Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Kan kärlek övervinna Tinder-tomheten?

Av , , Bli först att kommentera 3

“Först kändes det helt okej att vara ensam. Sen fick jag influensa och efter det skaffade jag Tinder. Man behöver ju ändå ha någon.”

Han skämtar, men ändå inte, min gamla kompis, när jag träffar honom första gången efter skilsmässan. Vi håller den där slängiga jargongen som man gör när saker nära hjärtat plötsligt ska avhandlas i Ica-kön och jag skrattar i samförstånd, men blir samtidigt förvånad över hur konservativt beklämd jag blir inombords. Som att köpa en ny mikro bara, tänker jag, men säger inte. Tittar ner på mjölk och bananer i våra korgar och säger i stället det man ska; kul och lycka till och ses framöver.

Inför alla hjärtans dag infinner sig en deppighet från samma källa – en uppgivenhet inför hela det kärleksfientliga hyckleriet. Cellofanprasslet, rosorna med slappa kronblad, nallarna – de eviga små nallarna. Ändå är geléhjärtan och fula Valentine-kort något att i dag nostalgiskt blicka tillbaka mot – för i den nya Tinder-eran är det vi som är själva krimskramset. Vi är varorna på en global digital relations-marknad – ständigt missnöjda, som det kapitalistiska systemet lär oss vara, går vi runt med våra små bultande hjärtan och svårplacerade längtan. Matar nätjättarnas banker av stordata medan kärlekens avförtrollning skenar mot en absolut nollpunkt.

Ja, som ett exempel på den digitala senkapitalismens sista utpost är just Tinder en mycket tacksam symbol – och har också i många avseenden kommit att användas så i det offentliga samtalet. I Tinder-romanens innerstadsglansiga tomhet skramlar desperata sex-möten och kyliga dejter och i en av vinterns förvisso mer grälsjuka krönikor kopplade GP:s Björn Werner ihop känslan av att som man bli avvisad på Tinder till samma frustration som återfinns hos IS-anslutna såväl som i incel-rörelsens vrede.

Bättre än något annan nätfenomen pekar Tinder också ut den digitala generationsravinen: facebook-generationens skamfyllda smusslande med sina svajpningar i kontrast till tiktok-generationens helt ogenerade självklarhet i sitt tindrande, mobilen och apparna förlängda delar av kropp och själ bara.

Och visst har de unga rätt, som så ofta – för att betrakta Tinder som något annat än vilken platsbaserad algoritmstyrd app som helst vore inte bara reaktionärt utan också något av en historieförfalskning. Som om inte kärlek alltid haft ett mått av transaktion i sig. Som om det inte alltid funnits män som i en analog verklighet provocerats av upplevda avfärdanden av en kvinnosfär och använt detta för att legitimera destruktiva eller våldsamma beteenden. Som om 1980-talets romcom-version av dejting, där magi och slump leder väg till våra livspartners, vore en bättre häst att satsa på än den stordata vi annars gärna förlitar oss på, i sjukvård eller andra hårda livsbeslut.

Att dumpa Tinder och satsa på kvalitet och hållbarhet som DN:s Catia Hultquist föreslår i sin replik på Björn Werners yrande är alltså lika samtidsfrånvänt som annan prepper-kultur. Men lika klart är att Tinder sätter ljus på den fråga som varje digital framryckning aktualiserar; hur vidmakthåller vi en mänsklig kontrollfunktion i systemen? Här: hur hanterar vi begär och längtan, hur bygger vi relationer i en galen avreglerad och genomkommersialiserad teknologisk verklighet?

En del av svaret handlar om att göra sig medveten om vilka system vi rör oss i och aldrig glömma den kommersiella drivkraften i de globala nätjättarnas underströmmar. De rörelser som på ytan framställs som tekniska innovationer enbart till vår tjänst, krusningar av underhållning och lättjefullt socialiserande.

En annan del av svaret handlar om tid och transportsträcka – att vi i en värld som är alltigenom tillgänglig och avförtrollad kanske faktiskt måste ner i ett tillstånd där allt står avklätt, vi själva, våra begär, för att där återupptäcka en längtan tillbaka till mystiken och en återförtrollad livssyn.

Jag hör om en kompis som svajpat så lyckosamt att han snart blir tvåbarnspappa. En annan vän berättar att hon Tindrar mest för att bli glad över hur många människor som faktiskt är öppna för möten och kärlek. Så paret som hade sett varandra skymta förbi på Tinder utan att svajpa och senare stött ihop på Ica. Nu är de på en hittills oupptäckt planet av kärlekslycka. Och när jag träffar min influensa-kompis igen ute på krogen är han självlysande av förälskelse intill den Tinder-matchning som visade sig vara precis den ”någon” han sökte.

Och jag tänker att kanske behöver det inte vara så svårt, detta att göra motstånd mot de tvingande systemen, stordatan och storkapitalet. Kanske räcker det med att bara vara människa och i sin mänskliga komplexitet och inbyggda lynnighet dubbelfinta algoritmerna utan större arbetsinsats.

Kanske är själva kärleken svaret. Till sin natur det mest irrationella och svårförklarliga av fenomen, just därför den ultimata trojanska hästen för att bygga ett försvar inifrån mot Tinder-hotet om de genuina kärleksrelationernas apokalyps. En vackrare motståndshandling är hur som helst svår att tänka sig; en tro och ett hopp till kärleken, i all sin obegriplighet. Bara så.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Vem har råd att skriva sitt liv?

Av , , Bli först att kommentera 1

Den största litterära skandalen på ett decennium har den av somliga kallats, händelsen som genom Oprah Winfreys bokklubb rivstartade den amerikanska kulturdebatten. ”American Dirt,” är boken det handlar om, en roman av Jeanine Cummins, om en mexikansk kvinnas umbäranden under en flykt till USA med sin lille son. Med lovord som ”en ny Vredens druvor” och ”en ny amerikansk klassiker” togs romanen emot av kritiker och publik, med försäljningsrekord och filmplaner och plockades också upp som ett lästips i Oprah´s Book Club. Men lika kraftigt var raseriet när det avslöjades att författaren inte hade varken mexikanskt ursprung eller erfarenheter av migration, utan i själva verket var spanjor och så sent som 2015 hade uppgivit sig vara vit, detta för att 2019, inför boklansering, växla till att kalla sig latinx.

Författarprotester mot Oprah följde, samt en mycket upprörd debatt om kulturell appropriering och anklagelser om stereotypa skildringar av latinamerikaner – eldad av nya avslöjanden om sådant som smaklösa förlagsevent där till exempel taggtråd använts som partydekoration och till sist ursäkter från förlaget och inställd författarturné.

För en grundövertygad försvarare av litteraturens frihet att vara en arena för just fiktion, fantasi och ett rum för andra livsperspektiv än de egna blir debatten en prövosten, där instinktivt ett stöd för team Cummins kan kännas rimligt. Samtidigt går det inte att avfärda det faktum att författares och konstnärer bakgrund och erfarenheter har betydelse. I en svensk kontext kan vi bara ta de senaste årens samiska konst och litteratur i beaktande för att inse att specifika erfarenheter bara kan uttryckas av den som har just dessa specifika erfarenheter. Och med rätta hade nog samma indignation som i Cummins-fallet väckts i en svensk debatt om någon utanför det samiska hade gjort anspråk på en tung plats i en ny kulturell kanon av samiska nya centralverk.

