Etikett: ambulans

Visst backar man väl upp varandra

Av , , 2 kommentarer 17

Apropå den här spunge Bob glassen, jag la ut, som förmodligen var en besvikelse för den som fick den…


Så har Sally käkat en likadan, den såg dock bättre ut.


Och det blir 6 år sedan, i augusti. Här var dom i Ohio och New York state. Dagen efter, åkte dom vidare till Niagarafallen innan avfärd österut, mot Boston.

Uppdatering på en annan Bob, han fortsätter chilla mellan varven. Här var det föreläsning för Theresé, och vilostund för nån annan.


Mamma ringde innan jag åkte på jobbet igår. Hon hade en tid hos tandläkaren, så hon och Bosse åkte ner på stan. Dom parkerade på Parketten, och på väg ner, i trappen, så slocknar plötsligt ljuset. Mamma har grön starr på ena ögat och grå, på det andra, så hon ser inte så bra, och tar ett snedsteg, och faller utför stentrappen.

Det hade ju kunnat gå, betydligt värre, men det blev en ambulansfärd upp på NUS. Då jag pratade med henne på kvällen, så berättade hon om alla hjälpsamma människor som stannade och hjälpte till eller bara frågade om dom kunde vara behjälpliga.

Jag frågade om hon ville att jag skulle lägga ut detta på Umeå Tipsgrupp, för att tacka, och det ville hon. Här är det inlägget.


Och ja, en av dom som var där, som höll hennes hand och justerade med väskor, läste inlägget. Hon skrev följande: Så skönt att höra att allt gick så bra för din mamma, hon skrämde oss ordentligt. Hälsa henne ett stort krya på sig från hon som lade väskor under huvud och knän och höll handen tills ambulansen kom.

Där ser man hur stor genomslagskraft ett inlägg kan ha. I detta ögonblick är det över 1400 som reagerat, en del skriver att det är roligt att höra att folk ändå hjälper till. Och detta om att man bryr sig.

Vi pratade om det, igår på dagen, jag och mamma. Jag sa att P4 i Västerbotten, pratade för några dagar sedan om nån tjej som blivit bestulen på ett batteri till hennes el cykel. Även fast det stod människor i närheten, så var det ingen som hjälpte till.

Där blev det också kommentarer, och nån skrev att man inte törs lägga sig i, man vet ju inte om man har en galning framför sig. Medan jag kommenterade, och vidhåller, att allt beror givetvis på situationen. Men jag tycker det är skamligt, om man är flera stycken på plats. Då tänker jag väl ändå att man backar upp varandra.

Nu tror jag inte att mamma såg så galen ut, eller på annat sätt, betedde sig hotfullt. Men vem vet, vi tänker alla så olika,och tyvärr finns även dom som inte känner empati eller ens har lust att vara den som hjälper till. Här hade hon i alla fall tur, och även Bosse, kan jag tänka. För detta var nog chockartad för dom bägge två.

Vem hade liksom räknat med nåt sånt här, på en vanlig tur till tandläkaren.

Nå, jag väljer i alla fall att tro att dom flesta ändå hjälper till där det behövs. Jag vägrar gå omkring och tro att alla är egoister. Ibland kanske man till och med göra bort sig lite, som jag gjorde, en solig dag i mars.

Vi var ute på lunchprommis, jag och Winstone, och plötsligt ser jag en kille i 18-20 års ålder, som stannar framför oss, han har ett konstigt sätt att röra sig, han böjer sig fram och sedan uppåt igen. Han sliter fram en flaska och häller vatten medan han kippar efter andan. Och han missar munnen och fortsätter…

Jag hade inte helt koll på vad som hände där. Min hjärna registrerade lite olika saker, men så tänker jag, jag måste fråga, om det är nåt han behöver hjälp med. Tänk om han har ett anfall av nåt slag och behöver medicin. Men nej, han tackade för frågan, han hade nog ett träningspass och hade tagit i lite mer och var alldeles slut på.


Det jag inte fick ihop var väl att han stod mitt på cykelbanan, och att han inte fick vatten i munnen, samtidigt som han inte fick åt sig andan. Haha…jaja, jag frågade i alla fall. Hade ju inte kunnat leva med mig själv om jag sedan hade sett en ambulans komma dit eller läst om det i tidningen.

