Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Thomas Tidholm vore den gladaste Augustskrällen

Av , , Bli först att kommentera 0

Oktober, litteraturprismånad pågår och samtidigt som ett fönster öppnas för vidgade och fördjupade litteratursamtal, är detta också tiden då litteratursamtalet får som mest slagsida mot sportreferaten, börssidorna. Efter Nobeltillkännagivandet häromveckan kom i veckan uppföljaren, Augustnomineringarna, nästa rush i snabbanalys av bransch och litterära samtidstendenser. Och efter ett par år av indignation och upprördhet över den skönlitterära juryns val blev reaktionerna på årets böcker lika lugnt balanserade som själva nomineringarna: osedvanligt oklanderliga, säkra och självklara val.

Varje titel för sig står stark, och i samlad palett ger de bilden av ett urval mindre präglat av godtycke än de föregående åren. Giganter (Klas Östergren) och debutanter (Annika Norlin, Lydia Sandgren), historisk och personlig svärta (Carola Hansson, Stefan Lindberg) och glittrande prosapoesi (Thomas Tidholm), där den sistnämnda, ”Jordlöparens bok”, är både den som skulle göra mig mest glad och som vore den mest skrällartade att ta hem priset.

Den underfundiga filosofiska utredningen av hur människa, konst och natur hänger samman, eller inte, behöver få många läsare – men också bokens tillkomst förtjänar att framhållas som en utstickare i en kommersiell litterär värld, det faktum att den skapats inom ramen för det banbrytande projektet ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar” vid Konsthall Norra kvarken.

Även barn- och ungkategorin håller mycket hög kvalitet, där det starkt bildbaserade både i böcker för yngre och äldre läsare är det mest uppseendeväckande. Fältet är dock brett, där tre favoriter är Alma Thörns vemodigt vardagsrealistiska grafiska roman om en skilsmässa, Emma Virkes och Åsa Linds form- och bildpärla om natt som dragspelar sig mot dag och så, i någon mån besläktad med Jordlöparens bok, Linda Bondestams klimatfilosofiska ”Mitt bottenliv”.

Den lilla skandal som återfinns bland årets Augustnomineringar hittar vi i fackboksklassen, det faktum att Matilda Gustavssons ”Klubben” inte finns med, en journalistisk milstolpe och ett oumbärligt samtidsdokument från den pågående metoo-eran. Frånsett det står denna kategori för både innehållsmässig och stilistisk spänst och tyngd, där Elin Anna Labba med ”Herrarna satte oss hit” eller Jan Malmborg med sin finstämda biografi om Olle Adolphson vore fina vinnare.

Augustpriset tar litteraturen så långt som är möjligt givet prisets former – detta är branschens och julhandelns litteraturpris och som sådant oundgängligt i en tid av läsningens och branschens kris. Att både poesin och de verkligt utmanande och formexperimenterande titlarna saknas är således en kritik med lite sned utgångspunkt – däremot sätter det ljus på behovet av fler gedigna och stora branschgenomlysningar, fler litterära priser där även avantgardet får sitt bredare samtal.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Varför gör inte regionen mer för konstnärerna?

Av , , Bli först att kommentera 0

Scenkonsten och musiklivet har stått i fokus i den senare tidens debatt om corona och kulturen – och inget tonläge kunde heller vara för alarmistiskt inför de katastrofala följder som väntar om rådande publikrestriktioner kvarstår. Nästan helt i tysthet pågår dock samma dramatik inom bildkonsten. Museer, konsthallar och gallerier har öppnat, publiken får numera sitt – men samtidigt håller bild och formkonstnärerna på att helt duka under.

Redan i slutet av mars var situationen desperat – i en enkät som Konstnärernas Riksorganisation då genomförde vittnade många om helt utraderade yrkesliv och nollställt framtidshopp. Sedan dess har det fria fallet pågått, med uppdrag som ställts in, utebliven försäljning, brödjobb som försvunnit, avbokade pedagogiska uppdrag och kallställda verkstäder.

Genom pandemin har också bildkonstnärerna blivit det tydligaste exemplet på att redan svaga grupper stått som mest skyddslösa. Redan långt utanför sociala trygghetssystem och ofta med ett litet eget kapital, har regeringens linje mellan dem med enskild firma och dem med aktiebolag ställt bildkonstnärerna helt på förlorarsidan. I stället för sänkta arbetsgivareavgifter och möjligheter till korttidspermitteringar har de fria utövarna med enskild firma, vilket är 80 procent av yrkeskåren, drivits mot a-kassa och pausad yrkesverksamhet – för många i praktiken även ett steg längre mot ett beslut om branschbyte.

Medan arrangörer och gallerister kunnat få flera hundra tusen i Kulturrådsstöd för förlorad inkomst, har enskilda konstnärer varit hänvisade till Konstnärsnämnden, vars krisstöd inte omfattat utebliven försäljning. Fördelningen av stödet; enligt KRO endast 17 procent till bild- och formkonstnärer, visar också att denna yrkesgrupp haft svårast att navigera i regelverken.

