Konstnären Lars Vilks fyller åter debattsida upp och ­kultursida ner och frågan infinner sig; finns det ännu någon sten som inte vänts i fallet Vilks? Finns det ännu någon liten tråd i härvan av resonemang kring de frågor Vilks med sitt utdragna Mohammedprojekt väckt kring konstnärlig frihet och yttrandefrihet som inte följts upp?
Sett till antalet initierade röster och insiktsfulla spaltkilometer skrivna är svaret nej, knappast – det mesta i nuläget är upprepningar av tidigare nämnda argument för och emot Vilks och det han gjort och stått för. Bara det kunde kanske tyckas motivera varje skribent att ta ett avvaktande steg åt sidan och låta debatten klinga ut.

Så varför här då ännu en gång återge det så många andra redan sagt, varför låta ännu en kultursideskrönika uppta ämnet? Jo, av den enkla anledningen att fallet Vilks nu gått in i ett skede där författandet av ännu ett debattinlägg inte längre handlar om vare sig åsiktsposerande eller om att finna nya vinklar att belysa, utan helt enkelt om att bidra till det större projektet i att ta ställning för demokratin och det fria ordet. Vilks Mohammedprojekt må ha börjat som ett utforskande av konstens friheter, inför vilket tystnad, likgiltig eller demonstrativ, hade varit godtagbart och i princip i sin ordning – men har nu oåterkalleligt flutit ut till den fråga om yttrandefrihet det i dag handlar om. Betraktat som sådant och i skenet av det upptrappade hot och våld som riktats mot Lars Vilks under de senaste veckorna har alternativet tystnad suddats ut.
I nuläget gäller att alla som åtnjuter privilegiet av att ha ett givet forum för åsikter och som förvarar det fria ordet strängt taget har en plikt att sluta upp till försvar för rätten att tala fritt – märk väl, försvar för rätten att tala fritt, inte nödvändigtvis alltså för Vilks och hans konst. Skillnaden är viktig att åter poängtera, särskilt mot bakgrund av den böljande debatt som förts, en debatt som i vissa skeden verkligen bara varit en mycket stel dans runt en mycket liten rondell, med Vilks som domptör och lekledare, till att verkligen beröra kärnfrågorna kring yttrandefrihet och demokrati.

Lars Vilks PR-slipade framtoning och extrema agerande har från början varit kontraproduktivt för hela debatten och förklarar också delvis den tystnad som rått i många läger – Vilks har med sina starka uttryck skapat onödig polarisering, tvingat dem som valt sida att välja sida väldigt drastiskt. Hellre än att stå upp för rätten att uttrycka sina åsikter via sin konst och därmed tvingas ge ett prinicipiellt godkännande av Vilks dåliga konst har många förblivit tysta och därmed indirekt i stället gett sitt medgivande till att hot och våld är i sin ordning att ta till mot dem som uttrycker åsikter man inte sympatiserar med.

Nu är dock stunden kommen för att slutligen frikoppla frågan om det fria ordet från Vilks och hans konst och försvara det större, rätten att, hur dumt man än gör det och hur dum man än gör sig, tala, provocera och kränka. Sen kunde man inför framtiden kanske önska mer eftertanke, mera ansvar och respekt hos dem som brukar rätten att tala fritt, men principen kvarstår dock; rättigheten att tala, men också att kränka eller till och med häda får inte inskränkas.Tystnad inför tecken på sådana inskränkningar bereder väg för censur och självcensur, vilket innebär stora kliv för demokratin in på mycket farliga vägar.