På lunchprommisen igår, flög det över 3 plan, amerikanska sådana, läste jag igår kväll.


Men jag såg nog bara röken av dom, egentligen 😁

Ha en underbar onsdag, allihop. Ni behöver inte ens gissa vart jag kommer att placera mig, innan jobbpasset, idag.

En hök i sovrummet!

Av , , Bli först att kommentera 17

Pratade med Nicco efter gårdagens fadäs med att ta fel buss, då hon tyckte att åttan såg ut som en etta och hamnade på fel ställe. Sånt som händer!?

asl-number-one-coloring-pageasl-number-eight-coloring-page

Nå, vi kom in på vad som hände mig i lördags, och jag sa att jag hade tvingat upp ögonen, då jag hörde att dom pratade över huvudet på mig, om att ringa ambulans och sånt där. Och då jag sa det så sa Nicco att det var igenkänning på den.

På den tiden hon bodde hemma och hade problem med att ta sig upp på mornarna, och jag kom bullrandes upp och skulle få fart på henne. Hon fick pressa sig till det yttersta för att svara på ett glatt och vaket sätt att hon var vaken. Fast det var bara lögner.

När jag lärde mig hennes mönster så var jag inte lika snabb på att gå ner igen, utan jag stannade i hennes kök, och levde om med olika saker för att hon skulle vakna på riktigt.

Idag har hon en väckarklocka som sakta tänder upp ljuset i rummet samt avger fågelkvitter. Hon sa att Tano, the dog, kan hon se i ögonvrån, att han sitter och ser väldans skeptiskt på henne, och undrar vad tusan hon dragit in i lägenheten.

53913837_10156979791371585_2434860060099215360_n

Och jag undrade vad som kommer att hända, den dagen hon har semester, solen stiger upp och fåglarna kvittrar ute, kommer hon då att vakna i tron om att det är väckaren?

Hon hade pratat om just detta på jobbet och fortsatte tala om att det var småfågelkvitter och man kunde även välja hök läte. Då blev det tyst i fikarummet. Alla såg fundersam ut, men Nicco kom på varför, hon sa fel, inte hök utan gök. Då hon sa det så drog dom alla en suck av lättnad. Dom hade funderat på hur tusan en hök låter, hahaa…

Ja, och där drog vi iväg, det kanske skulle vara nåt, för dom svårväckta, ett alarm som skriker som en rovfågel, du känner dig jagad i sömnen, eller som Nicco föreslog, ljudet från Ronja rövardotter, där fåglarna med människokroppar, skriker. Mm, eller så tar vi nåt enkelt, sa jag, introt till Hajen 😀 Nä, där spårade det, totalt 😀

Nån som är duktig på att sova är Åke. Jag kan prata med honom, vissla, hallåa, och han hör ingenting, men jädrar om jag häller upp en kopp kaffe, då öppnas ögonen. Jag fattar inte hur det är möjligt, men men…

Fast det är ju skönt att kunna sova, det är vi nog alla eniga om:

Åke för typ 18 år sedan, även då, besatt han konsten att kunna sova, oavsett vad som hände runt omkring, här är det Nicco som nattat sina dockor…:D
Skanning_20190929 (2)Önskar er alla en fin tisdag!

Sen vet jag inte vad som hände???

Av , , Bli först att kommentera 12

Det var en trevlig julmiddag igår, och hade kunnat vara snäppet ännu bättre, om jag hade struntat i efterrätten. Jisses!!!

Jag tog lite av chokladpuddingen, 2 matskedar av citronfromage och 2 godisar. Dom där 2 godisarna lämnade jag kvar på tallriken, fick nämligen värsta hjärtklappningen, och det kändes som om maten var ända upp i halsgropen.

Nå, vi satt kvar nån timme och surrade på och sen bestämde vi att vi kanske skulle fortsätta ute på stan, men jag kände mig fortfarande inte så bra så jag bestämde mig för att jag skulle ringa taxi.

e8fd8397e4ec473b05243bab73e2c443
Vi stod samlade där utanför, och jag vet att jag sa till en kille där, jämte mig, att jag har hypoglykemi och det kan vara det som spökar. Tog fram en Dextrosol som jag tuggade på, vet att jag såg blå prickar framför ögonen och därefter vet jag inte vad som hände.

d60c29c15a634dea4a5703bf2222a603Hör röster: -Jag ringer ambulans…-Andas hon..

