Etikett: synskadad

När den halte leder den lytte

Av , , 2 kommentarer 10

 

För några veckor sedan var jag uppe på ett område, hade en avtalad tid, parkerade bilen och började trava uppåt mot ingången. Mötte en äldre dam, som såg lätt desorienterad ut, hon påkallade min uppmärksamhet då jag passerat och undrade om jag kunde tala om vart hon kunde hitta bussen.
Nu tänkte Maria steget längre, och inte nog med att hon skulle berätta vart bussen gick, hon skulle också hänvisa henne till rätt sida, så hon frågade vart damen/tanten skulle. Ja, sa hon, jag ska hem. Ehhh…ok? Ja, sa hon sedan, då hon kom på att svaret inte gav så mycket, jag ska ner på stan.
Och nu vet inte jag vad jag tänkte, men jag sa till henne att gå rätt ner, vika av lite till vänster, gå över vägen och ta bussen därifrån, då skulle hon minsann komma ner till stan. Hon tackade så mycket för hjälpen och travade iväg.
Efter någon minut gick ljuset upp för mig, jag hade visat tanten till fel hållplats, hon skulle väl inte alls gå över på andra sidan, jamen jösses, fråga aldrig en människa om vägen, som inte kan orientera sig själv i omgivningarna. Men hur skulle tanten veta det?
Nå, så farligt blev det nog inte ändå, om hon nu inte själv, läste på hållplatsen så fick hon ju åka en liten bit, komma sig till ändhållplatsen och sedan åka tillbaka, så det var ju inte som om jag skickat henne till Jukkasjärvi :) Men jag undrar vad hon tänkte om mig.
Och nu måste jag ju berätta om tanten jag träffade i väntrummet på öron/näsa/hals. Hon var gissningsvis i 80 årsåldern, jag satt ensam i väntrummet då hon försiktigt kom travandes, tittade på väggen där kölapps systemet sitter, sedan gluttade hon in genom luckan och kom sedan fram till mig och undrade om dom inte hade kölappar, jag är nämligen synskadad sa hon, så jag ser inte så bra.
Jag hjälpte henne naturligtvis och tog en lapp åt henne och sa att nästa gång det piper så är det din tur, du har nästa nummer. Ok, sa hon och tackade, sedan berättade hon att hon hängt av sig sina kläder i ett rum, men visste inte riktigt vart det rummet var, och jag visste då inte alls vart det kunde ha varit. Det fanns ju inga kapprum där.
Nå, det blev hennes tur, hon fick anmäla sig i luckan och sedan fick hon order om att följa den röda linjen till nästa avdelning. Hon kom fram till mig igen och pratade om sina kläder, hon hade ju haft hjälp av färdtjänsten upp, men hon visste ju inte hur dom kommit in.
Jag pekade mot utgången och sa, att den vägen kom du in, så mycket vet jag, in hit alltså. Ok, då tackade hon igen (jätterar tant, faktiskt, så förnöjsam och trevlig), och så började hon gå mot utgången och jag upprepade igen, att du kom in HIT, den vägen, ja, sa hon och försvann ut genom dörren.
Sen fick ju jag sitta och fundera om jag nu skickat iväg henne på en evighetsvandring runt hela NUS. Jag satt verkligen i valet och kvalet om jag skulle söka upp henne, men jag ville inte heller lämna min plats. Jaja, tänkte jag, vi är ju inte ensamma på lasarettet, det finns ju hur många som helst som hon kan fråga, så hon klarar sig säkert.
När det blev min tur fick jag gå in på en annan avdelning och sätta mig därute och vänta och se, där var tanten, och hon hade hittat rätt, där fanns nämligen ett väntrum där hon hängt av sig kläderna, puh… då kunde jag ju andas ut :)
Önskar er alla en trivsam, solig söndag!

Tänk om…

Av , , 1 kommentar 6

 

Tänk om det fanns ett parti som kunde utlova och inte bara lova nu, utan också fullfölja deras löften. Ett av många löften skulle då få vara att alla som väljer att gå i förtida pension, skulle premieras med en extra slant. Tänk så många yngre som då skulle få jobb, och visst, dom som ville fortsätta jobba skulle givetvis få sin pension, men kanske inte med den extra bonusen. Aftonbladet hade stora rubriker i förrgår där det stod att folk nu skulle kunna tvingas att jobba fram till 70 år, MEN HALLÅ???
 
Inga skolklasser skulle få överstiga 16 stycken elever, enbart för att alla ska ha en chans att både få synas och höras. Ingen får försvinna i mängden för att sedan upptäckas efter ett antal år och med jätte stora bekymmer.
 
Alla människor ska få leva i hemmet med samma premisser som alla andra. Har man ett handikapp så är det inget som ska ligga en om bakfoten, och det ska heller inte ifrågasättas. Jag pratade med en tjej som är gravt synskadad, och är sittandes i rullstol. Jag frågade henne om hon hade något jobb och fick till svar att arbetsförmedlingen hade avskrivit henne därifrån för två år sedan. Hon skulle aldrig få ett jobb ändå.
 
Hur kan man behandla en människa på det sättet och vad är det som säger att hon inte skulle kunna hitta ett jobb som passa henne, hon vet väl själv vad hon duger till? Så länge hon vill så ska hon väl också ha samma rättigheter som alla andra.
 
Ingen människa som är sjukskriven ska behöva berätta sin livshistoria mer än en gång. Hu många långtidssjukskrivna blir inte både upphängda och nersläppta och får byta handläggare varje gång dom hör av sig till försäkringskassan? Hur ska dom någonsin få rätsida på sjukskrivningarna då det ska hattas fram och tillbaka.
 
Slutligen, om det är försäkringskassans läkares bedömning som gäller i slutänden så ska alla få gå till just den läkaren också, inte via vårdcentralen, för i det fallet så spelar det ju ingen roll vad ens egna husläkare säger.
 
Listan kan nog fortsätta i oändlighet över hur man skulle vilja ha det och som vanligt får man vara glad om en sak går igenom, eller om den i alla fall ligger i närheten av ens önskningar.
 
Så, det var onsdagsmorgonens funderingar. Ikväll är det ”gammbilar” på Gammlia, och vi tar nog Camaron dit upp med en medföljande kaffetermos, om inte vädret säger något annat. Ni får ha en bra onsdag, kanske ses vi däruppe bland alla bilar, vem vet.