Coronapandemin pekar ut systemfel och symptomatiskt är också att Västerbottens bild- och formkonstnärer står ut som en särskilt drabbad yrkesgrupp bland länets kulturskapare. Redan innan pandemin har diskrepansen i länet, mellan å ena sidan starka institutioner och scener och å andra sidan ett svagt skyddat konstnärsskrå varit anmärkningsvärd. Och ett halvår in i krisen finns skäl att åter rikta ljus på en situation där bildkonstnärerna inte bara faller handlöst genom maskorna i de statliga stödsystemen utan också genom de regionala.

Medan en lång rad andra regioner har visat stor kreativitet i inrättande av snabba stöd till bildkonstnärerna, har Region Västerbotten förhållit sig besvärande passiva. I Norrbotten har regionen inrättat arbetsstipendier för bildkonstnärer på 2 miljoner kronor medan Region Västernorrland sjösatt en satsning på hemmaresidenser och avsatt 250 000 extra kronor för konstinköp, för att bara nämna grannregionerna.

Fördelningen av regeringens förstärkningsmedel till regionerna ger samma bryska bild. Totalt 9,4 miljoner var summan som Region Västerbotten hade att fördela och i det förslag som nu presenterats inför beslut den 10 november är det svårt att se några nedsippringseffekter till verksamma konstnärer. Av Västerbottens museums föreslagna två miljoner lär få samtidskonstnärer i länet gynnas och de 150 000 kronor som konstkonsulenterna efter många turer föreslås få kommer helt att ätas upp av huvudmannen, Konstfrämjandets, underskott.

Region Västerbottens argument bakom fördelningen, att utövarna ska stärkas genom att strukturerna stärks, faller här ganska platt – särskilt i en situation som hade krävt drastiska åtgärder på både strukturell och individuell nivå. Hänvisningen som regionkulturchef Joakim Sandberg i mejlkonversation gör till det regionala företagarstödet som en insats för fria kulturskapare inger också mest frustration; ett stöd som i likhet med övriga krisstöd inte blir tillgängligt för en absolut majoritet av de bild- och formkonstnärer som har enskild firma.

Bildkonsten är stryktålig och har en spetskompetens i att i trängda lägen vara kreativa i konsten att överleva på egentligen omöjliga villkor. Men den kritiska gränsen för när en konstnär ger upp handlar inte bara om praktiska möjligheter att leva på sitt yrke, utan också om tilltro till en hållbar framtid och till viljan hos beslutsfattare att ordna rimliga levnadsvillkor.

Här finns enorma insatser att göra, som skulle få både reell och symbolisk betydelse för länets konstnärer och deras möjligheter och vilja att stanna kvar och verka i det samhälle som just nu inte tycks förstå hur mycket det behöver dem.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Därför behöver vi Glücks poesi

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett förvånande val, men samtidigt alldeles självklart: i en verklighet då världen skälver som på de klassiska myternas tid, vad är då mer rimligt än att sagolandet i norr ger sitt finaste pris till en poet från landet styrt av det stora bergatrollet?

Unikt för sagolandet, men mardrömsbetonat, är det besked som samtidigt som pristillkännagivandet kommer från regeringen. Medan andra coronadrabbade länder hittar strategier för att hålla kulturscenerna levande kvarstår Sveriges hårda regim. Beslutet är inget mindre än en katastrof för det svenska kulturlivet och överskuggar till alltför stor del glädjen i att en poet prisas – ett lättillgängligt författarskap, enkelt för många att läsa på originalspråk, utgiven på litet förlag därtill.

Samtidigt; är det något att söka tröst i under rådande läge i världen och Sverige, måste det vara poesin. När kulturen under extrema livsvillkor tvingas argumentera för sina nyttoaspekter, sitt existensberättigande, när repressiva politiska agendor pressar konsten in i instrumentella fållor – då behöver poesin träda in, som en motståndshandling i sig själv.

Louise Glücks poesi har samma breda öppning som Tomas Tranströmer mot sin läsare, men låter på samma vis tillvaron skifta form genom den blick hon lånar oss, världen blir både mer komplex och mer avklarnad.

De nära relationerna och närheten till markerna och växtligheten gör hennes poesi sinnlig. Tillsammans med det starka temat i hennes författarskap; familjen med sina vardagliga situationer, barnets blick på världen, är hennes poesi aldrig sluten och svårforcerad. I sårigheten och det intima når hon våra intuitiva och djuppsykologiska fält, blir drabbande bara genom att formulera dem för oss.

Genom att nästa samman och filtrera detta genom de antika myterna ställer hon så läsaren i ett större flöde, berör psykologin bakom våra traderade sanningar och kollektiva erfarenheter och berättelser. Låter idéer ta form om hur en människa kan finna en röst för samtal med tidigare generationer, möjligen med framtiden även.