Jag tvingar upp ögonen och säger: Ja jag andas, NEJ ring inte ambulans, jag är ok. Fast Malin hade redan ringt och jag fick prata med en kille där och förklara vad jag trodde och han ville att jag skulle ställa mig upp medan han var kvar i luren, fick hjälp med det, tror till och med att jag blev upplyft, haha, jag hann inte med, och tänkte att där vet man att det var ett gäng personliga assistenter…man är van att lyfta 😀

Övertygade killen i luren att jag skulle klara mig, och även dom som stod därute. Och taxin kom strax därefter så jag åkte hem med den. Provade sockret då jag överraskat Åke med en tidig hemgång, och ja, 3.1, det var lågt med tanke på att jag fått i mig Dextrosolen.

Och nu undrar jag förstås om jag hade så lågt socker, där utanför Droskan, att om jag hade haft diabetes och tagit insulin, så hade det där varit koma läge?

Har bara svimmat en gång tidigare i mitt liv och då var jag 18 år, så det var ett tag sedan. Dessutom har ju dietisten på kirurgen, sagt att om jag skulle hamna i ”koma” eller få för lågt socker att jag somnar, så kommer min kropp att väcka upp mig, det händer dock inte om man har diabetes och får för lågt socker, då håller insulinet sockret nere, och det blir dödligt farligt.

Näää, med facit i hand, skulle jag ha gjort som jag gjorde på Åkes julfest, då skippade jag efterrätten just för att undvika, eventuella risker att nåt sånt här skulle hända.

Typiskt, att minnet ska vara så bra, och jag är så klok, men det där minnet är väldans kort ibland och klokheten, kan övergå i nån typ av crazytime, och ”vi testar och ser vad som händer mode”.

Nu vet jag vad som kan hända, för det är faktiskt inte så ofta, så nästa gång ska jag vara mer genomtänkt 😀

Nå, hem kom jag ju och jag satte på några roliga klipp, här en elak snögubbe som skrämmer folk:

Och då vi sett en halvtimme av denna snögubbe, berättade jag för Åke,att  sist jag jobbade och skulle hem, så tar jag källarutgången för den ligger på samma plan där garaget är. Just innan ytterdörren passerar man tvättstugan och där stod dörren öppen så jag visste att nån skulle kliva ut där och jag visste också att denne någon skulle bli rädd, då jag stod där.

Mycket riktigt, mannen skrek till och viftade med händerna framför sitt ansikte, sen skrattade vi bägge två och jag sa att jag VISSTE att du skulle bli rädd 😀

Själv stålsatte jag mig, för jag visste att även jag skulle bli rädd av hans reaktion, även fast jag var förberedd 😀

Blir chilldag idag, i think, och avslutning ikväll, i Allt för Sverige. Kanske jag bränner iväg och hämtar halsbandet, men jag vet inte det ligger i alla fall inte på nån to do list, utan we will see list.

Ha en fin tredje advent, allihop!

79815197_10157675788896585_3670518332932489216_o

En viktigt fråga till er alla!

Av , , Bli först att kommentera 17

En fråga till er, mina vänner. Kan ni hjärt och lungräddning, eller man kanske skulle fråga, känner ni er säker, på vad ni kan och vet, om hjärt och lungräddning?

Jag tror mig veta hur man ska göra, och i och med att jag skriver tror, så är jag ändå inte hundra säker, men 98,5% säker.

Ämnet kom upp, då jag fick höra att min gamla klasskompis och tillika bästis under skolåren, Annica, hade fått vara med om dramatik på hennes lilla kvartersbutik.

36955764_10212125391065566_3116540179645464576_n

Fotograf Eva-Marie Isberg

Det var väl några veckor sedan och hon gjorde sig en tvärsväng ner till affären.

Kommer in och upplever atmosfären som annorlunda, folk betedde sig konstigt. Hon tänker inte mer på det, just då, utan går väl till nån hylla, söker efter det hon ska handla och ser plötsligt en man som ligger på golvet.

Ingen som direkt gör något, utan alla är i chock och ingen tar första steget. Annica kollar andning och puls, inser att mannens hjärta inte slår, så hon ber om ett par handskar och sätter igång att trycka på bröstkorgen. Säger åt folket som står där att ringa 112.

dov_112
Ambulans kommer efter en stund och dom tar över, men säger att utan Annicas första hjälp, hade mannen inte överlevt.

