Haparanda ligger inte i Mo i rana

Ni som läst min blogg ett tag vet att jag suger på att känna igen människor och dessutom har jag lite problem med lokalsinnet. Nu vet jag ju att det kan ha sina orsaker, om jag nu är ansiktsblind, som det finns något som heter. Skulle egentligen vara ganska kul om man fick göra en undersökning för att komma fram till hur det ligger till, inte för att det skulle räknas till ett handikapp men för att jag skulle kunna säga att det finns en anledning till varför jag inte hejar på alla människor jag möter. Det skulle finnas ett ord att sätta på det.

Jag har tänkt en hel del på detta, nu på senare tid, och när jag tänker efter på hur jag egentligen gör för att känna igen en människa, och hur jag alltid har gjort, så är det först håret man tittar på, färg och bena, lockigt etc., mustasch, skägg, om det är en kille, ögon, någon som har en sned tand osv. Sedan är det kroppshållningen, hur dom går eller rör på armar och ben.
 
Vi satt ute i förgår och njöt av den varma solen. Det passerade en kille och en tjej, ett antal gånger, bärandes på målarburkar och sånt man använder sig av då man uppdaterar sin lägenhet. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade som höll på renovera. Nå, sen kom Kerstin och satt sig, samma par kommer en sista gång efter ett tag och Kerstin undrar vilka det var, ja, sa jag, jag vet inte, har aldrig sett dom. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade, och jag såg ut som ett frågetecken, nähä, sa jag, är det dom som har gått här fram och tillbaka hela tiden? Japp, säger hon, och jag har återigen bevisat att jag känner verkligen inte igen en människa, det går inte.
 
Sen har vi detta med lokalsinnet. Fösta gången jag kommer ihåg att jag hade problem med det, var då vi hade varit ett gäng på Ålidhem, jag var väl runt 16 år, och skulle gå hem därifrån…själv. Jag bodde ju på Mariehem då detta begav sig. Jag traskar iväg och tycker att jag går och går i evigheter, när jag kommer till en skylt där det står Sävar 12, så inser jag att jag är ute och cyklar. Ja inte bokstavligen utan att jag är lite vill, så jag får sno om samma håll jag kom ifrån. Jag hittade hem till slut men det var onekligen lite nervpirrande.
 
En annan gång som jag drar mig till minnes, är då jag har den lilla uppkörningen, detta var i juni, 1985. Körskolläraren säger till mig att nu tar vi och åker till Haparanda. Ok säger jag och tror mig veta att Haparanda ligger åt samma håll som Vännäs och kör ditåt. Nu hade han ju tänkt att jag skulle läsa på skyltarna, vilket jag inte gjorde, utan jag gick efter vart jag trodde att det skulle vara och se…jag hade fel, Haparanda är inte i Mo i rana. Men en lärdom fick jag ju av detta, jag vet idag vart Haparanda ligger och åt vilket håll jag kör om jag ska till Mo i rana.
 
Och med denna lilla blogg så önskar jag er alla en fin tisdag.
 
 
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

5 kommentarer

  1. Theresé Hällsten

    Ja, undra vem man ska tacka för att man inte har ärvt ditt lokalsinne… Att känna igen människor är väl inte så lätt, då jag också oftast lägger sånt onödigt vetande på minnet, som sneda tänder, konstig hållning eller konstig frisyr… Var till och med osäker på om jag skulle känna igen Anders när han hämtade mig på Arlanda första gången, då jag bara träffat honom på Mantorp några dagar innan… Men det var inte så svårt när man väl kom ut från terminalen att se vem det var *fniss*

  2. Maria Lundmark Hällsten

    Svar till Theresé Hällsten (2010-04-06 07:51)
    Haha, jag sa till Kerstin och Janne att man kanske skulle ha blivit en väderlekspresentatör, jojo, man sveper lite med pinnen över Sverigekartan och säger typ…där, nånstans kommer det nog att snöa och om man går nedåt lite så kan man hitta regn, allt medans man rör på pinnen med ganska grova drag. Precis som jag gjorde då jag hade ett muntligt prov i Geografi, i nian, och jag skulle peka ut på kartan dom länder läraren sa. Jag hade en del tur, men tyckte själv att mina visningar var rejält gova, eller man kanske skulle säga att mina fingrar var breda :-)

  3. Elmar Friesli

    Hormoner hjälper oss att minnas ansikten.
    I ett försök har schweiziska forskare visat att hormonet oxytocin får oss att minnas varandra. Ett tillskott av hormonet gjorde således försökspersonerna bättre på att känna igen ansikten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>