Efter Handke-skandalen är det en ynnest att Svenska Akademien prisar ett författarskap som står på långt avstånd från de politiska slagfälten. Louise Glücks prövande hållning till världen skapar inga krig, hennes författarskap polariserar inte. Just därför behöver vi det – just därför har krigsherrar som bygger sin makt på splittring och utpekande av skillnader så stor anledning att frukta det: poesins unika kraft att frigöra människorna.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

En nedtonad Nobelceremoni gör att vi slipper hyckleriet

Av , , Bli först att kommentera 0

Torsdag den 8 oktober, klockan 13 till 15 skulle jag ha föreläst på litteraturvetenskapens essäkurs, om kulturjournalistik och arbetet på en kulturredaktion bland annat. Just detta: arbetet på redaktionen, gjorde förstås att jag fick ställa in det hela – för just denna oktobertorsdag blev som känt den dag då just klockan 13 Nobelpriset i litteratur tillkännages. Den dag och tid då en kulturredaktion inte kan vara på annan plats än just på redaktionen.

Nobeltillkännagivandet är ett av det roligaste och mest utmanande en kulturredaktion får ägna sig åt under ett bevakningsår. Litteraturskribenterna är på tårna, hela redaktionen graviterar i ett sällsynt undantagstillstånd mot kulturhörnan.

Ändå var det med kluvna känslor jag ombokade litteraturstudenterna – för i år är känslan svår att ignorera, att litteraturen lever starkare i de akademiska korridorerna snarare än vid Akademien.Att det snarare än litteraturkritiker på pass inför tillkännagivande hade behövts skvallerpress, politiska tyckarsluggers, ja, vilka som helst nästan, för att täcka den händelse som blivit så mycket annat än litteraturens julafton.

Den debatt som utgjort ouvertyr till Nobelveckan ger sin tydliga bild: den avhoppade sakkunnigledamoten Kristoffer Leandoers uppgörelse med en maktspelande Nobelkommitté, mest angelägen om att genom priset till Peter Handke försöka chocka en kritisk debatt till tystnad, enligt honom.

Just detta är dock också vad som visar på Nobelprisets unika status som spegel för samtiden; vi har ett litteraturpris av global tyngd vars stora problem just nu är att förmå borsta upp sig, torka bort mascararänderna, vi har en kulturinstitution fallen från höjderna ner i polarisering och personliga vendettor – allt detta så smärtande signifikant för en samtid präglad av apokalyps, de snabba drevens logik, havererande samhällsfundament.

Att Nobelpriset i litteratur ännu har en bevarad status står dock klart: när Svetlana Aleksijevitj hotades i sitt hem blev sannolikt Nobelpriset den faktor som räddade henne från att försvinna likt andra belarusiska oppositionella. Prispengarna kan inte heller underskattas som ett kapital som använt rätt kan få vidare mening för litteraturen: Olga Tokarczuks författarstiftelse som det senaste och tyngsta exemplet.

Därför är coronaårets nedtonade omständigheter något av en nåd för prisets framtid – vi slipper den känsla av hyckleri som oundvikligen hade omgärdat en ceremoni i ett läge där alltför mycket fortfarande är sårigt och en omstart kan naturligt inledas. Avgörande i det arbetet blir att Nobelkommittén och Svenska Akademien stiger upp som en institution i tiden, med litteraturen först och främst – en process som bör ta höjd för vilka reformer som än må krävas för att vädra ut och förnya formerna för akademiens arbete och prisprocessen.

Att litteraturen behöver ett pris med global guldglans är förstås inte en given lag – däremot behöver den allt det som sker i anslutning till en sådan stor händelse: manifestationen av att litteraturen betyder något i världen och i synnerhet i en värld som den av i dag – en fiktion i sig själv nästan, som i lika hög grad som fungerande demokratiska institutioner behöver romanerna; litteratur som kommer närmast möjligt de största, svåraste, vackraste dimensionerna av vad det är att leva på jorden, som på riktigt vidgar människors livsutrymme.

Befriande i upptakten till årets tillkännagivande är att notera att litteratursamtalet ändå har sin egen livsnerv och sina möjligen institutionaliserade traditioner – för även om den skadeskjutna prisutdelaren haft stort utrymme i samtalet, har också namnspekulationerna fått traditionsenligt stort utrymme; en nog så viktig och folkbildande del i det samtal som priset genererar.

I en tid av identitetspolitiska låsningar står Nobelkommitténs ovillighet att inordna sig i något fördelningspolitiskt schema visserligen ut som en kvalitetsmarkör – men är det något år man önskar att Per Wästbergs ”ibland gör vi som ni vill” kunde få besannas, så är det väl i år. Storfavoriterna Anne Carson eller Jamaica Kincaid vore båda visserligen ljuvliga att få se galaklädda i en glittrande prisutdelning – men hundrafalt hellre kan någon av dem gärna få bidra till att återge Nobelpriset akut behövlig guldglans.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Jag älskar mina barns digitala liv alldeles för mycket

Av , , Bli först att kommentera 1

Det största föräldratabut av i dag är att inte kräva en omedelbar utloggning.