Sen blir hon uppringd av butiken, som är tacksamma över det hon gjort, och dom ursäktar sig även och talar om att dom har en hjärtstarter, men ingen, hade tänkt på den. Mannens fru ringer också och tackar.

Nu har Annica fått veta, att mannen dog efter 10 dagar, men frun och barnen var ändå så glada att dom fick dom dagarna tillsammans, och det förstår man ju.

Nå, detta blev en inspiration för mig, att uppdatera det jag har en hum om. Jag har googlat, läst, kollat bilder, pratat med Nicco som har denna utbildning via jobbet och nu återstår väl egentligen att få gå en dagskurs eller vad det nu kan finnas för nåt.

Min teori, att ingen gjorde nåt, är väl dels chock, men sedan ovisshet, kan man göra fel eller orsakar mer skada än nytta, och därför törs ingen ta första steget.

Jag vet, att man inte behöver blåsa in luft i lungorna, utan prio 1 är att pumpa runt blodet. Dom gånger det är viktigt att tillföra luft, är då det handlar om barn eller vid drunkningstillbud.

Och nu, ett tips om takten man ska hålla då man gör hjärtkompression, tänk på låten Staying alive, och pumpa i takt med den. 30 tryck och 2 inblåsningar, om man nu tänker göra det, och fortsätt så till ambulans är på plats. Vid inblåsning ska ju givetvis huvudet böjas bakåt för fria luftvägar.

Varför det kan vara knivigt att blåsa in luft, är om personen ifråga, kräks, då finns en risk att du blåser ner det i lungorna.

Men nu överlämnar jag till er, att uppdatera eller åtminstone reflektera över vad ni kan, och hur ni skulle agera, om det gällde livet på en annan människa. Klicka på bilden så kan ni läsa lite mer och se en kort film.

HLR-1024x681
Och nu fortsättning om Åkes medicin. Han ska ta den där tabletten, men inte till frukost, och även om det nu stod att A tabletten ersätter B och C tabletten, så är plötsligt C tabletten, 2 stycken, och en skulle bort. Mm…där ser man, vad dom kan trolla till det. För jag gissar att det är fler än jag, som läser och förstår det som jag gjorde, Ingenstans står det att A ersätter halva C…ish.

Nej nej, sa sköterskan jag pratat med, ingen lägger skulden på dig, nä, och med det jag nu vet så känner jag mig absolut skuldfri också. Men här ser man hur viktigt det är att man själv håller koll på vad som sägs, och vad som skrivs och vad som gäller. Funderar fortfarande på hur jag ska formulera fakturan eller lönespecifikationen, hm…

Ha en fin dag i slasket, nu ska man ut med hunden och kolla om det är halkigt.

Hur gör dom då?

Av , , Bli först att kommentera 12

Vi snackade om naglar och nagellack igår, och kom in på sjukhus historier och annat.

Om ni någon gång varit på lasarett, inför en operation, eller om man är inlagd, kanske på en vårdcentral och dom vill kolla syresättningen, så vet ni att dom brukar  sätta en plopp på fingertoppen. Och då vill dom inte att man har nagellack på den nageln.

Hum, sa jag, med ett färsk minne av just det där. Då jag åkte in och dom skulle se om dom kunde sy igen hålet, då skulle jag sövas och dom ville låna mitt finger. Dom hade aceton, där, förmodligen för att dom flesta kanske inte vet om just detta. Men tänk om dom kommer hem till dig/mig/vi…

Ja, jag har aceton hemma och kanske dom har med sig en flarra i ambulansen, men tänk nu på alla som gör sina naglar på fixerier. Den lacken och uppbyggnaden av nageln, tar man inte bort med aceton…hur gör dom då?

Men du, sa jag, det skulle ju kunna vara ett nytt yrke…ambulerande nagelfixare, jobbar dag som natt, jour, ni vet, utryckning med nagelvårdsväskan. Jaa, men det är ju perfekt! 😀

IMG_2940Ja, min nagel sitter kvar…än…knepish!

