Det bidde en spännande dag igår med två saker att prova på som jag aldrig gjort förut. Vi hade ett möte på jobbet…från ingenstans hugger det tag runt min bröstkorg och det stramar åt. Jag sitter och känner efter, höger överarm domnar bort och jag försöker skaka lite liv i den, det lyckas inte.

Jag hör inte så mycket av vad som diskuteras, utan filurar på hur jag ska framföra att jag börjar misstänka att jag kanske har en hjärtinfarkt på G. Men kan som inte i mitt huvud, förstå hur jag ska kunna göra det utan att alla där kanske panikar, jag ser framför mig hur jag trycks ner på golvet, och blir fasthållen för att jag ska ligga blickstilla tills hjälp anländer, ett mindre tumult kommer att utbryta.

Efter en kvart blir smärtan olidlig, jag reser mig upp och säger att jag måste ringa sjukvårdsupplysningen, jag mår inte bra, sen går jag iväg…och gör just det, ringer, och där får jag rådet att ringa 112, det gör jag också.

Förklarar läget och medan vi pratar klingar allting av och jag blir som vanligt igen (frisk ska jag ha osagt, det är man väl aldrig, med den här hjärnan :D), killen kopplar mig vidare till en sjuksköterska som säger att dom ska skicka en ambulans, och det gör dom.

(bild från google)

Blir påkopplad sladdar och annat, EKG ska tas, en febertopp har jag innan vi åker iväg, men annars tycker jag, och säger, att det känns lite fjantigt, faktiskt, jag har ju inte ont längre. Men man ska ju alltid ta det säkra före det osäkra.

Sen tas det prover, mer prover, jag ligger på den hårdaste, ogästvänligaste britsen som kan uppbringas, från 15.00-22.30. Efter 2 timmar får jag lov att larma och säga att jag måste få sätta mig, min rygg fixar inte att ligga längre, hon hjälper mig med sladdhärvan och jag får slänga över fötterna.

Efter ytterligare 3 timmar så tjorvar jag ihop sladdarna själv, så jag kan komma mig upp på fötterna. Dom tar prover för att se om det kan vara gallsten, alla prover är bra och jag tar ju för givet att jag ska få åka hem. Då kommer läkaren in och säger att dom vill att jag ska läggas in för att dom ska få utesluta en hjärtinfarkt, det trodde ju jag att dom redan gjort i ambulansen, men hon sa att dom sällan kan visa det, så där nära inpå.

Dessutom vill dom röntga mina lungor, för att utesluta att det gått ett hål på en av dom, vilket tydligen kan hända, om man har otur.

Så jag får böja mig och gå med på att läggas in. Jag är jättetrött och tänker att när jag får komma upp på avdelningen kommer jag att få lägga mig i en underbart skön säng med dubbla madrasser och ett fluffigt svalt täcke…jo kyss mig.

23.30 fick jag en kopp kaffe efter eget önskemål, sängen hade en endaste madrass, inte av det tjockare slaget, en filt utan påslakan och en kudde, hal som sjutton, så i natt har det inte varit många timmars sömn, och jag känner mig i sämre skick nu, än innan natten.

Men vad gör väl det om hundra år, jag hade ingen infarkt, inga blodproppar, inget hål i lungan och inte heller gallsten, utan det var mitt bröstben, som ville spöka till det. Så nu ska jag ringa läkare och kiropraktiker så får vi se vad dom kan hjälpa mig med. Jag har ju ont i ryggen och nacken, så det kan ju vara läge att rätta till det.

Så vad var det nu jag fick göra för första gången…jo åka ambulans, och bli rullad i rullstol, så då kan jag kryssa av det i saker som är gjorda och inte göra om det en gång till 😀

Det värsta med allt detta är att jag VET, att nästa gång, om det blir en till gång, så kommer jag INTE att ringa, utan jag kommer att tjuras och tro att det kommer att gå över, så jag hoppas att jag kommer ihåg just den här smärtan och om det skulle bli något allvarligare en annan gång, så kanske det känns lite annorlunda, förhoppningsvis.

Ha det gott, allihop, och var rädda om er!