De skriver med tummarna, så snabbt, så självklara är deras rörelser. Tvåhandsfattningen om mobilen, som samtidigt är som en egen kroppsdel. Ibland, när alltför lång tid gått utan ögonkontakt eller talad dialog i mer än två meningar, ber jag dem pausa. Samtidigt får jag hjärtklappning vid tanken på att de skulle logga ut helt – plågsamt medveten om att reaktionen troligen utklassar de flesta andra föräldratabun av i dag.

The Social Dilemma heter nysläppta Netflixdokumentären där avhoppade programmerare och de skarpaste techkännarna och kritikerna av i dag målar sociala medie-jättarnas hotbild mot en demokratisk världsordning. Det är hårresande vittnesmål, dystopiska framtidsanalyser – och filmen ställer också mitt eget sociala dilemma i plågsamt skarpt ljus. Detta att jag är alldeles för förtjust i att se mina barn kliva ut i världen genom sina mobiler. Alldeles för fäst vid deras identiteter på sociala medier, den speciella kommunikation vi har och de liv vi delar bara där.

Känslan inför mina barns sociala medier-bruk har alltid varit densamma som i lekparken när de var små. För att inte framstå som en ansvarslös förälder plockade jag alltid ner dem från klätterställningarna tidigare än jag ville. Men egentligen visste både jag och barnen att de klarade mycket högre höjder.

Jag minns känslan av ett ständigt pågående privilegium, att få upptäcka alla de förmågor de hade i sig, all kompetens som världen förlöste bara genom att vi var i den. En sån nåd att få vila i att jag inte skulle behöva lära dem allt om världen, att de själva var programmerade för att erövra den och att det var precis som det skulle.

Så har jag också mörkat för andra föräldrar exakt hur fritt jag släppt ut dem på sociala medier, med konton upprättade på mitt initiativ i lågstadieålder. Hur jag sedan fascinerats av att följa dem ta ut en helt ny rumslighet och dimension i vad social interaktion kan vara. Hur jag inför deras rörelser över de digitala plattformarna i skrift och rörliga bilder har stått i förundran som inför våren, ja, inför hela moderniteten och hela den ljusnande framtid.

Detta är två av mina svagheter: tron på att världen i grunden är konstruerad för att ta vara på människans goda. Det, och en alltför blind förtjusning i att se en ung generation ta ut riktningar jag själv inte kunnat tänka ut. Dessa svagheter är också hela samtidens: naiviteten kring vilka krafter som formulerar idéerna om tillväxt och utveckling – och i dokumentären om sociala mediers världspåverkan blir det isande tydligt.

Kom ihåg att det är du som är varan, att du betalar med din tid, dina känslor, dina relationer, har jag duktigt undervisat mina barn när jag hjälpt dem med idel nya konton, själv med huvudet djupt inne i Instagram och Facebook.

Inför hyckleriet och skamkänslorna över att trots allt sälja ut både dem och mig själv, insikten om att vara grundlurad, har jag alltmer ihärdigt intalat mig att människornas oberäknelighet och lynnighet alltid ska kunna övertrumfa algoritmerna. Att våra psyken och känsloliv är mindre stereotypa och flockpräglade än de föreställningar som techjättarna byggt sina vinstmaximerande plattformar på.

Vad The Social Dilemma visar, med tydligare argument och mera drastiska vittnesmål från insidan än vad som tidigare hörts, är att alla sådana försvarsresonemang är ogiltiga. Att sociala medier aldrig kunnat betraktas som en neutral arena, eller bara en förlängning av politiska och ekonomiska strukturer. Att plattformarna i stället faktiskt är monstret som slitit sig från sin vetenskapsman, beroendeframkallande, en övervakningskapitalism gynnad av polarisering och grupptänkande.

Varje liknelse mellan att erövra sig själv i lekparkens klätterställning och att uppfinna nya världar för samtal och självförståelse via sociala medier är alltså, visar dokumentären, omöjlig. Att släppa ut barnen på Facebook, Instagram, Twitter, Snapchat, är i stället att låta dem vandra ut på fält designade för att trigga de sämsta sidorna i mänskligheten som kollektiv.

Den enda rimliga reaktionen på en sådan insikt är förstås att genast kräva en utloggning – ändå låter jag mobilerna förbli i barnens tvåhandsgrepp. Kan ju heller inget annat, med min egen mobil så hårt fastsatt i mina händer.

Tänker för att lugna mig att de unga kommer att finna en väg att övertrumfa monstret ändå, på vägar som jag själv inte är förmögen att tänka ut. Att det faktiskt är varje generations stora och svåra uppgift, att vara lite bättre än den förra. Att om det är några som ska klara det så är det de – de som snabbare än någon generation tidigare springer ifrån den förra. Som är så coola i sin helt nya art där de svingar sig fram, öppnar portaler mot ständigt nya digitala världar.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

På Blocket pågår det riktiga livet

Av , , Bli först att kommentera 1

I pandemitider och bland Hemnet-drömmar blir Blocketköpen en unik portal in mot andras vardag.