Att det spelar roll vem som skriver böcker och skapar konst är ett tema som på senare tid gjort avtryck i debatten om politiserad konst och politisk styrning av kulturen. En förgrening av den debatten har rört sig kring den Sverigedemokratiska offensiven mot den fria konsten och försöken att kidnappa denna för sin nationalistiska propaganda. Denna diskussion har varit akut nödvändig; hela höstens genomlysning av SD:s strategier för att ta makten över kulturen och vilka som genom den skriver berättelserna om världen.

En annan gren, delvis inflätad i den förra, har handlat om den politisering av kulturen som redan äger rum enligt somliga, där många från just SD-lägret, andra från höger-dito larmar om menskonst och en vänsterstyrd tystnadskultur i färd att strypa den fria konsten as we speak. Där det, för att ta de senaste exemplet, kan heta att “skapande människor sitter som buktalardockor i knät på en minister, politruk eller ideolog” som Erik Helmersson uttryckte det i DN häromveckan, i en stödkommentar till författaren Johan Heltnes tidigare beskrivning av ett författarsverige dominerat av ”marxistisk-feministisk-queer teori”, sedan hans förlag strukit delar om en anmäld våldtäkt i hans roman.

Att denna debatt är viktig att hålla vid liv är självklart; för att bevara den konstnärliga frihet som ett fritt och demokratisk samhälle kräver, måste potentiellt repressiva och totalitära maktstrukturer i kulturen motarbetas. Och för det behöver kunskapsnivån om kulturpolitik och kulturekonomi höjas, så att mytbildning och propaganda kan förhindras att spridas, på det att till exempel anklagelser om vänstervridning inte skymmer sikten för andra strukturer som kan ha större men mera osynlig makt över konstens frihet.

I Aftonbladet (29/1) gör Kristofer Andersson en högst välkommen insats i detta avseende. I en kommentar till Helmersson/Heltnes varningsrop leder han inte bara i bevis att de offentliga stödsystemen knappast låter vänstervridna snöflingor strypa konsten – han riktar också ljus på den hittills döda vinkel i debatten om den politiserade kulturen och som mer än gärna får bli en följetong i vårens kulturdebatt: nämligen pengars makt.

För, som Andersson skriver: verkligt inflytande handlar inte om vem som gapar mest på ett seminarium, eller om att slippa få pisk av en förläggare – det handlar om vem som överhuvudtaget får studera eller ha en förläggare. Vilka har råd att investera i den tid och den arbetsinsats som den verkligt fria konsten, de stora romanbyggena, det risktagande som de långa linjernas berättande kräver?

Att den klassdimension som Andersson belyser har fått stå tillbaka till förmån för sådant som en estetisk debatt om strömlinjeformning vid författarskolorna är signifikant för hela den maktobalans som råder i kulturvärlden, där stödsystemen för konstnärer fortsätter att selektera människor på motsvarande sätt som bostadsmarknaden. En förskjutning där till sist bara de som får bostadsrätter i innerstäderna av sina sina föräldrar är de som har råd att göra konst. Desto viktigare att hålla ett fortsatt ljus på frågan – för om vi menar allvar med högtidsord om en fri konst som det fria samhällets vaccin så måste varje del av samhället ha sina uttolkare, sina vittnen utanför maktens mittfåra.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

I Frostpappans dans blir allt lite mera möjligt

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag vet inte vad det är, men en relation som just nu fängslar mig är den mellan far och dotter. Ute på stan finner jag mig tjuvlyssnande på samtalen mellan pappor och döttrar i alla åldrar och jag finner mig överraskat gripen av en nygammal insikt om hur stark och definierande denna relation kan vara, i båda riktningar. Vilka unika bindningar som här står att finna, vilka rika erfarenheter som kan utbytas: ja, hur stort det är, allt som en flicka kan lära en pappa och en pappa kan lära en flicka.

Varför denna plötsliga fascination? Är det själva samtiden, hur vadandet i spåren av metoo påkallar ett sökande efter de relationer som vidmakthåller respektfulla och kärleksfulla män? Eller bara det faktum att far-dotter-temat med få undantag fortsätter stå i död vinkel i kulturen, utklassat av mor-dotter, eller far-son- dramer? Ovisst, men jag är inte ensam om mitt intresse: i P1 rullar till exempel en ny programserie helt dedikerad till temat far-dotter – och i spåren av en av julhelgernas stora filmhändelser har en glittrigt sidendraperad mansperson också bidragit till att sätta ljus på temat: Frostpappan.

Redan för ett år sedan hade begreppet fått spridning, då bland annat genom bilder och YouTube-klipp med pappor dansande i Elsa-klänningar och, som tung markör, ett bejublat framförande av Eddie Vedder av filmtemat Let it go.

I en text i The Guardian strax innan jul gav Tom Lamont en innerlig redogörelse för vad det hela handlar om – att i Frost ha funnit en unik plats att mötas, far och dotter, att genom filmen ha fått nycklar till samtal om kärlek, liv och död, ja som han skriver; Frost har varit en del av själva föräldraskapet, lika självklar som oron och de tidiga morgnarna. Och nu, inför premiären av Frost II: sorgen över att dottern vuxit upp och lämnat Frost-världen för Billie Eilish, klivit ut ur deras unika sfär.

Det är mycket lätt att charmas av det hela; fäder och döttrar i dans i ljusblå tyll – oemotståndligt på så många vis. Samtidigt stiger en sorg från kulisserna, där alla osynliga Frost-mammor undrar hur det på nytt kunde bli så att papporna mutade in området av vild lek och fantasi medan de själva blev stående med disken. För hur kunde marknadsvärdet i att dela en kulturhändelse med sitt barn plötsligt skjuta så i höjden?

Är Frostpapporna bara en andra vågens pappafeminister – de som 2016 ställdes både i ljuset för ett feministiskt yrvaket uppvaknande genom sina döttrar och vid skampålen för just det yrvakna senkomna – ett plötsligt möte med patriarkatet genom BR:s leksakskatalog, ungefär.

Ja, kanske är det så – och av samma anledning som pappafeminismen bör slippa hån utifrån idén om att inte bara den kvalitetssäkrade universitetssanktionerade feminismen måste få plats i offentligheten, bör Frostpapporna också tas på allvar som mer än ett ytligt poserande. Det kan vara enkelt i en svensk kontext av långt kommen jämställdhetsdebatt att förbryllas över det – men på många platser i världen är det kontroversiellt på riktigt för en man att dansa i Frost-Elsa-dräkt. Vilket inte minst den norska komikern Ørjan Burøe blev ett bevis för, sedan hans Elsa-dans tillsammans med sonen blivit viral och globalt hyllad som något riktigt exceptionellt. Och hur han ändå häcklades i brittisk morgon-tv: “Varför tror du att du är en bättre pappa än mig, bara för att du klär dig i vuxenstor Elsa-dräkt?” Och ”Varför köper man ens en vuxenstor Elsa-dräkt till att börja med?”

