Nej, murare ska jag inte bli

Tillbaka i SpanskaVillan. Jag hann med en sväng hem också och blev chockad, glatt överraskad över hur rosorna formligen exploderat i sommar. Tydligen är det sant att rosor kräver fukt och det har de minsann fått  i år. Mina rotäkta klätterrosorna Venusta Pendula har verkligen tagit sig i år.

Tur att jag satte upp snören för dem att klättra på i våras.

Tillbaka i SpanskaVillan så tänker jag plantera en clematis och en klätterros framför muren bakom det nya vindskyddet. Men som Livskamraten tydligt uttryckte sig; det får du inte göra förrän du putsat muren. Den blev nämligen ihoplappad efter stormen 2011 och jag har bara målat över lagningarna, (fusk), inte putsat. Så här ser muren ut idag.

Det blev till att blanda lite fix att fukta muren med innan jag smetade på putsen. Knuttes gamla verktyg plockades fram. Jag vet inte vad den heter men den är suverän att använda när man ska putsa.
Mod i barm och kraft i arm, det var bara att börja. Jag insåg snabbt att  jag har en lite annorlunda stil än de flesta murare. De brukar nog inte stötta upp skopan med knät när de kommer lite högre upp på murarna. Men har man inte speciellt mycket muskler i vänster arm så har man inget alternativ. Början blev riktigt bra.
När muren var färdigputsad så  kände jag mig ganska nöjd. Man kan inte påstå att muren är slät (haha) men man ser i alla fall inte längre var lecablocken är och det räcker för mig.
Efter fyra timmar var muren färdig. Då tog jag med mig hinkar, skopa och murarslevar ner till sjön. Tvättade ur dem ordentligt och kastade mig själv i sjön. Så underbart skönt, vilken värme, vilken eftermiddag. Jag är så glad att jag gjort detta. Tro mig, det är inte lätt och något murargesällbrev lär jag aldrig få.

Vi åt middag ute i solen, Jocke var med och fick makaroner så var han nöjd.

Himlen såg märklig ut, sjön låg blickstilla, det är skönt att vara hemma.