Corona, Tegnell eller Karantän heter inga skrivbord eller förvaringssystem i Ikeas nya sortiment – men när katalogen för 2021 släpptes i augusti var temat tydligt riktat mot den nya vardag som pandemin medfört. Kontorslösningar i garderober, portabla badrum för att klara trycket av många hemmavarande – och så lite återvunnet för att lindra eventuell miljöångest på det att hjulen må få snurra oss ut ur krisen.

Ja, som vanligt har Ikea fingrarna på folkhemspulsen – och just nu finns kanske särskilt starka skäl att rikta blicken mot vad möbeljätten detekterar. Vad är ett hem? Sällan har frågan greppat så brett över ett samhällstillstånd som under coronaåret 2020.

Gulnade innertak och osorterade bokhyllor blev i våras en egen zoom-genre, innan hemmajobbarna tog bondpermis, drog på hemmafixarbyxorna och skapade guldrush för bygghandlarna. Hetsiga renoveringar, märkliga utbyggnader, när nu alla system inställda på konsumtion och uppgraderad standard plötsligt bara hade ett fält att lägga tid och pengar i.

Samtidigt höll samma pandemi andra vakna på nätterna, i oro över att ens ha ett hem. Kalkylerande med möjligheten att få skjuta upp ännu en hyra medan viruset kanske, kanske bedarrar, medan jobbsituationen kanske, kanske klarnar.

Vårt boende blir som så mycket annat i krisen – en indikator på de samhällsklyftor som av pandemin både blottläggs och förstärks, här mellan att äga och inte äga, mellan att göra vinst eller förlora allt. Mellan å ena sidan relationer som kraschat och skjutit ut singelhushåll i bostadsjakt, å andra sidan redan starka hushåll som fått ett nytt självförtroende, ingjutits lust och mod till nästa förflyttning uppåt på husmarknaden.

Vad är ett hem? Hemnet? Ja, i tider av stora-visningshelger, med ett plötsligt pärlband av nya objekt ute till försäljning, vore det lätt att söka facit här, bland interiörerna av svenska hem. Uppstyrda som Tinderprofiler, till platser möjliga att projicera vilken livsdröm som helst på – och precis lika förföriska som försåtliga.

Hemnetknarkandet är det nya folknöjet, som Philip Warkander skrev i Expressen i somras (18/7), där han filosoferade kring Hemnetsurfande som en reaktion på insikten om livets ändlighet, ett uttryck för vår längtan efter att få drömma. En vacker analys, men endast giltig för den folklighet som har handpenning och lånelöften inom realitetens råmärken.

Ett bättre svar finner vi möjligen i en annan nätjätte – i bostadsbytenas undervegetation. För korsande spår med mäklarnas snabba bilar mellan visningar går också svajigt lastade hyrsläp med Billy-hyllor och kladdiga skrivbord – färdvägar som förmodligen visar en sannare karta av vad vi håller på med när vi skapar våra hem.

Efter en utmattande Hemnet-överdos under sensommaren, är det åtminstone här jag själv hamnar: på Blocket. Och efter att ha styrt ut mitt hem till en generisk vara och fått det sålt, efter visningsmaraton där tusen bostadsrätter smält samman till en och samma öppna planlösning, efter budgivningar som sprungit ifrån mig, finner jag plötsligt en trygghet i hela konceptet. Meterlånga konversationer med veliga köpare, plötsliga köpslåenden på uppfarter, att kånka möbler genom främmande folks vardagsrum. Möbelköp för livet som inte blev som vi drömde, utan som livet blev.

Och jag tänker, att i tider då Hemnetdrömmarna får en allt glättigare yta, då vi sluter oss bakom våra dörrar i fortsatt coronatillvaro, så kan Blocket vara vår viktigaste portal mot att få inblick i andra verkligheter nära oss – i vardagsliv hos människor vi annars aldrig kommit nära.

Jag säljer ett skrivbord, det går precis in genom bakluckan på den vita bil hon kommer med. Johanna, som måste ordna arbetsplats för coronajobb hemma i höst, hon hatar det och får min sympati med i köpet. Jag säljer en bäddsoffa, den som var en livboj under den tid jag var en mamma som sov i ett vardagsrum, men som egentligen var alldeles för hård. Kanske blir det Krille som köper den, vi har en bra diskussion på gång.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

En berättelse om en stadsdel

Av , , Bli först att kommentera 2

Det fanns en stadsdel som hade en berättelse om ett centrum, en dunge, en skolväg. En berättelse om tisdagar och lördagar, om mellanmjölk och pizza. Om sorg och glädje, fotboll och barnvagnar.

Det var en berättelse om en stadsdel byggd för lek på innergårdar, inte för bilar. Ändå var det med bilar ni kom, för att skaka hand, signera en annan berättelse. En mera vinnande, som ni lät oss förstå.