Igår fick jag veta varför det stått uppställt, lite tält ute vid skridskobanan på Nolia, dom har ju haft matcher där i helgen. Jag som sa till Nicco att det kanske var glass stånd, ja, dom säljer skridskoisglass…skrapad direkt från isen…slush med järnsmak från oslipade grillor, (smaksättningen kom Nicco på, by the way). Fast, det kanske hade varit godare med nåt varmt 😀

Nä, man kanske skulle ha hett sig ut med vovven nu, lite gråmulet är det och nästan som om man kan vänta sig snö, 3 plusgrader, och man kan ju verkligen förundras över temperaturskillnaderna, att det kan gå så fort. Från -24 till +3 på ett kick.

Nu kommer jag inte ihåg vart jag hört detta, men någon berättade om en bekant eller vän, som arbetade nere i Afrika någonstans. Och han skulle förklara hur en vinter i Sverige, kunde vara. Dom förstod inte, men så hade dom en frys där, han öppnade den och sa att så här kallt blir det på vintrarna…nonono, det trodde dom inte på, man fryser ju ihjäl om man kryper ner där, ja…sant, om inte vi heller hade vetat så hade vi nog sagt samma sak.

Ha en fin måndag!
IMG_2943

Vad var det jag sa!!!

Av , , Bli först att kommentera 13

Fick en kommentar på FB igår, om mitt blogginlägg, som delvis handlade om telefonförsäljare. Och jag svarade: Vad kul det hade varit om Ica handlarna började ringa runt och prata om ost…mjölk kanske, och nu, en ny yoghurt, den har man ju bara inte råd att missa, innehåller en massa bra saker, du vet, förebygger sjukdomar och annat elände…KÖP, eller bli sjuk!…eller…

Och sedan står dom där vid din sjukhusbädd…för du fick åka in och operera ett nageltrång, och dom säger lite spydigt…Ja, vad var det jag sa!!!

Med dom orden kommer jag ihåg min dröm, jag hade och som jag skrev om, för några år sedan. Ipren, hade kommit med en ny värktablett, den hjälpte till och med mot träskmyrflugan. Nu finns det inga såna flugor, bara i min dröm, men så skrev jag också, det finns ju Ipren, och inga träskmyrflugor, vad är det då som säger, att dom faktiskt inte hjälper, mot just dom 😀

Så här är det med väldigt mycket och många saker. Hudkrämer, salvor, vitaminer, mediciner, tandkräm, schampo, balsam, som ska förebygga eller göra gott åt din själ. Men, hur ska du veta om det hjälper dig, om du inte har nåt att jämföra med? Använd den där i 5 år, och du ser ditt resultat eller vart du landat då, men du får aldrig veta vart du hade varit om du hade låtit bli, eller hur? 😀

Jaja, jag tänker att man får gå på magkänsla, köp och använd det du tror på, huvudsaken är ju att du är nöjd med det du använder och har.

Resan till och från Lycksele gick bra. Vi gjorde Golden bar (lunch), Dollarstore (lite shopping), lasarettet (med ett års utvärdering efter operation, såg bra ut, och han diskuterade mest mitt före detta hål i buken, som läkt ihop fint, och som ska utvärderas igen, om 1 år till). Vi avslutade med en go´fika på Lilla bageriet, där man förövrigt kunde fynda bröd, skorpor och annat gott:

2016-10-13 21.11.03 2016-10-13 21.11.21Jag och Tina kan lätt kalla oss för svamp nördar, inte såna man äter, utan såna man använder i köket till disk och annat. Och vi utbyter nya sorter då vi hittar såna, och på Dollarstore, fanns såna jag aldrig sett förut, Tina ska få ett paket:

2016-10-13 21.11.50Om dom sedan är så där bra och riviga som dom spanska, det tvivlar jag på…starkt, men dom var snygga 😀

Sedan blev jag, till min häpnad, uppringd av den äldre herren jag hjälpte i förrgår, han som behövde lite hjälp av ambulans personal. Han ville tacka mig för att jag hjälpt honom, det var ju schangtilt, och att han hade sinnesnärvaro att faktiskt snappa upp mitt namn, och sedan leta reda på mitt nummer, otroligt! 😀

Och vad säger man en sån gång…jag tror och hoppas, sa jag, att alla skulle göra likadant (fast jag vet, att det inte alltid är så), man vill ju själv bli hjälpt om det skulle hända nåt där du blir ställd och behöver en hjälpande hand. Och då tycker jag att man gör likadant som man själv skulle velat haft det. Simple as that!