Ja, varför? Här, i det glansiga livstycket över pappakroppen, de skarpa paljetterna och den stumma tyllen (faktiskt på riktigt begränsande i den yviga dansen), finner vi det storartade och frigörande i allt det Frostpappan kan vara. Detta att, metaforiskt och rent faktiskt, klä sig i Elsa-dräkt. Att utan förbehåll och eventuella egna idéer om korrekt kulturkonsumtion låta barnet bli guide till och gå in i kulturupplevelser bortom den egna sfären. I The Guardian beskriver Tom Lampard träffande dessa rivna barriärer – hur han från att ha hyst en ambition vid dotterns födelse om en kulturdiet bestående av Dickens och japansk dockteater, en regnig dag utan uppkoppling finner sig kapitulera inför en DVD med Frost och går in i den värld där ett nytt referenssystem och nya drömmar, en helt ny musik, plötsligt fanns tillgänglig för honom och dottern att vistas i.

Frostpapporna blir i detta vägvisare till värdefulla påminnelser om kulturens unika potential. Hur det på ställen man inte kunnat förutse – även i nöjesindustrins bredaste forum tydligen – kan finnas plats, inte bara för utbyte av tankar och förhandling om idéer om manligt och kvinnligt, inte bara för möte i ögonhöjd mellan förälder och barn – utan också för lek, dröm och frigörande fantasi, visionerna om vilka vi kan vara.

I Frostpappans dans får allt för en stund vara lite mera möjligt – vi får vara möjliga.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Låt kärlekens språk besegra hatet

Av , , Bli först att kommentera 1

Nej, det blev ingen ljus ingång i 2020 – halvvägs genom januari står vi redan inför ännu ett skred i samhällsklimatet. En flygplansolycka förflyttade gränserna ytterligare ett steg närmare barbariet och i stället för ett förnyat hopp om anständighet kom en ny giftinjektion av rasism och hat i offentligheten. Arsenik, som författaren Viktor Klemperer skrev i ett ånyo flitigt citerat konstaterande, om hur en smygande normalisering av ondskan äger rum, hur exponeringen av hatets språk orsakar permanenta förluster av empati och tolerans.

Samtidigt, en docent i svenska, Lars Melin, som går ut i debatt med varningar och larm om hur ”trakasserier från språkaktivister” riskerar att skapa en tystnad hos ”vanliga svenskar”. Vilt sluggande mot ”aktivisternas och etablissemangets” nyord, ett utspel som åter riktar ljus på det faktum att språkstrider alltid ska stå kring de fält där maktförskjutningar pågår – och som också vinklar ljuset tillbaka mot frågan: Vad är alternativet till att ändå försöka? Är inte en ny varsamhet med orden en av de första vägar vi ändå bör pröva för att omförhandla ideologi och makt?

Det är knappast ”vanliga svenskars” eventuella nybörjarfumlighet med begrepp som ”cis-man” eller ”funktionsvariation” som utgör det stora hotet av i dag mot samtalsklimatet. Den oro vi i stället bör känna handlar snarare om alla de som larmar från det andra lägret, med hånflabb om ”god ton” och ”politisk korrekthet”, för att brännmärka dem som i offentligheten bara söker ett anständigt samtalsläge.

Ja – det är en klaustrofobisk och förtvivlad tid att navigera i för den som vill fortsätta tro på ordens väg. Och mitt i all vånda kring hur det människofientliga samtalet ska stävjas finns ju också vreden där – både över den utbredda grymheten och över hur rädslan för att imitera hatet paralyserar det egna språket. Hur svarar vi på en tilltagande råhet utan att själv förråas? Hur beträda ett försåtsminerat språkligt fält utan att stelna i rädsla?

Sannerligen, vår samtid kräver ett helt nytt språk, nya system för ilska och försoning. Och kanske är det en samtidens brutalitet att en möjlig vägvisare till dessa fält då rycks bort. Den 7 januari dog Elizabeth Wurtzel, författare och journalist, 52 år gammal i sviterna av en återkommande cancer – och redan i 2020:s första andetag slår hennes postumt publicerade essä ner som en av årets starkaste texter. Det är vännen och tidigare chefredaktören på The Atlantic, Garance Franke-Ruta, som introducerar texten på nätplattformen Mediums GEN-sektion – fragment som hon fått sig tillsända under den senare sjukdomstiden och som i samråd med Elizabeth Wurtzels närmaste vänner nu offentliggörs, för, som Franke-Ruta skriver: hon älskade att publicera sig.

Känd för böckerna Prozac Nation och Bitch: In Praise of Difficult Women, framträder i denna text också Wurtzels banbrytande kvaliteter som politisk skribent och samhällsdebattör. En feminist, knivskarp, hårdhänt hanterad av livet, rolig, komplex, med en ofattbar kapacitet att avkoda samtidens sankmarker och människans natur – och påfallande långt före sin tid i stil och metod. I texten, som flödar mellan noteringar om cancersjukdomen, sitt omtumlande äktenskap och förestående skilsmässa, mammans djupa svek, Donald Trump, ser vi henne framför oss, hetsigt textande i mobilen på väg genom folkmassorna på Washingtons gator, såsom Franke-Ruta i minnesordet beskriver att texterna kunde komma in – stötvis, blixtbelysande samtiden.

Att läsa denna Wurtzels sista text är att få slå följe längs dessa samtidens larmande gator, omtumlande, gripande, oändligt sorgligt, roligt – men framför allt, mitt i det livssprång som vi och hon visste snart skulle vara över, en läsning som ger syre i en tid där unkenheten breder ut sig.

Full av självmotsägelser, helig ilska, i tvivel på allt från politiken till de närmaste relationerna, ömsom i affekt, ömsom i upphöjd klarsyn kring människornas gnabb och narcissism, beskriver hon ett äktenskap, en kropp och ett samtalsklimat i sönderfall – och hon gör det på ett sätt som i så många avseenden ringar in de egenskaper vi brukar peka ut som förödande för det offentliga samtalet: det fragmentariska, det impulsiva, det tvärsäkra, det rasande (”Min vrede är mitt samvete. Jag insisterar på min rätt att känna.”).

I en text som ändå i grunden är så full av kärlek och tilltro till människans förmåga att göra och vilja gott, växer essän ut till ett hopp om ett vidgat rum för språkligt motstånd i en hårdnande tid. En appell för ett återtagande av nyanserna, de fulla känsloregistren, för det otydliga och prövande i en polariserad tid. Ord som förhoppningsvis får leva kvar länge, till tröst – och mod.

Var inte så rädda, är det som att hon skriver in mellan raderna, så länge ni vill kärlek finns inget att frukta. Så, vidare, i sina slutord: ”Jag tror på kärleken. Vad kunde vara viktigare i denna galna värld?”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Vinterbad som bot mot klimatångesten

Av , , Bli först att kommentera 3

En blek januarisol hänger över horisonten när de kliver ut på bryggan och ner på isen – vinterbadarna, vid årets första dopp. En efter en skalar de av sig täckjackor och tumvantar, greppar stegen och kliver ner i vaken, värdigt, upphöjt. Simmar några tag, går sedan upp och blickar lyckligt pånyttfödda mot en värld som vi andra förstår framstår som helt ny.

