Lik eller olik

God morgon världen! Om den nu är god, det återstår att se. Tänkte på det här med att jag inte kan ta igen människor på utseendet, utan det får bli på gångstil, detaljer eller övriga saker. Blev påmind om det nu i helgen, på tävlingarna vi är med i så är det alltid ett flertal som man träffat och pratat med tidigare, så man börjar på ta igen dom, så där lämpligt att man vet vilken klass dom kör eller vart dom är ifrån.

På fredagsmorgonen träffade jag så på en kille som vi pratat med mycket förut, han lånade till och med vår markis då Kubbe tävlingen regnade bort, vi hejade och tvär surrade litegrann, och jag var nästan, helt hundra på att det var just den killen jag misstänkte (och det var det, jag hade rätt, YESS!!!).

Nå, så gick det några timmar och plötsligt kommer han på en motordriven kickboard (ovanligt, har aldrig sett honom på en sån förut), han har inte bara ett konstigt fordon, utan han har krympt någon decimeter… och han har fått en kulmage.

Ja jösses alltså… där satt jag och funderade hur fasen han kunde se så där annorlunda ut, på bara några timmar, och jag trodde seriöst att det var han, och han hade pyst ihop i hållningen under dagen, men så öppnade han munnen och började prata, det var inte han, det var en annan kille, hahaa…ja sa jag till Åke, då han for, jag började ju bli lätt orolig där, men jag gjorde det ju bra som insåg att det något, som var fel :)

Jag och mamma var på pappas grav igår, han skulle ha blivit 67 år i lördags, om han hade varit här, det hade jag totalt förträngt, men det har varit ytterst sällan vi har firat honom på rätt dag, under dom sista åren, vi har ju alltid varit på dragracing, den helgen.

Idag har nog det värsta lagt sig, man får lov att acceptera vad som hänt, men ibland… bara så där rätt upp och ner, så kommer minnesbilder, vad man gjorde, vad man sa, hur det såg ut, och det är fruktansvärt jobbigt… eller ledsamt kanske är ett bättre ord, men det är som det är, och den känslan kanske aldrig försvinner, men det är skönt att man ändå inte behöver ha den, för jämnan.

Och apropå att känna igen någon på gångstil, så är Emma jättelik pappa då hon kommer och går, och bär en kasch, det var lite typiskt pappa, det.

Sen behöver man ju inte bli lik sina föräldrar eller syskon, på utseendet utan man tar ju efter uttryck och miner, därför kan ju även ett adopterat barn, vara lik sina adoptivföräldrar då dom tar efter hur dom säger eller gör saker. Jag vet par, som till och med skrattar på samma sätt, låter lite kul faktiskt :)

Jaja, nu ska jag göra mig i ordning för utgång med Winstone och efter lunch ska jag träffa en bloggkompis, ni får ha en fin måndag, allihop!

 

 

Etiketter: , , , ,

2 kommentarer

  1. Tina

    Ja, jag blir lite sorgsen, min paps skulle ha fyllt för några dagar sedan… Även han gick bort alldeles för tidigt. Känns inte bra när de blir snuvade på de sista goda åren med sina fritidsintressen och umgänge med resten av familjemedlemmarna, stora som små! ;(

    • Maria Lundmark Hällsten (inläggsförfattare)

      Rätt så typiskt också… pensionsålder…många år att se fram emot, tror dom/man, men så blir det inte som man hade trott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>