God Assistans har, en gång per år, nånting som kallas för Årets Assistent och Årets Arbetsgrupp. Här nominerar man dom man tycker har avancerat, gjort något speciellt eller om man är den som vill lära sig saker och utvecklas. Jag körde en nominering på vår grupp. Och kan ni tänka er, juryn tyckte att det var en vinnande nominering. Här får ni en del av den…

”Vår plan hade fungerat alldeles utmärkt om vi alla hade stått på benen. Men som livet sig självt är, så är det nästan en omöjlighet. Här har vi ändå i gruppen, hjälpt varandra, ställt upp i krislägen, och med alla medel försökt hålla fokus på vad som varit bäst för vår ******

Som assistent och arbetsledare, är det inte alltid så lätt. Ansvaret är stort och alla vill väl på ett eller annat sätt, göra ett jättebra jobb. Själv har jag idag, varit hos ****** i 13 år. Kan hända att det är en anledning, till varför jag har ett kontrollbehov över vilka som är hos henne. På gott och ont, kan jag tänka.

Fast nu känns det som om vi vet vilka vi är, och vi vet vad vi ska göra hos ******  Hon står överst på listan, för oss alla. Vi bemöter varandra med respekt och vi löser faktiskt det mesta. Det känns både tryggt och fint. Och tillsammans har vi funnit en liten familjär känsla. Man går hemifrån för att ta sig till jobbet men jobbet känns som hemma, det med. Helt underbart! Inte alla förunnat att ha det så bra.”

Och igår fick vi då smörgåstårta på kontoret. Och en pokal.

Gruppen var stående överens om att jag som arbetsledare skulle få ta den.

Fina vitsord från mina kollegor som ändå tyckte att det var jag som stöttat och hållit ihop. Värmande att höra 🧡 Därför har jag nu 2 pokaler. Jag vann ju årets Assistent 2019, och nej, jag nominerade inte mig själv 😄

Så jag tänker och tror att arbetet som Personlig Assistent är yrket för mig. På riktigt! Andra passar till andra saker, det vet vi ju 😄

Ibland sker saker stötvis fast ändå i en jämn, oplanerad ström. Där man inte hinner tänka ut upplägget fast det gjorde ingenting, det funkade ändå.

Vi hade bestämt att dom nya hyresgästerna skulle komma idag och skriva på kontraktet. Så kom jag på igår, att jag skulle fråga om dom ville ha fika, då dom kom. Detta är en jättebra test för att kolla vilka man släpper in i huset. Skulle dom nappa på kaffet, tacka  för erbjudandet men inte ta det, eller skulle dom vilja ha te, nån konstig kaffe speciale lojtitjolabloff, eller bara ett glas vatten stående i dörren.

Dom tackade gladeligen ja och tyckte det lät trevligt med fika. Dricker ni kaffe, frågade jag vidare. Och japp, dom klarade testet, det gör dom visst det.

Så dagen började med snabb prommis med Winstone. Planering av vad jag skulle bjuda på. Promenad med Nicco, handla, käka lunch och sen snörde jag ihop en blåbärspaj med crème fraiche, den kan man inte misslyckas med.

Och nu är fikat avklarat, kontraktet underskrivet, och deposition betalad. Tjopp tjopp så var det gjort. Som sagt, jätte trevligt ungt par, så det här kommer att bli bra.

Inte som i förrgår då Åke tog ut Camaron för det var nollgradigt. Det tyckte vi ju var en toppen bra idé. Tills snön vräkte ner, och blöt snö var det dessutom. Han ska in med bilen men då ger Camaron upp, den tiger tyst och stilla i ovädret. Åke ropar att jag måste komma ut, vi ska putta in bilen i garaget.

Kommer aldrig att gå, svarade jag. Jomen det måste gå, sa Åke. Det gick inte alls… fast Åke klurade ut hur vi skulle göra då våra armar och ben, inte räckte till. Han startade upp fyrhjulingen, och drog in Camaron så framhjulen kom innanför garageporten. Då fanns fortfarande chans att vrida om fyrhjulingen så han fick ut den.

Men sen…ojoj vad vi slet. Tung bil, tung snö, inget bra grepp, och aningens lite uppför. Han körde fyrhjulingen nära, fällde ner plogbladet i backen och ställde rygg mot baksidan på bilen och skorna mot bladet. Sen pressade vi. Gick inte… så skulle han starta hjulingen för att flytta till den och där dog den. Vi var inte förvånade, vi sa ingenting. Utan vi handdrog den på plats och tog i för Kung och fosterland. En svordom fräste jag också fram då jag tog det absolut sista jag hade: ” -I H*L*E*E att jag släpper, nu ska du in din jäv…” Så hoppade den in i garaget och den gick till och med in så fint med bara 2 vridningar på ratten.

Det var en sladd som hoppat lös från startmotorn. Kom ihåg det nästa gång det händer, sa jag till Åke. Fast nu ska han faktiskt löda fast den så den ska sitta ordentligt. Och fyrhjulingen fortsätter rull efter att batteriet laddats upp.

Apropå bilar, att saker och ting händer och sker. Ibland oplanerat och överraskande, så avrundar jag med detta roliga klipp från en Taxi, där chaufför och passagerare upptäcker att dom bägge två, delar på en sak. Klicka på bild för att se klippet. Kolla in det och ha en fin fredags kväll, allihop!