Ni är otrygga, stod det i den berättelsen – ändå var det inte vi som tog omvägar, som körde hela vägen fram, som lät bilarna gå på tomgång när barnen släpptes till bortamatcherna.

Vi var hemmamatcherna och från våra läktare kunde vi alla våra barns namn. De var aldrig bara siffror på ryggar, staplar i någon statistik, aldrig otrygga när de var med oss.

Ni är våldsutsatta, stod det i er berättelse, men ni glömde att berätta om den våldshandling det är att inte berätta om våldet på de egna gatorna.

Ni är rädda, stod det i er berättelse, och just då blev vi rädda, för att någon med större kapital och starkare röst hade tagit våra ord.

Ni är Det Andra stod det inte i er berättelse, bara mellan raderna, för om någon ska vara Det Första måste någon alltid vara Det Andra. Någon måste vara utanförskapet, så att innanförskapet blir varmt och tydligt, så att karriärkliven kan tas, så att det går att kora vinnarna.

Vinnarna, de med rätt att ta bilen hela vägen, med rätt att missa de upptrampade stigarna mellan höghusen. Med rätt att aldrig få höra namn ropas hem till mat från balkongerna. Med rätt att aldrig känna värmen i strålkastare över en fotbollsplan, se hur det ljuset ibland bländar ut själva stjärnhimlen.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Hur mycket ska corona få kosta i konstnärliga avkall?

Av , , Bli först att kommentera 0

När är det, trots publikens längtan, trots kulturskaparnas och konstnärernas akuta behov av försörjning, ändå till störst gagn för kulturen i ett längre perspektiv, att skjuta upp?

Samtidigt som Norrlandsoperan inleder danshösten i Umeå kommer beskedet att premiären av operan Macbeth skjuts upp. För stora konstnärliga kompromisser, meddelar nya vd Erik Mikael Karlsson i ett mera sällan anfört argument till inställd kultur; de strikt konstnärliga skadeverkningarna. Beslutet, lätt att sympatisera med, pekar ut ett fält som behöver få mer plats i debatten om pandemikrisen. För att det inte bara är publikens och kulturarbetarnas hälsa som står på spel blir alltmer klart ju längre coronaanpassningarna letar sig in i de konstnärliga processerna.

Ett redan hårt pressat kulturliv kommer framöver i allt högre grad behöva ta ställning till frågor som; hur mycket avkall är rimligt att göra på en konstnärlig vision i coronaanpassningens regim? När är det, trots publikens längtan, trots kulturskaparnas och konstnärernas akuta behov av försörjning, ändå till störst gagn för kulturen i ett längre perspektiv, att skjuta upp?

Att flytta premiären av Macbeth är ett beslut där jag för första gången sett konstnärlig kvalitet understrykas med större tyngd. Beslutet framstår som både vettigt och rimligt och det är bra att en stor aktör som Norrlandsoperan går ut och försvarar den konstnärliga kvaliteten – det pekar ut vilka konsekvenser som coronaanpassningar får utöver de tappade inkomsterna. Samtidigt visar det på vilka som har råd och marginal nog att fatta ett tungt beslut som detta; de stora institutionerna – allt detta understryker vikten av mer krispengar till kulturen, både de stora och små aktörerna.

En mer coronasäker akt än danspremiären Origami är hursomhelst svår att tänka sig – en ensam aktör, utomhus, på höghöjd och med långt avstånd till en begränsad publik. En akt som också gav en ny bild av begreppet ”fullsatt”, att förhoppningsvis snart få minnas som ikonisk för ett stort undantagstillstånd av förvirring och svårbegripliga regelverk för ett krisande kulturliv. Glesa plaststolar inom avspärrningar, på ett par hundra meters avstånd från en myllrande trång veckoslutskommers i butiker nyligen återbördade till långlånga öppettider.

Återbördad till vårens digitala kulturscener blev i stället undertecknad, som under pågående kortkarantän i väntan på corona-provsvar var hänvisad till den livesändning som gick ut under fredagen. Tillsammans med ett fyrtiotal andra skärmtittare tog jag del av dansaren Satchie Noros fängslande akrobatik kring den röda containern utanför Väven. I ett suggestivt flöde utforskades teman om stad och natur, människa och teknik, men också själva tyngdlagen och den mänskliga kroppens gränser.

Det blev en vacker stund framför datorn – en konstupplevelse i egen rätt förstås, samtidigt en säsongsöppning jag innerligt önskar minnas som ett undantag; en sista livesändning innan återinträdet i det kulturens fysiska rum som vi alla behöver. Ett rum som inför höstsäsongen kommer ställas inför åter nya utmaningar, konstnärligt och i fråga om smittspridning – men som brådskande behöver få öppna upp och åter bli tillgängligt, både för publiken och konstnärerna.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Ett privilegium att stå så aningslös som Sigge Eklund

Av , , Bli först att kommentera 3

Debatten om poddmiljonärens livsnjutningar förtjänar mindre gyttjebrottning och mer fördjupning.

