Etikett: Umedalen

Bör finnas i var mans hem…

Av , , Bli först att kommentera 7

Nu ska alla pepparkaks älskare få sig ett tips:

Foto0862

Dessa skorpor bör finnas i var mans hem…. Jättegoda, hårda, pepparkakssmakande skorpor som man inte bara kan bjuda på i brist på annat, man kan ta en själv, till kvällskaffet, jag lovar :)

Vi fick faktiskt oväntat besök igår och vilken tur att hemma hos oss har det alltid funnits och finns än idag, Gevalia i kaffeburken. Det var Monika och Björn, från ”gammgården” som susade förbi och Åke råkade vara ute just då så han bjöd in dom på kaffe.

Och en högpoängare till… jag hade ju en påse med dessa skorpor hemma så dom slapp en slät kopp kaffe, dom fick något till.

Jag var ut en sväng och handlade annars var det bara Winstone jag rastade med jämna mellanrum. Kallt så det räckte till men blåsten lugnade då ner sig till kvällen.

Nicco och en kompis till henne tog moppen och åkte upp på Umedalen till en annan kompis, när dom sedan skulle hem, så startade inte moppen, kul, kul… samma sak var det i fredags då hon skulle hem från skolan. Batteriet måste ju vara slut, och kylan suger ut det där sista i batteriet.

Hon kör ju dessutom inte så långa sträckor åt gången så den hinner väl aldrig laddas upp ordentligt. Jaja, vi får se, jag vet inte om hon tänkt köra moppe hela vintern eller om den ska ställas undan och hon börjar ta bussen istället, det jobbiga där är att härifrån går den bara en gång i timmen, obra om man missar en buss då. Fast om man går en bit så finns det andra bussar att åka med, även om dom oftast är fullproppade.

Nåja, nu är det väl bara att ta sig an den här dagen och se vad den har att bjuda på, önskar er alla en toppen söndag!

Foto0864

En 25 öres fantomenring

Av , , 6 kommentarer 9

 

Satt och tänkte på min mormor och morfar, kanske ett udda par om man såg till storleken på dom. Morfar, lång, reslig och bred över axlarna, mormor (som jag kommer ihåg henne), liten, klen och hade barnstorlek på sina kläder.
Dom bodde i det där huset i Jokkmokk (Malå kommun), mitt ute i skogen.
Min morfar fick cancer i ryggen och detta var någon gång under 50 talet, och behandlingen var kanske inte heller så noga uträknad.
Han blev förlamad i benen efter en operation och såret läkte aldrig ihop under hans livstid, eftersom strålningen dom använde sig av, brände sönder hans förmåga att läka ihop köttet, runt såret.
Mormor skötte om honom i den mån hon klarade av det, masserade hans ben, lyfte honom till en portabel toalett, då utedass var det enda dom hade att tillgå, och när mamma berättade detta för mig så kunde jag för mitt liv inte se den bilden framför mig, hur stackarn kunde den lilla människan få honom upp från rullstolen och ner på toaletten, jag fattar det inte.
Vilken kämpe hon måste ha varit, min mormor. Morfars förlamning gick tillbaka och mormor fick ett diplom (wow) för hennes insats. Nu blev inte allt bra för det. All medicin han åt gjorde att han fick syner och psykoser, och folk var rädda för honom. Han tvångsomhändertogs, till slut och hamnade någon månad här i Umeå, på Umedalen, och sedan låg han på sjukstugan i Malå, från och till, under flera år. Varje gång vi åkte upp till stugan (varannan helg under hela min uppväxt) så vinkade jag upp mot sjukstugan då vi passerade, och sa: där bor morfar!
Min mormor och morfar skiljde sig till slut, mormor såg väl ingen framtid tillsammans med honom, och det kan man väl förstå, saker och ting var inte så tvärlätt på den tiden. Han fixade sig ett litet pensionärs boende i Malå och mormor flyttade till Koler (Piteå kommun).
Mormor flyttade tillbaka till Malå på äldre dar och berättade att hon fick celebert besök en dag. En pensionerad socialarbetare som gav henne 2000:-, för han visste hur dåligt ställt dom hade haft den en gång i tiden, och aldrig hade dom bett om hjälp. Mm, en fin gest, kan tyckas, men kanske dom hade behövt dom där slantarna bättre, då det verkligen var nöd.
Min morfar var en snäll man, han gjorde inte speciellt mycket väsen av sig. Jag sov över hos honom en gång, jag var 6 år gammal och tyckte att det skulle bli spännande. Alldeles själv skulle jag få vara där. Jag kommer så väl ihåg att vi skulle gå ner på Ica och handla. Han höll mig i handen hela vägen ner.
Utanför butiken hade dom en sån där tuggummi apparat och jag skådade en fantomenring i ena byttan och satte igång att tjata. Jag ville verkligen ha den där ringen. 25 öre kostade det och morfar muttrade på och försökte få mig på andra tankar. Det där var ju bara skräp… men han gav med sig och jag fick ringen, vilken lycka!
Nå, det var lite om mina morföräldrar, och hur dom hade det i början på sina liv, vilka livsöden det finns och tänk att vi alla upplevt sorger, tragedier, lycka och välbehag. Önskar er alla en fin torsdag!

