinner vara vuxna

Av , , Bli först att kommentera 10

Har nu åkt på vägarna här runt Malå, lite hit och dit. Och tänker att det på nåt sätt, känns vemodigt. Tror att det har med alla fina minnen man har härifrån. Som barn, då man sprang barfota på grusvägen. Lekte kurragömma, var med kusiner och stugkompisar. Dom gnisslande gungorna som gav ojämn fart om man var två som gungade samtidigt. Bad, lek och skratt!

 

Man blev äldre, började hänga nere i samhället. Träffade nya trevliga människor. Fika på Dungers, skogsäventyr på vägar man aldrig varit in på.

Storhelga i Norsjö, Arvidsjaur med omnejd, Piteå havsbad, inte att förglömma och faktiskt en utflykt med 2 Malå pojkar, till Pite Dragway.

Även om jag inte kan säga att man har bekymmer idag, så blev min fundering, då jag började tänka på detta. Ifall dom som växer upp idag, får vara lika bekymmerslös? Nånstans tror jag inte det. Det var nog lite lättare att vandra runt i vardagen förr, än var det är idag. Inte så höga krav på en själv. Det var som det var, på nåt sätt.

Jag passar mig dock för att säga att ALLA hade ett lättare liv förut. Så är det givetvis inte. En mycket stor del beror på hur familjesituationen ser ut. Och vilka förutsättningar man får, utifrån det.

Men jag skulle vilja säga att ni som växer upp just nu. Ta tillvara på allt ni kan, sluta önska att ni ska bli vuxna snabbare än ni hinner med. Jag lovar, vuxen blir ni, och med det följer betydligt större ansvar och tiden att få göra lite som man vill, krymper i takt med det. Sen behöver inte det vara dåligt, men allt har sin tid…jag lovar.

Sen tänker man på alla dom som fanns här då. Min farmor, farfar, mormor, morfar, pappa…morbröder, farbröder och moster, ja det är många som inte finns kvar. Här kommer bilder på några av dom.

Farmor och farfar

Mormor Sadura

Morfar Evert i blå luva

Farbror Bosse

Moster Linnea

Morbror Assar

Farbror Osse

Hans fru och min faster Monika

Men minnena av dom, oh ja. Här uppe känns det som om dom är med, även om det inte är i fysisk form.

Vi fortsätter städa upp här och förbereder hemresa så småningom. Inte idag men kanske imorgon eller på onsdag. Vi ser vad vi hinner och vill. Känns ju otroligt skönt att veta att min semester bara är halvvägs gången, än.

Winstone vännen, fick upp ett bus il, på morgonen

Och nu, mina vänner och alla andra. Så är diskvattnet varmt, jag ska diska undan och se om jag får lite sol på kaffekoppen, efter det. Ha en fin måndag, allesammans!

Heaven 😇 and Hell 😈 (as well)

Av , , Bli först att kommentera 15

Resan till Pite Dragway igår, gick riktigt bra. Den tiden en söndag morgon, är man rätt ensam på vägarna.


Elisabeths vänner, Rick och Carla, var på plats. Med deras 2 mans team. Elisabeth hoppade in som hjälpande hand.

Vi följde även med på förarmötet ifall det skulle sägas något som dom kanske inte skulle förstå. Rick är från England och Carla är från Italien. Dom har inte bott i Sverige så många år än.

Men vilka härliga människor och vilket team dom är.

Inte bara det, bilarna, mina vänner, bilana…wow!! Den röda Camaron -70 är Carlas.

Den köpte hon för 30 år sedan som bruksbil. Började köra nån street klass som var lite som vår ProEt, fast reglerna är annorlunda i andra länder.

Sen träffade hon Rick, och som hon sa till mig: ”-Jag var dum nog att fråga honom om han ville provköra…och det ville han!!” Så ett tag delade dom på hennes bil på tävligarna, sen köpte dom en till bil, tror att det var en Pontiac Firebird. Fast idag har även han en Camaro.

Igår fick dom möta varandra i ett race…Carla presterade aningens bättre 🤘

Jaa, jag vet inte men jag trodde nånstans att det skulle kännas tufft att stå och titta på. Man vill ju köra själv. Man står och fotar och filmar, men vart ska man fokusera? Jag vill se burnout, jag vill hålla koll på granen…startgranen, (ni vet, den där saken mitt mellan bilarna som har en massa lampor på sig).