En bilfärd i skymningen. Handla frukost. Sortera bokhyllan. Milkshake. Enkla händelser, men djupt meningsfulla, små fästpunkter mot existensen.

Under coronasommaren har rapporter och vittnesmål flödat om sådana saker, reflektioner över hur det till synes anspråkslösa visat sig vara det största. Krisen har disciplinerat oss, slutligen fått oss att se blomman, vårda vår trädgård – samtidigt har en växande konsensus skapats om att denna väckelse också är till kollektivets bästa.

Men när en författare och podcastmiljonär från det krispigt exklusiva samhällsskiktet sätter en rad av dessa lyckooaser på pränt, då blir det mera problematiskt – ja, rent provocerande enligt tillräckligt många för att det ska bli kulturdebatt på gyttjebrottningsnivå.

”Livets små njutningar. Somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva” är rubriken på boken, författare Sigge Eklund, Sigge som i Alex & Sigge, och hela dramaturgin kring utgivningen har varit förutsägbar och tröttsam. Uppsnack under sommaren i egna podden, förhandsintervjuer där Eklund själv lägger sig under giljotinen över tilltaget att vilja lycka, utgivning och topplisteplacering och så sågningarna, där recensenter njutningsfullt plockar stilpoäng medan brasklappar kastas om det öppna målet; att uppröras över att en man som lever la dolce vita skriver om att leva la dolce vita.

”Dua mig inte din jävel”, fräste till exempel Christian Daun i SvD, kränkt över att exponeras för ”ett kroniskt lyckligt liv som titt som tätt kulminerar i eufori”. ”En drift med vår samtid serverad av en gravallvarlig clown”, skrev Johannes Klenell å sin sida i Arbetet, i en recension som utlöst en duell av blodiga karaktärsmord, medan Ulrika Kärnborg i Expressen nöjde sig med en plagiatanklagelse. Och så vidare.

I strid mot kultursideskutym i att som författare inte bemöta recensioner har Sigge Eklund sedan fått och tagit sig plats att svara på kritiken, på det att internet fått hånflabba åt en rik kränkt man – allt detta medan boken biter sig fast i topp på försäljningslistorna.

Tröttsamt som sagt – och i dubbel mening så. Dels för den smala och märkliga litteratursyn som trängt fram; en önskan om identifikation och tröst och att en bättre bok därmed vore en som påminde om livets små eländen och att det mesta inte är magiskt. Dels för det faktum att alltför många låtit sig triggas av de njutningsexempel som på minsta vis kan knytas till författarens exklusiva livsstil och kulturella kapital – trots att den helt övervägande delen exempel i boken faktiskt är tillgängliga för de allra flesta: trösta barn, läsa utomhus, speldosa.

Allt detta skymmer sikten för en djupare diskussion om vilka underströmmar av kapital, ekonomiskt och kulturellt, som styr lycka, vilket är lika komplext som betydelsefullt att förstå, åtminstone för den som strävar efter ett samhälle där lyckan är maximalt demokratiskt fördelad.

Att lycka inte har någon direkt koppling till ekonomiskt välstånd är känt och i den senaste podden påtalar Sigge Eklund sin egen empiri i saken; att förmögna människor mår ungefär lika bra och dåligt som andra, åtminstone över en viss nivå av rikedom. Det berörs också i en av höstens mer intressanta utgivningar, ”Tänk om”, Roland Paulsens studie om oro, som väl skulle kunna ses som motbok mot Sigge Eklunds för de som efterfrågat en sådan. I kapitlet om hur vi mår och lyckans nyck bekräftas samma förhållande: lyckoforskningen, skriver Paulsen, visar att efter att ett land uppnått ett välstånd motsvarande ett Sverige under 1950-talet, så avmattas sambandet mellan rikedom och livstillfredsställelse.

Detta ringar också in den kritiska kärnan i den meny av njutningar som Sigge Eklund serverar: det faktum att en tillräckligt hög grad av ekonomisk och socialt säkerhet krävs för att erfara det han vackert kallar låglycka. Inga jetset-nivåer, inga pooler eller referenssystem där pianobarer eller lyxhotell självklart ingår, bara den trygghet gällande sin egen och de näras grundläggande livsvillkor, boende och försörjning, som ger en människa möjlighet att stilla njuta av det anspråkslösa.

Vill man peka ut en provokation med boken är det väl här den återfinns: att möjligheten att förundras över det enkla är mera möjlig för den vars ”enkla” bara är en av många dimensioner i ett i grunden tryggt liv. Det och att det är den privilegierades privilegium att stå så aningslös som Sigge Eklund-klassen inför detta faktum – de som inte behövt erfara hur känslan av ett fritt fall genom tillvaron ger ett pirr i magen som utkonkurrerar varje annat möjligt pirr, antingen det är att cykla genom en allé eller somna på en strand.

Det förmildrande är kanske också just aningslösheten. I en intervju med DN beskriver Sigge Eklund hur beroendeframkallande det är i möten med meningsmotståndare att lämna prat om politik åt sidan och då inse hur lika vi är varandra.