Kön är lång till vaken där i Byviken och i tidningarna läser vi om en stigande vinterbadar-trend i hela landet. I raden av förbättringsprojekt som vi startar i januari, där våra liv och kroppar ställs inför helrenovering, passar vinterbadet också väl in, med sina stressreducerande och hälsobefrämjande effekter.

Ja, någon skulle kanske till och med skriva in fenomenet i den vidare rörelse av kroppskult vi sett växa det senaste decenniet – hela träningstrenden som spunnit iväg så hejdlöst, där maratonlöpning blivit folkrörelse och en svensk klassiker närmast obligatorisk på cv:t för den som vill göra anspråk på framgång i yrkeslivet såväl som privat.

Många finner det provocerande, just det cv-stärkande i dessa kroppsprojekt – hur individens självupptagenhet förkläs i en air av nyandlighet och hur den kulturella och historiska status som omsluter självtukt och utmanande av kroppens gränser gör hela trenden formellt oantastlig. Och med de globala kriserna som fond framstår också denna kritik alltmer rimlig. Som; vad vill vi egentligen svara när våra barnbarn frågar oss vad vi gjorde medan Australien brann? Att jo, vi klev ner i isvakar för att må lite bättre?

Ja – det finns sannerligen och alltför ofta skäl till förtvivlan inför hur vi människor försöker hantera våra liv. Samtidigt är det ju hur vi försöker hantera våra liv som märker ut vad det är som gör oss till människor – och är det något som klimatkatastroferna medfört, så är det en ny medvetenhet om den egna kroppen och kroppsligheten. De bad som aldrig gav svalka under brandsommaren 2018 blev en drabbning med klaustrofobin och insikten i att det verkligen inte finns någon planet B, som aktivisterna utropar. Och i blåsten och halkans vinter lurar just nu i varje steg faran att till sist låta den hårda marken slå in det reella hotet i oss, om hela mänsklighetens snara fall.

Hur vi pressar våra kroppar och kastar oss ut i naturen; upp på bergen, ut för backarna, ner i isvakarna, skulle därför kunna ses som ett direkt svar på katastroferna – vårt sätt att försöka kontrollera en situation av kaos. Genom att placera oss i naturen och där skapa en kropp som både utmanar gränser och bygger sig evigt starkare håller vi paniken i schack inför det hot vi upplever oss maktlösa inför. Mänskligt, och förstås fullständigt förryckt – eller?

Ja – inför våra till synes patetiska små krumbukter i en värld i brand är en känsla av uppgivenhet nära liggande. Men kanske har samtidigt krisens tidevarv gjort en ny ödmjukhet påkallad, där vi snarare än raljera borde anstränga oss för att betrakta maratonlöparna, extremsportarna och vinterbadarna med nyfiken ömhet. För: tänk om det i den individcentrerade kroppskultens praktik i det tidiga 2020-talet också finns erfarenheter och kunskap att utvinna som kan komma mänskligheten till gagn? 

I det Västerbottniska kustbandet, på isen i Obbola en blek januaridag, öppnar sig hur som helst en sådan möjlig tanke – att den inre styrka som elitens företagsledare säger sig hämta i uthållighetssporterna och bygger business av, också kunde användas för att bygga en bättre mänsklighet och värld.

Att få förundras över att det fanns fler depåer, fler nivåer av styrka inom en: bättre än så kan väl en kroppslig kunskap knappast uppnås, av vad det är att känna hopp. En förvissning och en erfarenhet av att det som kändes omöjligt ändå var nåbart – så, kanske också vad gäller de stora politiska utmaningarna således?

Där vid vaken i Byviken framträder med skärpa de metaforiska linjerna mellan vinterbad, chock och överlevnadskamp – men också den kollektiva dimensionen i individens möte med sig själv och naturen.

Med inåtvända leenden går de nybadade omkring, men att isbada är ingenting någon ska göra ensam och överallt finns också gemenskapen – omsorgen och respekten för naturen och varandra. Det, och språket, som befäster erfarenheten och frigör kraften i den – en röst ovanför stegen ner i vaken som varsamt påminner; Sluta inte andas. Sänk axlarna. Känner du att du klarar mer än du trodde? Snart kommer värmen.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Omfamna både hoppet och rädslan – glittra som om det vore 1920!

Av , , Bli först att kommentera 1

Egentligen skulle jag bara köpa lite nya hårsnoddar, men något, kanske är det decembers gråaste dag som pågår där ute, får mig att dröja mig kvar i smyckesbutikens glitter. Plocka bland klingande örhängen och halsband. Blingande ringar, de grälla julsmyckena – och så lådan med 1920-talssmycken och hårband, som är ovanligt stor och välfylld inför nyårets temafester.

Nyåret har alltid sin frizon för extravagans och hundra år efter det glada 1920-talet firar dekadensens årtionde nu ett nytt litet segertåg. Inget kunde heller vara mer passande – för det var under 1920-talet som ramarna sattes för den nyårsglamour som sedan dess präglat en kollektiv uppfattning om ett bra firande. Elektriciteten hade gjort nattlivet upplyst och med tågen och industriernas framfart hade klockorna synkroniserats. Skapat ett Vi, som nu kunde samlas och räkna ner på restaurangerna och barerna – eller via radioapparaterna som flyttat världen in i hemmen.

Det är svårt att motstå den vedertagna bilden av enbart bubbligt hopp när vi blickar tillbaka på inträdet till The roaring 20´s. Kriget var över, ännu var framtiden inte skuggad av det nya mörker som skulle följa: 10, 9, 8, 7, det räknades ner mot något som under en tid bara skulle bli bättre och snabbare. Rikare och glittrigare.

***

Är det för att återkalla känslan av 1920-talets framtidshopp som vi går in i det nya 20-talet med ett nyårsmode som i år når 2010-talets kulmen av glittrighet? Redan i oktober köpte jag själv den första av de glitterklänningar som snart skulle bli tre, fyra, i motståndslös kapitulation inför klädkedjornas upptrappning av glans och glam. Paljetter, fjädrar och sidenglans, cigarettmunstycken och blixtrande juvelörhängen har sedan dess fyllts på i butikerna inför festsäsongen. Vi har all rekvisita vi behöver – ändå kvarstår känslan av maskerad och tomma besvärjelser, i ett nu där vi snarare än hopp delar upplevelsen av att det är sent på jorden.

Glittrets mikroplaster ska rinna ut efter festen och förstöra redan hårt belastade havsmiljöer. Fyrverkerierna som en gång sköt upp människornas önskningar högt i skyn ska likt nödraketer från en mänsklighet på väg mot undergång sprida sina tungmetaller, starta bränder i uttorkade skogar, få vilda fåglar att navigera fel och störta mot sin död. Klockorna och tekniken som med atomprecision kan förbinda hela världen till ett Nu ska misslyckas i att lindra ångesten, trots att så mycket blivit bättre, kring vilken framtid det är vi räknar ner gemensamt mot. 5, 4, 3, 2 – och finns det för övrigt ens ett Vi att tala om?