 

Man vill kolla hur bilarna beter sig då dom gasar, samt slutligen…så gasar man omedvetet själv, fast man står vid sidan av. Tufft jobb 🤪


Inte underligt att man blir trött. Solen gassade, bil ljuden och allt, så jag tog en power nap i depån. Sa till Elisabeth att om nån såg mig, trodde dom väl att jag dött, hahaa.

Vi blev till och med bjuden på lunch av detta fantastiska par. Rick är, hör och häpna, 73 år och Carla är 8 år yngre. Dom är absolut inga duvungar, men ”still going strong”.

Jag ångrar inte en sekund att jag följde med. Så jag tackar givetvis en annan fantastisk person, som gör så mycket för andra, bjuder in till saker och erbjuder absolut sina breda kunskaper, och ger det hon kan, till andra. Elisabeth, du är en stjärna!!


Här får ni ett youtubeklipp från Pite, glöm inte ljudet, om ni kollar på filmsnuttarna som ligger däri.

Ha en underbar måndag, allihop! Fotnot, Elisabeths lilla Barbafan, hängde med, den också 😈🧡

Känslor och uttryck 😁😬😔🤘👏🧡

Av , , 2 kommentarer 12

Nya ord, maskne, Coronabubbla, Coronahund…och så vidare. Inga jag kommer att använda mig av, tror jag. Faller kanske hellre för uttryck, ni vet, typ, lika stor som hälsenans muskel på en gråsparv. Haha…

Det enda nyord, som jag VET att jag läste då det kom ut, som jag inte använder, men kommer ihåg ändå, är ordet fickla. Sen kan det ju hända att man använder nya ord utan att tänka på det.

Imorgon blir det julafton här, med julklapps utdelning. Antar att jag ska fixa nån typ av middag. Ska klura på vad det kan tänkas bli. Köttbullar, kalvsylta och prinskorv, går i alla fall fetbort.

Sally har meddelat att dom precis passerat Gävle. Och beräknad ankomst hit, ligger nånstans mellan 15-16…ish. Katten kom dom ihåg att ta med.

Men inte Anders. Eller, haha, jodå, han skulle inte med utan han kommer på efterkälken, dagen innan nyår.

Mats Alfredsson la ut den här bilden på Instagram i förrgår. Haha, känner ni igen killen nere till höger..


Vilka minnen… detta är Piteå och det borde vara nånstans 2008-2009. Inga svarta dekaler och jag tycker mig kunna se att jag inte ens kör med slicks. Ingen trodde att jag skulle kunna tävla utan slicks, men det gick, även om det var överhängande risk att man slirar bort sig i starten. Det hände nån gång, då och då.

Mats P Karlsson kom förbi i depån, skrattade och sa… jo, det är som fränt då det ryker om däcken i starten, men det är inget man vinner på. Hahaa… sant!

När jag skriver om Piteå, dragracing, minnen, så känns det som en evighet sedan man var där. Vad mycket roligt vi hade, och kommer det nånsin att bli likadant. Jag tror ju inte det. Sammansättningen av folket som var där då, kommer inte att bestå.

I min klass var vi upp emot 40 tävlande i början. Men det dalade ,och i nån av tävlingarna var vi bara 6 stycken. Nä, jag hoppas verkligen att vi kan få till det i sommar, och att det blir nån tävling. Fällfors och Piteå, känns lockande.

När bonus sonen var här sist, pratade vi om musik och vad den betyder. Jag talade om att då pappa låg på lasarettet, efter den ödesdigra olyckan, så åkte jag ju upp dit, 1-2 gånger, varje dag. I cd spelaren satt en skiva med Electric Light Orcestra. Den skivan lyssnar jag på, med glädje, även idag.


Kan låta konstigt, men jag levde och tog mig igenom den sorgen, som var då, genom musiken, och jag tyckte att den gav mig styrka. Innerst inne, trodde jag att det skulle smitta av sig på pappa. Därför känns den fortfarande idag, peppande, även om jag ser mig själv, sitta i Jeepen, på väg, dit upp.