Noliafynd och att vara kortvuxen

Av , , 4 kommentarer 2

Jennifer och en kompis till henne var på Nolia igår och "fyndade". Hon hittade ett par glasögon (vet inte om man kan kalla dom för det då dom inte har något glas överhuvudtaget), och en tröja/jacka med rasta färger. På kvällen åkte vi upp till mina föräldrar och hon tyckte att morfar skulle prova hennes rosa fynd, vilket han ställde upp och gjorde.

 

På vägen upp dit hamnade vi bakom denna buss, jag tyckte att hon skulle ta ett kort på reg plåten, det var ju en ganska passande skylt.


I onsdags ringde Ricky till Åke och undrade om vi ville följa med och glida runt i hans cadillac. Jag kokade kaffe och tog med lite bullar så åkte vi iväg. Först en tur runt stan och sedan upp på Gammlia och bilträffen däruppe. Mycket folk som vanligt men man märker nog av att en del har återgått till sina jobb nu.
 
Sen ville han se sig om i omgivningarna och införskaffa något ätbart, typ en hamburgare. Jag föreslog drive in på frasses så han styrde bilen åt det hållet.
 
Sen fick man ju ångra bittert att man inte hade med sig sin kamera. Livet för en "normal" lång människa är väldigt lättsamt i jämförelse med en som är kortvuxen. Såna saker man egentligen inte tänker på förrän man ser det med egna ögon.
 
Ni som varit på en drive in, vet att man först stannar och trycker på en knapp för att lämna beställningen, hur gör man det då armarna inte når knappen? Det tog en liten extra stund men tjejen bakom luckan såg nog att det var något som inte stämde så hon tryckte igång högtalaren/micken. Han beställde det sedvanliga skrovmålet, och det brukar ju inte vara så tokigt.
 
Sen körde han fram till luckan och återigen, med korta armar så får bägge parterna sträcka sig fram allt man kan, men det lyckades och han kände sig mäkta imponerad av sin skicklighet och att han nu fått prova på sin första drive in.
 
Sen åkte vi iväg ner på kajen där han intog sitt skrovmål med ett leende på läpparna. Han har tydligen inte ätit sådan mat på flera år och tyckte att det var hyvens. Mycket folk därnere, och flera bilar som snurrade på.
 
Vi lämnade kajen och for iväg uppåt grubbe hållet, vi skulle visa vart det andra frasses håller till och han ville även se hur umedalen ser ut nu för tiden. Det har ju poppat upp en hel del nya hus överallt. Han kände knappt igen sig.
 
Landade hemma igen efter 22 och då var det egentligen bara att göra sig klar för natten och en ny dag efter denna.

 

Ha en trevlig fredag och en toppen helg!

4 kommentarer
Etiketter: , , , , , ,