***

I ett stjärnklart Tornedalen räknade jag ner mot nyår en gång som liten och jag rös inför bilden som min mormor målade upp där vi stod under den iskalla himlen. Se, sa hon och pekade ut i natten, där går det gamla året iväg, se så trött han är – och jag såg framför mig en skelettliknande gestalt, likgrå. Ser du också barnet, fortsatte hon sen, ser du hur hon skuttar fram där bakom – och visst såg jag henne, det nya året, liv, löfte om gryning ändå.

Sedan dess, genom otaliga nyårsfester som svajat mellan eufori och katastrof har jag fått bekräftat det som vi alla innerst inne vet: att nyåret alltid är ett lite plågsamt både och. Liv och hopp, men också vemod och vibration av hot och apokalyps. Som livet, men också som konsten och kulturen – även om 2010-talets kulturhändelser och debatt alltför sällan påmint om kopplingen mellan fest och konst. Hur de båda formar viktiga platser för att hylla livet och glädjen, för möten, samtal, ja, formandet av vad det är att vara människa.

Alltför ofta har vi dock tvingats konstatera att de krafter som velat angripa konsten och kulturen gjort samma symboliska koppling – det är därför terrorn sökt upp teatrarna, barerna och konserterna under det gångna decenniet. Det är därför som icke-demokratiska, fascistiska och nationalistiska rörelser också så strategiskt sökt makt över konsten; för att den som styr konsten också styr berättelserna om människorna och världen. Och det är därför den demokratiska världen svarat med den så viktiga uppmaningen till det fria samhälle som angripits: lämna inte festlokalerna, stanna kvar! Skratta, prata, lev!

Också i Umeå har vi under 2010-talet sett kulturen pressas. Storartade saker har hänt: ett kulturhuvudstadsår ägde rum där enastående konst skapades och där den samiska kulturen flyttade fram positionerna på ett sätt som fick nationell betydelse. Institutionerna; Norrlandsoperan, Västerbottens museum, Bildmuseet, höll sig starka och i förnyelse och Umeås kulturbudget fick stå stabil på en hög och robust nivå. Men samtidigt har hoten funnits, av den sort som präglat kultur-Sverige och kultur-Europa i stort. Institutionerna har tvingats kämpa med fortsatt låga statliga uppräkningar efter samverkansmodellens införande under tidigt 2010-tal. En besvärande rekyl har vidare kunnat konstateras i retoriken post-Umeå2014, där kulturen knuffats allt närmre skampålen för stadens ekonomiska trångmål – precis såsom oroliga röster i kulturled varnade för när kulturhuvudstadsprojektet gav frisedel att använda kulturbegreppet till lite allt möjligt.

I årtiondets sista skede har vi också sett den Sverigedemokratiska offensiv som präglat den nationella kulturpolitiken nå Västerbotten, där den omdebatterade kulturplan som regionens SD-politiker lade fram i höst tydliggjorde agendan: att nyttja kulturen för att stärka en föreställd svenskhet och samtidigt sänka takhöjden för samtidskonsten. ”Menskonst” blev ett av årets nyord som satte rubriken för det senare, SD-hatet mot den konst som utmanar både samtiden och publiken.

”Maskkonst” skulle kunna vara den lokala versionen av begreppet – för även om konstprojekten som fått utstå förakt i både media och den allmänna debatten är beklämmande många även i kultur-Umeå och Västerbotten, är det få projekt som hatats och hånats så intensivt som det som Mats Caldeborg och Katrin Zackrisson Caldeborg drog igång häromåret i Järnäsklubb. Med konst skapad för naturens minsta livsformer ska själva konstbegreppets vidd och möjligheter utforskas – en ambition man kan tycka borde vara svår att provoceras av. Men många är de som redan i projektets uppstart låtit sig uppröras – och strax innan jul kom den senaste attacken, med en nominering från föreningen Skattebetalarna för årets värsta slöseri. Lika beklämmande som vid tidigare angrepp, bland annat av Expressens Niklas Svensson, var denna gång att konstatera hur nära ytan ett konsthat ligger och pyr – och hur aningslöst detta nyttjas av aktörer som i första hand är ute efter effekt och rubriker snarare än de drivs av ett verkligt engagemang för konsten.

Som ett exempel på den okunnighet, populism och rädsla som konsten och kulturen har att slåss mot, och vilket mod som kommer att krävas av konstnärerna och kulturskaparna när vi går in i 2020-talet, blir Caldeborgs mask-projekt värdefullt att belysa.

Bättre än någon annan sammanfattar han också i sin konstnärliga praktik och filosofi relationen mellan möjligheter och risk; hur konstens potential att vidga världen obevekligen hänger samman med ett risktagande. ”Som att bygga en bro ut i dimman och hoppas komma fram till en ö”, som han beskrev både konsten och projekt Konsthall Norra kvarken när jag 2013 besökte den plats som under kommande år skulle byggas upp till en oumbärlig bas för konstnärliga möten, samtal och upplevelser.

***

Att ge sig ut och hoppas komma fram till en ö – ja, oundvikligen är en sådan färd förbunden med både hopp och rädsla. Och om hopp präglade intåget till 1920-tal och rädsla väl kan sägas prägla intåget i det nya decenniets 2020-tal, så är det helt nödvändigt att komma ihåg när vi går in i det nya årtiondet att dessa enheter ofrånkomligen står förbundna med varandra – i konsten och i livet. Att acceptera detta villkor och agera därefter blir en av den nya tidens verkliga utmaningar. Att erkänna rädslan utan att låta den förlama eller förledas tro att den alltid pekar ut de verkliga farorna. Att alltid bevara så mycket hopp att vi fortsätter våga rörelsen utåt i det okända, mot det nya möjliga.

Att aldrig glömma – hur envist någon än må försöka skrämma oss med andra sanningar – att den färd ut i dimman där vi riskerar att krocka med okända objekt, är samma färd som gör det möjligt att nå öar av ny kunskap och vidgade livsrum.

***

Två dagar innan nyårsafton köper jag ännu en paljettklänning och en glittertröja – nu med röda prislappar och jag skäms kanske lite för mitt begär efter mer såhär i elfte timmen, för jag hör mig själv säga till expediten när jag betalar, att vi måste passa på under nyår, innan det blir för sent för paljetterna. Sen skäms jag för att jag skäms och tänker; låt oss få fortsätta glittra långt in i det nya decenniet – låt festen förbli livlig, öppen och full av möjligheter. Gott nytt år!

Sara Meidell

Bli först att kommentera

I jultid behöver vi tro på kärlekens politiska kraft

Av , , Bli först att kommentera 1
 Hjem til jul och Love Actually mutar in sig som stående klassiker med sina vidgade kärleksbudskap.

Ensam hemma, eller Die hard? Nightmare before christmas? Ett päron till farsa firar jul? Ja, för den har slut på kraft gällande samtidens politiska kriser och konflikter finns i juletid alla möjligheter att ge sig in i mer triviala debatter – just nu alltså med den traditionella diskussionen om bästa julfilmen i full aktivitet.

Vad konstituerar en stark julfilm? Kärlek förstås, inslag av magi, lite världssamvete, dock aldrig av högre politisk laddning än vad julbordskonversationernas råmärken medger. Men vad som gör en julfilm till en bestående klassiker är förstås också metanivån – själva debatten om dem, liksom hur de genom julfilmernas särskilda kodsystem och klichéer också kan referera till varandra över tid och bygga genren ständigt starkare.