Kvällen avslutades med bastugänget hemma hos Marianne…9 lotter, 0 vinster…snopet!

Och nu, en önskan till er alla om en trevlig fredag, på återstörande! Ps. vi låg efter sandbilen igår, på Lycksele vägen, så nog är det dags för vinterdäck, om ni ska inåt och uppåt i landet, vi har våra på…ds.
2016-10-12 10.03.42

En dramatisk dag…med skratt!

Av , , 4 kommentarer 13

Det blev en dramatisk dag, igår…fast nu sa ju Nicco nåt i stil med: Mamma, nu kan du ju göra som flertalet skulle ha gjort. Lägga ut det på FB och börja med…ja, det här skulle jag ju egentligen inte skriva om, men…

Jaja, jag går väl inte in på just det, nåt närmare, men jag agerade i alla fall som jag tror att dom flesta skulle ha gjort, och jag satt med en person, i väntan på ambulans, och ingav denne någon, hopp om liv, hjälp kommer, det är lugnt, jag erbjöd min jacka, ställde frågor och fick svar. Jag gick därifrån, efter 45 minuter, med en en hälsning och önskan om att han skulle ha det så bra, och alla runt om kring tackade så mycket…och det kändes helt ok.

Så steg jag ut därifrån, och in i nästa drama…där Nicco sitter knäböjd vid björken. Hon hade tålmodigt stått utanför, där scenen utspelades, och väntat på ambulans för att kunna vinka in dom på rätt ställe. Dessutom tog hon hand om Winstone, som jag hade varit ute med. Och nu fick hon då se en stackars fågel, bli attackerad och slutligen ihjäl hackad av en skata.

Hon kunde inget göra då hon hade Winstone att hålla rätt på , samt, att hon var rädd för att missa ambulansen om hon lämnade stället där hon stod. När dom äntligen kom, ambulansen, så gick hon hem med Winstone, men då var det redan försent att rädda fågeln. Dock så hade hon handskar  sig och plockade upp den för att sedan bära hem den till oss och begrava den på gården…den blev ingen skatmat, i alla fall, fast den fick offra sitt liv.

2016-10-12 15.06.42Efter allt detta, tyckte jag att vi förtjänade en nykokt kopp kaffe, och en halva blåbärsmuffins, till densamma. Så ringer min mobil…och det råkar vara en försäljare. Jag vill inte prata med honom, är totalt ointresserad, och tycker att han ska höra det, på min röst. Jag överväger att bara lägga på, Nicco överhör honom också.

Han vill sälja en brandvarnare som inte bara tjuter, utan även larmar brandkåren…om man nu inte skulle vara hemma då det börjar brinna. Det hela urartar lite då jag till slut, med väldigt trött röst, säger nåt i stil med att jag typ…skiter i, om  huset brinner ner, jag vill INTE ha nåt sånt där larm som säkert larmar om man rostar en macka för hårt (vilket jag oftast gör), och då jag säger såna saker så går ju han igång, och tyvärr alltså, man skulle kunna tolka hans uttalande som underförstådda hot, då han säger att han i alla fall inte önskar, att vårt hus börjar brinna…ehhh.

Jaha, så ponera att jag skulle vilja sälja in mig som personlig livvakt, ska jag då ringa runt till folk och när dom inte vill ha mina tjänster så ska jag säga till dom att jag absolut inte vill att dom ska bli påhoppade, utsatta för mordförsök och dylikt, men underförstått så kan ju det hända om dom inte lejer mig…eller?

Nå, nu till en liten tvist, för mitt i detta, då våra röster höjs, så börjar Nicco sjunga…the roof is on fire…typ, ni kan lyssna på låten här, (hon tycker inte att jag ska skriva vilken mening hon egentligen började med) det slutade i alla fall med hysteriskt skratt och jag stängde ner samtalet, over and out 😀

Dom har, förresten detta nummer: 0731256308 och säger att dom ringer från FöreBygg. Dom går dock inte att hitta på nätet, så…

Ha en fin torsdag, det tänker jag ha!

2016-10-12 14.12.04

Jag blev lätt impad!