Ämnet kom sedan på tal, då jag dejtade Elisabeth. Då berättade jag att jag och Nicco, lyssnade på speciella låtar innan tävling. Och det var egentligen för att få upp ett driv, likt boxaren som ska upp i ringen, som peppas av hejarop och skrik. Man kommer in i ett speciellt mode (läge). Och det läget eller känslan kan vara pepp i den stunden. Och här måste jag ju återigen, lägga ut filmen som Theresé Hällsten, både filmat och klippt ihop. Ett måste att se, innan tävlingar 🤘

Ganska coolt ändå, att musik, fungerar på det sättet.


Nä, nu ska jag sätta fart. Ner i källaren och bädda för gästerna. Göra mig själv i ordning, sen ska jag hinna upp en sväng till mamma innan jag åker och handlar.

Önskar er alla en toppen dag!

Surt kan det vara…ibland

Hemma igen efter en intensiv och solig helg på Pite dragway. Nicco heter numer Nicco ”to fast” Hällsten, eftersom hon återigen i en eliminering gasade på för fort och gjorde en så kallad break out.

Men vi är alla eniga om att det är ett roligare sätt att åka ut på, än att köra sönder eller rödlykta. Det fanns en hel del deltagare som gjorde just det, körde sönder alltså, och Emilie Jonsson som gick ända till final, blev tvåa, på grund av en rödlykta, men en andra plats är inte fy skam.

Surt vart det även för Kenneth i sin röda Amazon, där han skrivit ett dial in på 13.98, han körde 13.99, en tusing felgissat, och han hade gått vidare om han nu inte rödlyktat, han med. Så nära, men ändå så långt ifrån.

Foto0238 Foto0241 Foto0243 Foto0246_001 Foto0247 Foto0252 Foto0255 Foto0260 Foto0262 Foto0263 Foto0265 Foto0266 Foto0268 Foto0270 Foto0271 Foto0272 Foto0273

Det blir bara en kort blogg idag, har inte ro att sitta och skriva mer. Jag vill avslutningsvis, tillägna denna låt till min avlidne pappa, som idag, skulle ha fyllt 68 år…du är saknad, varje dag, varje minut.

pappa(1)

 

I final, på en räkmacka

 

Gårdagen var låååång, värsta saneringen i historien då en Jens Eklund, Pro Street, spillde växellådsolja över 200 meter, det tog timmar att ta bort det. Våra kvaltider flyttades fram, vart efter och sedan vid eliminering fortsatte framflyttandet.
När vi så sedan stod upplajnade och klara för start… vad tror ni händer… det sätter igång att regna, igen. Tredje gången den här helgen då vi står i startgroparna, som detta händer, och det är så surt. Man är ju laddad och klar.
Detta innebar nu att Emelie Jonsson, som jag skulle möta inför finalen, var tvungen att packa ihop och åka hem då hennes lillebrorsa skulle konfirmeras idag, och i och med det är Maria Lundmark Hällsten, automatiskt i finalen och en pokal får följa med hem, oavsett om det nu blir som etta eller tvåa, det lär ju visa sig.
Jättekul med en buckla till, men inte ett kul sätt att få den på, man får som alltid fundera på vem som egentligen skulle ha suttit där vid finalkörningen. Det är väl det här som kallas för räkmacka 🙂
Nicco var även hon laddad, hon skulle möta en juniorstock, och det är en betydligt långsammare dragster och Nicco skulle få jaga ikapp henne i 6.2 sekunder… med andra ord spännande. Eftersom Nicco var kvaletta får hon möta den med sämst reaktion.
Nu ville det sig inte, efter burnouten stannade dragstern av och innan dom fått igång den så var det försent, det var bara att dra undan den. Felet… mest troligt en metanolkran som stängdes efter burnen och hon fick för lite metanol. Nu vet vi det och ska sätta fast kranen så den inte går att stänga av, inför Fällfors till helgen.
Dom har planerat första start… med oss, klockan tio, men tillåt mig tvivla, det har regnat rätt så mycket och det är dessutom grått ute, men vi kan ju alltid hålla en tumme.
Vi läste inbjudan hit till tävlingen igår, en gång till för att se vad som stod om prisutdelningen, där hittade jag följande två meningar, och nu måste dom väl ändå ha varit ute och cyklat, jag citerar: Tillåtet för team att campa på banan. Duschmöjligheter finns på banan.
Aha… såvitt jag vet heter det depå, där vi nu står, och banan är väl där vi kör… får i verkligen campa och duscha därute, moahaha… over and out från Pite dragway. Ha en fin dag allihop!
Maria Lundmark Hällsten