Detta gör Love Actually, i år på nytt uppe som hat- och kärleksobjekt i debatten, till julfilmernas stående centralverk. Daterad i många avseenden, men inskriven i så många personliga och populärkulturella referenssystem och med så många uppenbarligen fortsatt relevanta projektionsytor för det tidiga 2000-talets teman att den ständigt reaktiveras i debatten och tablåerna. Samt, förstås, med det anglofila trumfkortet, som, Brexitkaos eller ej, fortsätter utöva sin julkule-makt över en svensk publik.

I en miljö på plats två efter den brittiska när det gäller att förföra julfilmsfundamentalister finner vi dock i år en värdig utmanare: den norska Hjem til jul, Netflix-serien som den 5 december trädde in i matchen. Berättelsen om 30-åriga singelkvinnan Johanne (Ida Elise Broch) som räknar ned till jul med tilltagande stress efter att ha råkat lova sin kärnfamiljshetsande släkt att ha med sig en pojkvän hem till jul erbjuder inte bara maximalistiskt julmys och romcomkoncept i technicolorversion, här nordiskt hemstickat och varsamt uppdaterat – ett återkommande refererande till Love Actually förekommer också, med hög lojalitet gentemot klassikern. Som den politiskt medvetna och helt oromantiska dejten som totalsågar filmen för dess unkna kvinnosyn för att i nästa andetag begära en swishbetalning (”vipps” på norska, bara det!) för det kanderade äpple som Johanne tidigare redan tackat nej till.

Men den stora julfilmskvalitén i Hjem til jul är den ambition till socialrealism som finns i ramverket, den subtila lutningen mot arbetarskildring, under glittret och snöfluffet.

Love Actually behövde ligga till sig i tjugo år för att bli politiskt samtida, om än i skräckfilmsversion, som Katrin Marcal skrev i DN inför brittiska valet förra veckan. Filmens dansande premiärminister och en desperat Andrew Lincoln som med textade skyltar förkunnade sin kärlek till Keira Knightley hade nu fått sin uppföljning i verkligheten, med en Hugh Grant kampanjande för taktikröstning och ett önskat utfall av politiskt dödläge och en Boris Johnson med spritpenne-skyltar som likt den förälskade idioten hemfaller till enkelspåriga utrop, här ”Get Brexit done”.

Hjem til jul ställer sig däremot rakt i samtiden med det tema som inte uppmärksammats mer än parentetiskt i recensionerna; sjukvårdskrisen, den norsk-svenskt-överbryggande, gestaltat genom sjuksköterskan Johannes yrkesvardag som utgör en stark parallellhandling till de knasiga dejtingäventyren. Den som cyniskt säger att folk inte har tid att vara sjuka över julhelgerna eller valt att inför storhelgerna göra sig lomhörd för larmropen från en knäande vårdapparat, eller blind för de klassklyftor som vidgar sig i privatiseringsdebatten, får här en snyggt paketerad hård klapp i skildringen av Johannes dubbla skift, hennes ständiga larmberedskap för att rycka in och avvärja ständigt nya kriser, solidariteten i omklädningsrummet och förtvivlan över att trots allt inte räcka till.

Här träder vår kärlekssökande huvudroll också fram som en julhjälte i sannaste mening, som inte bara tar sig tid att se människan i varje patient varje dag, utan också bjuder in såväl sjukhusclown som den ensamstående KOL-patienten (i magnifik tolkning av Ghita Nørby) till julmiddagen i finalavsnittet.

I detta vidgade kärleksbudskap ansluter Hjem til jul helt elegant också till Love Actually. I denna följer vi hur Hugh Grants förälskelse i sekreteraren Martine McCutcheon får en laddad Metoo-twist när USA:s president gör sexuella närmanden som när de avslöjas får politiska konsekvenser på nationell nivå när premiärminister Grant till sist tar strid för kärleken, maskerat i ett brandtal för det brittiska. Och i Hjem til jul blir den hälso- och vårdminister som lagts in för hjärtflimmer blixtförälskad i sjuksköterskan Johanne sedan hon levererat en mycket hårdhänt blodtrycksmätning parallellt med en utskällning för en tidigare sparreform. När hon senare förklarar för den lika förälskade läkaren på sin avdelning att det vore en otroligt dum idé att skriva ut sprutnarkomanen Sebastian eftersom han liksom andra patienter som skickas hem i förtid bara riskerar att komma tillbaka ännu sjukare – och läkaren tindrar till svar, som fick han en alldeles ny insikt – ja, då är julmagin stark nog att ta på.

Vi får sätta upp på julfilms-kontot det sunkiga faktum att männen i julklassikerna tycks förbli i exekutiv position nu som då, medan kvinnor fortsatt står kvar som enbart katalysatorer för förändring. För finns det något vi desperat behöver få tro på, om än bara under en stunds julfilmstittande, så är det kärlekens samhällsomstörtande kraft. Den förföriska och hopplöst romantiska idén om att även de storpolitiska dysfunktionella systemen är bräckliga nog för att låta sig rubbas av något så mjukt och irrationellt som den.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Spotify, du tror att du känner mig, men du har ingen aning

Av , , Bli först att kommentera 1

”Här är ditt musikår – packat och klart. Dyk ner i musiken som fyllde ditt år. För ingen lyssnar som just du gör.” Så löd mejlet som sändes ut häromveckan från Spotify och många var vi, visade det sig snart i de sociala flödena, som lät oss förföras av möjligheten till ännu en ”här-är-ditt-år”-kavalkad av de många som erbjuds så här års av våra globala nätjättar.

Nej, så sant som det var sagt Spotify. Ingen – ingen! – lyssnar som jag, och nu ska du få slå in detta mitt musik-jag till ett vackert paket för mig att bjuda en förmodat andlöst förväntansfull omvärld på. Tänkte även jag, och klickade igång den presentation som satts samman baserat på årets lyssning.

Och det började bra, med stärkande fraser som ”Du vägrade att låta ett sound definiera dig”, att nicka gillande åt och en tre-i-topp-lista med artister som kändes adekvat och rimlig. Lana Del Rey, Nick Cave och Billie Eilish, jodå, dessa har loopats flitigt och tillsammans med spridda skurar av New Tide Orchestra, James Blake, Sara Parkman, Anna von Hausswollf och Frida Hyvönen gjorde de staplarna för ”Art pop”, ”Folk pop” och ”Swedish jazz” så stadiga och höga att jag inte tänkte på att även den udda kategorin ”Compositional ambient” hade en imponerande höjd i stapeldiagrammet.

Möjligen borde jag ha börjat ana oråd när ett och samma ansikte återkom medan andra artister växlade i den sektion där årets lyssning årstidskategoriserats – samma skalliga huvud och vita skägg bland artister som Spotify siktat mig med vår, vinter, höst. Ändå stod förvåningen och vibrerade i gränslandet mot chock när det så tillkännagavs att bland 708 upptäckta nya artister i år, så var den artist jag ”verkligen bondade med” ingen mindre än: Eraldo Bernocci.