Häri ligger väl också ett hopp, i allt; att denna insikt hos de välbeställda om allas likhet, detta frö till solidaritet, kunde omsättas i en rörelse som kan utjämna kapitalet lite. Som maximerar den bredare mänsklighetens möjlighet att nå lyckan i det lilla.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Konstnärlig avfolkning hotar landets kulturliv

Av , , Bli först att kommentera 1

Gula löv och mörkare kvällar flaggar för terminsupptakt, det är den tid på året då kulturlivet firar biljettsläpp och bjuder in till programpresentationer – men icke så i undantagsåret 2020. Inför hösten råder fortfarande limbo och i kulturbranschen är situationen långt mer absurd än den hade behövt vara. En sommar har passerat av icke-besked, icke-hopp för det kulturliv som desperat hade behövt bara en tillstymmelse till möjlighet att planera hösten.

Än är det svårt att överblicka men alla skäl finns att anta att kulturlivet i landet kommer att ha skadats värre än storstadsregionernas och att uppbyggnaden här blir svårare.

Redan innan krisen tecknades ett slimmat kulturliv, med länsteatrar och musikinstitutioner som genom åren successivt gjort sig av med sina fasta anställda, länsmuseer med urholkade budgetar – och under en coronakris där friteatrar raderats ut, kulturföreningar givit upp andan och lokala kulturarrangörer lagt ned, är det en karta vi ser där kraften graviterar starkare än förr mot storstäderna. Huvudstadsscenen, med sina statliga muskler, sina trots allt bättre levnadsvillkor för frilansar.

I konsten är ögonblickets kraft och magi ofta det centrala, men – och detta kan inte upprepas nog många gånger; kulturvärlden är till sin uppbyggnad och organisering en sfär där långsiktighet och stabilitet över tid är avgörande. Både för den rena verksamheten, men också för att konstnärlig utveckling ska kunna ske – alltså, i vidare mening, att konsten ska kunna stå så fri som den omsjungs om i högtidstalen om dess samhällsvärde.

Coronapandemin har därmed inneburit ett dubbelt slag mot kulturen – både raderat ut en pågående verksamhet, men också destabiliserat dess fundament genom att skissa ett framtidslimbo där inte bara ett reellt ekonomiskt hot föreligger utan också en risk för utslätade konstnärliga uttryck, eller en hämmande instrumentalisering av konsten. Även i detta avseende står kulturen utanför storstäderna mera skyddslös – för klart är att det kommer att krävas enastående starka kulturpolitiker ute i landet för att i framtiden lyckas freda kulturens frihet och levnadsmöjligheter i coronapressade region- och kommunbudgetar.

Mycket har i vår och sommar behövt handla om kulturskaparnas villkor, att rädda själva produktionsledet – men ur ett demokratiperspektiv blir de inställda kulturarrangemangen en kritisk faktor även gällande publiken; medborgarnas tillgång till kultur, de konstnärliga upplevelserna likväl som de vidare rum för prövande och kritiska tankar och samtal som kulturen ger. För även om den digitala kulturen gjort stora framryckningar i krisens spår, med nya modeller för tillgängliggöranden, kan livekulturens rum för fysiska upplevelser och samtal inte ersättas.

Även här blir utmaningen en annan i landsortens glesare utbud; om de strikta restriktionerna kvarstår kan risken inte underskattas att en publikelit cementeras, av kulturvana besökare som är snabba att köpa och boka de begränsade platserna.

Sedan regionerna tog över ansvaret för att fördela de statliga regionkulturpengarna i början av 2010-talet, har de sittande regeringarna med tydlighet visat att det inte är någon vits att ropa på mer statliga pengar att matcha de ökade kostnader som i stället landat på region- och kommunbudgetar. Under Amanda Linds styre har ett något större hopp väckts om nödvändiga uppräkningar till regionerna – men den debatten är förstås nu pausad medan det klargörs huruvida kulturministern kan presentera en strategi för att ett regionkulturliv alls ska finnas kvar efter krisen.

Västerbottens kulturliv har liksom övriga regioner drabbats hårt, framför allt det fria kulturlivet. Både Norrlandsoperan och Västerbottensteatern har tillsammans med fria aktörer gjort storartade insatser för att hålla en livekultur igång. Att Bildmuseet och Västerbottens museum nu också meddelat sina öppningar inom kort ger värdefull livskänsla och är ur ett medborgaravseende ovärderligt, även om besökarintäkterna är små eller obefintliga budgetposter här.

Men akut läge råder, där regionerna står inför hot om både konstnärlig avfolkning, avstannade konstnärliga processer och inte minst ett tystnat kultursamtal. De närmsta veckorna blir kritiska – kan kulturministern inte mycket snart ge besked om mer statligt stöd och inte minst ett förtroende till kulturarrangörer att hålla en säker men utökad publik verksamhet igång väntar en höst av kulturskymning som kan bli mycket lång.

Sara Meidell

Bli först att kommentera