Etikett: hålla handen

Fienden nummer ett…

Theresé skrev följande på Facebook igår, och jag citerar: Vi hör glassbilen, och jag frågar Sally om hon vet vad ljudet kommer ifrån… Efter lite funderande svarar hon: …-”Ambulansen!”… slutcitat.

Ja tänker jag, Sally verkar i alla fall obrydd, glassbilen var nämligen Niccos fiende nummer ett, då hon var liten. Hon var livrädd för den bilen, och då han satte igång med sitt spelande så blev det gråt om hon blev överrumplad, och gömma sig hos mamma med vitt uppspärrade ögon, om man hann säga att den var på gång.

Min teori om denna rädsla, var att bilen var schemalagd att komma till vår gård, just under den tiden då Nicco hade eftermiddagsluren, och med ett rum som vette ner mot vägen där den kom in och stannade, så var det ohjälpligt ett abrupt uppvaknande hon fick, varenda gång den kom…

Ända upp till 5 årsåldern, var glassbilen inget att leka med, det började sakta men säkert gå över, då jag peppat henne och vi skulle gå fram till den och köpa glass. Vi stod i dörren och väntade då den kom, och mamma fick hålla handen, då den spelade, lite nervöst var det allt… för henne då, men det gick vägen och sedan vet jag inte om det någonsin var några problem längre, jag tror inte det.

Numer hänger hon dessutom ihop med killen Andy, som kör…tadaaa, glassbil, dock inte den som låter 🙂

Hon skrev ett sms till mig igår…Nicco, angående hennes mående, där hon beskrev hur körtlarna på halsen, nu bildar ett mönster av knölar, ringaren från Notre dam, fick vara med i hennes text, även att hon upplevde lite dödsångest över att det nu pep eller levde om då hon andades samt alla andra symtom hon har… lät inte roligt, fast texten var underhållande 😀

Jag åkte på apoteket efter jobbet, och införskaffade något som skulle kunna lindra det onda i hennes hals, och sedan hade hon lagt in en beställning på mat, mja, det var ju bra, lite i magen gör ju att man tillfrisknar fortare.

I bastun blev det 2 trissvinster… bägge två på hela 30 spänn, x1, wow…vilka pengar vi drar in. Men som man så vackert brukar säga, utan lott, vinner man då minsann aldrig. Nu frukost…sedan jobb, och efter det… ingenting planerat. Ha en fin dag, allihop!

Och hey… passa er för denna dörr, och vad som månde dölja sig bakom den:

Foto1358

Kan vara återvinningen av cykelpumpar som förvaras bakom stängda och låsta dörrar, eller så kan det vara något annat, klura på den!

Stel som en pinne

Av , , Bli först att kommentera 9

 

Tänker på Niccolina då hon var nyfödd, eller ja, det började faktiskt innan dess, då hon låg i magen. Hon sparkade konstant, som om hon var på väg någonstans. När hon sedan var född och man badade med henne fick man ha ett bra tag om henne annars åkte hon iväg. Hon sparkade så rejält att det var jobbigt att försöka hålla henne.
När det sedan var fotbollssäsong för Theresé, och Nicco inte var mer än några få månader, så skulle hon prompt stå upp, så fort man började tippa omkull henne så blev hon som en pinne, hon skulle stå på fötterna, och hon skulle hoppa. Så kunde hon stå under en hel fotbollsmatch, snacka om att man fick armmuskler.
När hon sedan blev lite äldre, typ 3-4 år, så skulle det hoppas i sängen och hon studsade verkligen som värsta elitakrobaterna, en studs, ner på knä och upp på samma studs. Men idag är det som färdig studsat, ja, hon har önskat sig en studsmatta, undrar just varför. Men dom tar ju sån plats och den ska ju förvaras någonstans under vintern.
När jag skriver detta så tänker jag ju osökt på barn, överhuvudtaget. Visst är det konstigt att ett barn som inte vill att man ska hålla i dom, blir som en pinne, armarna rätt upp i luften, låg tyngdpunkt så dom känns att väga betydligt mer, dom blir som små blöta tvålar och går inte att hålla i. Undrar just vart dom lärt sig det?
Sally vill inte heller just gärna, att man håller i henne, jo, ibland, om man ska visa henne någonting, annars är hon mer för att hålla i handen, det är inga problem. På Brällas 50 årsfest i Maltträsk, så höll hon ju alla som passerade, i handen och hakade på en sväng, inte var hon speciellt blyg inte. Ja, vi får väl se vart det barkar iväg, alla barn har ju sina perioder, ena stunden går det bra med en sak och nästa stund går det inte alls.
Nicco sa igår att hon tyckte det var konstigt att man kunde lära sig att tycka om vissa maträtter. Ja, så är det ju, som barn brukar man inte vara överdrivet förtjust i kött, potatis och grönsaker, men det ger sig med tiden. Med Nicco har det väl varit lite tvärtom, hon tycker inte längre om fiskbullar, dillkött, som var en av hennes absoluta favoriter, och inte heller lax, som gick bra ett tag. Nä, nu står det kycklingsallad överst på favvolistan, lite svårt med variationerna bara.
Idag ska jag lämna igen bilbarnstiolen och sen får vi se vad det blir. Önskar er alla en fin tisdag!
Maria Lundmark Hällsten