Verkligen, Spotify? Skulle en experimentell italiensk ljudskulptör, visserligen mycket bra, men som till och med jag själv måste googla diskografi på när nyheten tillkännagivits, vara den jag haft närmast vid min sida genom året? Vantron stärktes snart ytterligare när presentationen gick mot sitt crescendo och hela årtiondets toppartist avslöjades: Merit Hemmingsson. Folk-drottningen från 1960-talet, en kär musiker som jag visserligen varmt omhuldar – men att hon skulle ha vandrat bredvid mig i mitt strömmade lyssnande under hela TIO år? Det syntes otroligt.

Att få bli kartlagd av andra kan utgöra en stark tillfredsställelse – att få sina konturer uppritade, någon som med mild auktoritet säger till oss, se här, detta är ditt sannaste Du. Så härlig är denna bekräftelse att vi struntar i vem det är vi får höra det från – vilket ju är vad som får hela den digitala globala storekonomin att gå runt. Men lika tillfredsställande som att bli bekräftat i sin noga utmejslade digitala självbild, lika obehagligt är att konfronteras med en snedträff till analys. Den där märkligt flippade utsagan som man snabbt klickar bort i stället för att ”Dela detta med dina vänner”.

Som med Bernocci och Hemmingsson nu alltså. Som att slita fram någons gamla träningskläder eller morgonrock och utropa: Se, detta är SÅ DU! Som ”kompisen” som föreslår hopplösa dejter och tror på kemi, som prackar på en helt orimliga kreationer att prova ute i klädbutikerna.

Så, nej Spotify, du är inte min vän – du tror att du känner mig, men du har ingen aning. Tänkte jag, och kastade mig in i det näst bästa vi vet efter att bli kartlagda av algoritmer: känslan av att tro oss ha överlistat dem. För visst, jag kan ha googlat grästrimmers, men ge mig inga bra deals, det handlade bara om att få rätt i en diskussion och visst, jag är kvinna mellan 35 och 40, men låt mig vara ifred från förslag om ägglossningstest eller småbarns-appar och visst, jag kan ha lyssnat en del på fina artister som Eraldo Bernocci och Merit Hemmingsson, men att de skulle definiera mig bättre än de husgudar jag njutlyssnar på varje dag? Nej, förryckt!

Så sätter jag mig i årssammanfattningarnas och självrannsakningens högtid för att skriva en triumfkrönika om just detta, om det sena decennniets digitala spår och människans obevekliga och förunderliga motståndskraft, styrkan i att vara just mänskligt oförutsägbar och komplex.

Och när jag tar på lurarna och slår igång skrivmusiken sluts cirkeln så, med perfekt klaustrofobi, till de drömska slingorna från ”Meet me where you know” av – japp, maestro Bernocci. Han som ständigt funnits där, med ett sound som alltid hjälpt mig hitta och hålla i en tanke från start till mål. Just såsom Merit Hemmingsson, som i vått och torrt hållit takten när texter behövde produceras, eller för den delen snön behövt skottas eller relationerna jonglerats – som alltid öppnat sin särskilda skog att få vara i en stund när livet bara behövt lite flyt och tempo. Bruksmusiken alltså – de gamla träningskläderna som naturligtvis i lika hög grad som våra välvalda outfits till de välvalda kreddiga sammanhangen definierar vilka vi är. Våra skämmiga, ofärdiga och autentiska jag.

Jag startar upp Spotify-appens färgglada årskavalkad igen och jag klickar inte i ”Dela ditt 2019” denna gång heller, men när den färgglada ridån av ”Tack, Tack, Tack” rullar fram för att jag varit premiumanvändare sedan 2012, så tänker jag, tack själv, din lurige rackare. Tack för visdomsinsikten om att livet också är de spår vi smusslar undan från världens blickar – och för att du som en obehagligt allvetande och ärlig vän också påminner så bra om vilken skön ny värld det är vi äntrar i det nya decenniet.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

”Klubben” är en journalistisk bragd och milstolpe

Av , , Bli först att kommentera 0

“Strax efter lunch sägs allt vara klart. Innan en av redaktörerna trycker på publiceringsknappen samlas stora delar av redaktionen runt honom. Som om alla förväntar sig att något särskilt ska ske. Jag backar två steg för att fotografera situationen med mobilen och inser i samma stund att det jag fruktar är tomheten. Att artikeln snart ska ersättas av nästa nyhet och att allt sedan kommer att fortsätta ungefär som vanligt.”

Det är ett av de mera laddade ögonblicken i Matilda Gustavssons ”Klubben”, den där dagen sent i november 2017, när reportaget med de 18 kvinnornas vittnesmål om Jean-Claude Arnaults övergrepp till sist publiceras. Att inget skulle komma att fortsätta som vanligt skulle inom kort stå klart – en akademi skulle sönderfalla och ett Nobelpris ställas in, demonstrationer och rubriker skulle svalla över världen och en våldtäktsdom skulle slutligen fällas – men då, hösten 2017, har det intensiva arbetet med det oerhörda som hon står inför att offentliggöra gjort att tiden som väntar känns fullständigt oviss.

Vid denna tidpunkt har Matilda Gustavssson börjat se sig om över axeln ute på gatorna, står inte för nära spåren vid tunnelbanan, sover inte – den klaustrofobiska och thrillerartade stämningen som präglat det ensamma arbetet i kulturvärldens mörkaste prång är uppskruvad till max. Men lika stark och kraftfull är bilden av en hur en hel redaktion nu sluter upp för att bära henne och hennes arbete fram till mål.

Vid det tillfället i boken har hon inte bara redaktionen vid sin sida utan också en andlöst rasande läsare. För trots att mycket redan är känt kring kulturprofilens härjningar är det omskakande och med en nyuppväckt vrede man nu tar del av den fullständiga interiören av den kultur som präglade Forum-scenen, de kvinnooffer som skördades, det lidande och det våld som ägt rum. Som historiskt dokument över hur ett manligt maktmissbruk och en sexistisk övergreppskultur kan uppstå och vidmakthållas i en sluten elit kan Matilda Gustavssons bok redan framhållas som ett märkesverk och en klassiker.

Men som mediehistorisk milstolpe är boken minst lika intressant. För parallellt med berättelsen om kartläggningen av Arnaults maktsfär och maktmissbruk, levererar Matilda Gustavsson ett lysande reportage om kulturjournalistikens villkor, metod och fotarbete, där den litterära journalistikens allra starkaste kvaliteter uppvisas. Hur tvivlet och den prövande tanken får ta plats, siktdjupet och den intellektuella analysen, detta samtidigt som sanningskraven inte villkoras på en enda stavelse. I en tid av desinformation och misstro mot etablerade medier, där toleransen stadigt sjunker för denna typ av analyserande berättande och där samtidigt behovet är skriande av insatser som skapar förståelse för hur ett gediget journalistiskt arbete ser ut och genomförs, kan betydelsen av denna bok inte nog understrykas.

Flera har också pekat ut publiceringen av reportaget om kulturprofilen som ett journalistiskt paradigmskifte och i ”Klubben” vittnar Matilda Gustavsson om just detta; hur kulturavdelningen, när granskningen utmynnade mot publicering, plötsligt kom att bli navet mot vilket allt graviterade på DN-redaktionen, hur höga chefer började cirkulera i kulturhörnan och hur kulturreportaget plötsligt var det mest explosiva nyhetsstoffet.