Av , , 2 kommentarer 12

Vi gjorde en liten utflykt igår, satsade på Sala men hann inte dit eftersom Sally skulle hämtas innan två, men Heby, dög. Vi käkade på det berömda mathaket där Åke i somras, misstogs för att vara gitarristen i Lasse Stefanz, jodå 😀

Var in på ett loppis och avslutade med Karlssons i Morgongåva, där fyndade jag (rejält, eftersom Åke hade plånboken, ajdå :D), två kuddar och en skalle:

14358706_10154515308716585_821156016465646565_n 14440903_10154515308351585_2712650104399099930_nTheresé har en ny bil…Volvo:

14370441_10154517669416585_8946030780217845866_nOch den tillhör den intelligenta hybrid rasen, som nästan, men bara nästan, kan köra sig själv. Jag blev mäkta imponerad, en kort sekund, då jag faktiskt trodde att den till och med kunde fixa kaffe:

14359265_10154517670206585_7260848937842285549_nMen den indikerar bara att det kan vara dags för en kafferast om du börjar vingla lite väl mycket över vägen. Den kan till och med larma om du är med i en bilolycka, om du inte svarar på tillrop, så kontaktas ambulans som i sin tur vet exakt vart du befinner dig…lite coolt är det ju.

Ikväll kommer lillebror Lars med familj, hit och ska äta middag med oss, och jag tog med mig vinflaskan jag fick av ”gammbossen” då jag fyllde år, jo nu jäklar ska den korkas upp, och jag ska testa…fast jag ryser lätt, med bara tanken på hur det kommer att lukta då man öppnar den.

Men dessförinnan, ska annat fixas och kanske vi åker iväg och tar en kaffe, nånstans en bit efter vägen. Önskar er alla en trevlig lördag!
14449001_10154514851376585_6541769714630775244_n

Ett minne som aldrig försvinner

Av , , 2 kommentarer 9

Delar ut detta skrev jag för tre år sedan, och tänk, jag visste att det skulle bli exakt så här, den här dagen, i år också. Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för 4 år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungorna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna flöt ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa.

Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, fyra år senare, så är ju givetvis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt. Att sedan få skriva om det, är en terapi som heter duga. Man får det ur sitt system, och man kan se på det som hände, ur andra synvinklar.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad. //Maria

10408638_10152628338147060_5854742157855383060_n pappa1

Det blev bara värre, och värre

Av , , 2 kommentarer 8

Jag fick kliva upp mitt i natten då jag fick kramp i fotknölen, har aldrig någonsin råkat ut för detta och önskar ingen annan att göra det heller. Vanlig kramp i vaden, har man haft, men det går ju över så fort man ställer sig upp.

Detta blev bara värre och värre och jag målade upp scenariot att ambulansen fick komma och göra en akut, amputation jämns med knäet…typ. Ja, jag vet, jag överdriver litegrann, men ändå 😀

Till slut rann smärtan bort och jag kunde gå och lägga mig igen, men man smög, lätt oroad att det skulle komma tillbaka om man gjorde något dumt. Sen kan man alltid fundera vad jag, gjort för dumt, som råkade ut för detta, men det lär ju bara bli gissningar.

Nå, nu är det bra, jag har haft fullt upp ett tag här på morgonen, med telefonsamtal, sms, meddelande, men nu har det lagt sig och jag har hunnit vara ut med Winstone och åt precis en macka till frukost (intresseklubben antecknar).

Jag var inne en sväng igår, på Östra station, och där mina vänner, finns det en bokstation. Hade jag aldrig hört talas om förut, men det är ju hur bra som helst. Man kan lämna in sina böcker där, bara lägga dom på bänken, sen får du plocka dig en bok, om du hittar nåt intressant, att ta med hem eller dela vidare till någon annan. Vad bra, tycker jag, böcker har ju knappast något andrahands värde, då ska det vara något alldeles speciellt.

Nu ska jag se om jag får igång gräsklipparen, Åke klippte för fullt igår men hade ett gräsklipparhaveri innan han blev klar, förhoppningsvis fick han till felet, det lär jag ju märka om den inte startar. Ha en fin dag, allihop!

11704816_898255360263320_7017910056037011167_n

Fotograf Niccolina Lundmark Hällsten…chaufför, Maria Lundmark Hällsten (kör så det ryker, men helst inte efter start) 😀