Vad Matilda Gustavsson också tacksamt gör i boken är att skingra en del av de myter som belastar kulturjournalistiken; om hård konkurrens, rivalitet och stränga hierarkier som håller unga och nyanställda på mattan. Det oerhörda personliga mod som krävts för att genomföra granskningen lyser starkt genom hela boken – men också betydelsen av en stark redaktions uppbackning för att göra det hårda och komplexa ensamarbetet fram till en vattentät publicering möjlig. Korsförhören alldeles i slutet av arbetet, där jurister och flera redaktörer närläser artikeln rad för rad, hur Matilda Gustavsson frikopplas från andra uppgifter när vidden i vad hon står inför att avslöja framgår, är ett par exempel på vad den stora redaktionens styrkor innebär i praktiken.

Detta riktar också indirekt ljus på situationen för landets övriga redaktioner, där resurserna är knappare, men där också en ovana att granska kulturvärlden kan förklara att fler avslöjanden om manligt maktmissbruk, övergrepp och tystnadskultur inte skett ute i landet i spåren av Metoo och de många uppropen inom kulturvärlden.

Men både naivt och lomhört vore det förstås att tro att inte samma destruktiva strukturer skulle återfinnas vid länsteatrarna, konstskolorna, scenkonstinstitutionerna ute i landet, trots att en nationell kulturelit placerar den tunga makten och maktmissbruket på Stockholmsscenen. Förhoppningsvis kan Matilda Gustavssons journalistiska bragd nu inspirera till en ny våg av granskningar, där både redaktioner och enskilda journalister ute i landet kan stärkas i modet att gräva och berätta på nya sätt om fält som tillåtits stå obevakade och oberättade.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

En bra gallerist kan inte beslutas fram av kulturpolitiker

Av , , Bli först att kommentera 0

Först när något försvinner blir dess betydelse till fullo tydlig – det gäller inte minst i kulturvärlden och i Umeås konstvärld riktade i förra veckan en nyhet ljus på en yrkesgrupp som i vardagslag sällan får det erkännande de förtjänar; galleristerna.

2009 stängde Marianne Ahnlund efter 25 år sitt galleri i centrala Umeå och 2016 avslutade Galleri Andersson/Sandström sin publika utställningsverksamhet i Umeå – två betydande lokala konstscener som upphörde och lämnade Lilla Galleriet som en kvarvarande solitär bland privata gallerier i Umeå.

När Lilla Galleriets Eva Lindh-Holmgren nu meddelar sin sorti som gallerist i samband med att hyreskontraktet om drygt ett år löper ut, är det alltså inte bara Umeås äldsta galleri som står inför en osäker framtid, utan hela stadens konstscen som står inför ett möjligt scenario där inget privat galleri längre finns som komplement till de offentliga konstinstitutionerna – en situation som skulle beskriva ett både märkligt och bekymmersamt läge för konsten i stort.

I fråga om de offentligfinansierade scenerna för samtidskonst kan Umeå utan vidare mäta sig med storstäderna. Bildmuseet och det mycket välkomna tillskottet Umeå konsthall utgör tillsammans med Galleri Alva, Verkligheten, Konstfrämjandet och Västerbottens museum en rik palett av aktörer och utställningsarenor. Därtill finns en mera brokig skara scener för möten mellan publik och konstnärer: pop-up-initiativ som Galleri Socker, Umeå konstförening med sina nedslag i Folkets hus, Bokcafé Pilgatan och andra caféer med en mera regelbunden utställningsverksamhet, eller konsthögskolans elevutställningar som ger inblick i vad som händer vid utbildningarna.

Men medan Stockholmsscenen har sina starka kommersiella gallerier med sina profilerade gallerister som matchar de offentliga konsthallarna, är luckan i detta fält i Umeå påtaglig – faktiskt anmärkningsvärd sett till stadens storlek och kulturintresserade allmänhet. Lilla Galleriets ännu ovissa framtid ger därför skäl att med ny skärpa ställa frågan om varför, och vilka konsekvenser det får för en stads konstliv och attraktionskraft för konstnärer och konstpublik om galleristerna och den kommersiella konstscenen helt försvann.

En gedigen reflektion över galleristens roll i konstens ekosystem och relationen mellan konst/konstnär/publik/marknad/museer, presenterades av konstnären Ida Rödén häromåret i tidskriften Volym. Här skriver hon initierat om vikten av att som konstnär kunna kombinera privata och offentliga inkomster och om det komplexa fält där galleristen verkar; i både konstens, konstnärens och marknadens tjänst. Genom hennes resonemang framgår tydligt vilka egenskaper som gjort Eva Lindh-Holmgren, hennes företrädare Staffan Lindholm och de tidigare Umeå-kollegerna Stefan Andersson och Marianne Ahnlund till så betydelsefulla aktörer i det lokala och regionala konstlivet. Hur de hållit konstskolorna och de lokala konstnärerna under uppsikt, men också scannat ett vidare geografiskt fält och tagit angelägen samtidskonst till Umeå i en stabil utställningsverksamhet. Hur de odlat och coachat konstnärer till såväl framgångsrika karriärer, försäljning och nya uttryck och hur de samtidigt arbetat för möten mellan konst och köpare – där nu den snart pensionerade Eva Lindh-Holmgrens särskilda känsla och glöd för grafiska blad och konsthantverk, som kompletterat Stefan Anderssons mera storskaliga inriktning, förtjänar att framhållas; en fin parallell till Konstfrämjandet tidigare verksamhet, där just grafiken blev en typ av konst som till rimlig peng blev tillgänglig för en bredare skara konstintresserade.

Att den kommersiella konsten skulle riskera att ge vika för befarade marknadskrav på elegans och skönhet framför politisk skärpa är en annan frågeställning som Rödén belyser och som Umeås palett av gallerister också motbevisat. I både Eva Lindh-Holmgrens som övriga galleristers stall finns i stället åtskilliga bevis på att marknaden också har ett intresse av den konst som ifrågasätter och stökar runt.

I en kulturkrönika som varnar för ett befarat tomrum i kulturvärlden går det ofta att rikta kritiken mot en politisk beslutsordning eller vanskötsel. I tider när konstens frihet står under hårda angrepp från en högerextrem repressiv agenda är det på motsvarande vis naturligt att vända sig till kulturpolitiken med krav på politiska konstruktioner som står starka gentemot politisk styrning och försöken att begränsa konstens möjligheter att vara den luftspalt för tankar, drömmar och kritik som en demokrati är så beroende av.

När det gäller Umeås fattigare flora av privata gallerier, eller ansvaret för att säkerställa en framtida vital marknad för gallerister och gallerier, är läget dock ett annat och ingen politiker kan här ställas mot väggen. Ett intressant tema i konstvärlden blir genom detta belyst: hur en konstnärlig frihet också kan kopplas till en kommersiell aspekt. Vi kan bara hoppas att åtminstone den offentliga del som politiken styr över förblir stark nog att locka nya aktörer till stan för att utgöra den mångfald som en stabil konstscen kräver.

Sara Meidell

Bli först att kommentera