Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Västerbottensteatern har kuppats totalt

Av , , Bli först att kommentera 1

Debatten kring Sara kulturhus rasar vidare och medan facken för kulturverksamheterna och KRO hittills stått för den tunga kritiken av det ramavtal som klubbats, har frågan blivit alltmer trängande: hur kunde då kulturverksamheternas chefer skriva på ett så orimligt avtal? Svaret är att de blivit helt kuppade – det står klart genom den skrivelse som i spåren av stormen nu nått redaktionen, där Västerbottensteaterns ledning redogör för haveriet.

I det fem sidor långa dokumentet, som skickats till ägarna; kommunen och regionen, både tjänstemän och politiker, beskriver cheferna för de olika verksamheterna inom teatern hur processen gått till. Från de allra första diskussionerna där samförstånd rådde, vidare genom skiftet 2019 då kulturhusbolaget bildades, ny VD tillsattes och tongångarna ändrades drastiskt, till ett dagsläge där teaterns behov, önskningar och krav helt körts över.

Västerbottensteatern beskriver hur man när ramavtalet i februari lades fram framförde kritiska synpunkter på hur tillgängligheten till scener och repetitionsutrymmen skulle regleras. Teatern skriver att man då tydligt betonade att avtalet inte skulle vara möjligt att skriva på såvida inte vissa minimikrav kring produktions- och repetitionsmöjligheter kunde tillgodoses. Eftersom ramverket var ett övergripande dokument, skriver teaterledningen, insisterade man dock inte på att kraven skulle föras in i avtalet utan godtog löftet från kommunens tjänstepersoner att teaterns behov skulle beaktas. Viktigast vid undertecknandet, skriver teaterledningen vidare, var att löftet om fortsatta fördjupade diskussioner i riktning mot en mera detaljerad överenskommelse.

Västerbottensteatern fortsätter sedan med att beskriva den bestörtning med vilken man sedan följt hur lite av teaterns grundläggande behov som därefter kommit i beaktande och formulerar sig sedan i slutsatsen att den enda lösningen i dagsläget är att hela Västerbottensteaterns produktion samt personal blir kvar i nuvarande lokaler och att endast den publika verksamheten kan ingå i Sara kulturhus.

Man listar sedan åter en lång rad punkter som behöver åtgärdas för att ett annat scenario skulle vara möjligt; en lista som blir anmärkningsvärd i sammanhanget då den bara beskriver fullständigt nödvändiga grundvillkor för att kunna hålla en teaterproduktion i gång överhuvudtaget. I skrivelsens slutsats sammanfattar man så: att i nuläget finns inte förutsättningar för att utföra sitt uppdrag som offentligt finansierad kulturverksamhet vid en flytt till Sara kulturhus. Detta kräver i sin tur, avslutar man, att medel avsätts för att rusta upp nuvarande teaterlokaler så att verksamhet fortsatt kan bedrivas.

Det var den 26 mars som denna skrivelse skickades ut till politiker och tjänstemän inom kommun och region. Det faktum att ramavtalet fyra dagar senare, den 30 mars klubbades igenom i kommunfullmäktige, med knappt någon föregående debatt, blir förstås med denna vetskap än mer anmärkningsvärt. Det tillägg som gjordes vid beslutet, om att framöver hålla en bra dialog med kulturverksamheterna, går också från att framstå som svajigt till närmast provocerande.

Norran försöker nu politikerna gjuta olja på vågorna med floskler som ytterligare bekräftar bilden av total avsaknad av förståelse eller en vilja till förståelse för kulturinstitutionernas och kulturskapandets villkor. Det talas om mod och om synergier utan tillstymmelse till insikt om att konstnärligt mod bygger på trygga levnadsvillkor och arbetsro och att synergier, om det begreppet alls är lämpligt att använda gällande kultur, aldrig kan ritas in i ett styrdokument. Direkt osmakligt, i ljuset av Västerbottensteaterns larm, blir också påtalandet att inträdet i Sara kulturhus kräver ”mod att våga prova nya arbetssätt och samverkansformer”.

Rådande kritikstorm kommer för alltid att vara inskriven i kulturhusets tillkomsthistoria, det är som det är, ett sorgligt faktum, medan tiden obönhörligt tickar mot invigningsdatum. Samtidigt är det aldrig för sent att göra halvhalt för en tydlig riktningsförändring – men det måste ske nu. Frågan som beslutande politiker och tjänstemän behöver ta ställning till är akut: vill man stå vid öppningen med kulturverksamheter i polisgrepp eller vill man för allmänheten kunna presentera stolta och trygga kulturaktörer som kliver in i huset, redo och rustade att vara sina bästa jag?

Sara Meidell

Bli först att kommentera

TikTok-larmet ger bilden av en vuxenvärld som kapitulerat

Av , , Bli först att kommentera 1

En inredningsdesigner berättade för en tid sedan om ett uppdrag hen jobbade med, att möblera och inreda en ny skolbyggnad – jo, det var ett roligt arbete, men det var lite synd att textilier och stoppade möbler inte kunde användas i korridorerna. Varför? För att sådana material bara saboteras, löd beställarens uppfattning – att således rätta sig efter.

I den pågående debatten om påstådda utmaningar om sexövergrepp i sociala medier minns jag nu detta och tänker: så oändligt sorgligt att vuxna hellre inreder hårda miljöer för barnen än mjuka, så ofta är snabbare att tro på barnens dragning mot att göra ont än deras vilja att vårda sina och andras gemensamma rum.

Snabb repris för den som inte hunnit hänga med i de snabbt urspårade turerna: i förra veckan spreds av polis en varning till föräldrar och skolor som snabbt plockades upp av media, om en utmaning som skulle ha spridits på bland annat TikTok. Enligt varningen handlade det om att unga killar hetsades att tafsa på tjejer, något som skulle filmas och spridas i sociala medier en särskild dag i snar framtid. Nyhetsinslag gjordes i bland annat SVT, skolchefer gick ut med informationsbrev till vårdnadshavare och på nätet rådde snart panikstämning i föräldraled.

För den som började efterforska upphovet till varningarna skulle det snart dock visa sig att själva kampanjen verkade svårfunnen – inga skärmdumpar cirkulerade, inga unga tillfrågade kände igen att de sett något om det hela och polisens källor var också vaga. Internetforskaren Elza Dunkels var en av dem som snabbt påtalade detta; att allt tydde på att utmaningen var en fabricerad historia, en nätmyt av oklart upphov.

Det anmärkningsvärda som sedan händer är att upplysningar om detta ändå inte hindrat både tongivande debattörer och ett stort föräldrakollektiv att fortsätta larmropen – som om utmaningen ändå funnits. Oavsett sanningsgrad ger händelsen ett bra tillfälle att prata om problemet, har retoriken låtit. Och ja, i en situation då metoo är kraftigt skadeskjutet kan en sådan hållning absolut vara lockande att nicka medhåll åt – men vad alltför många helt ignorerat är att det just därför är viktigare än någonsin att hålla huvudet mycket kallt.

För vilken legitimitet har en diskussion om övergrepp hos unga, som inte själva sett röken av det som de vuxna larmar om? Och ger det inte bilden av en helt kapitulerad och handlingsförlamad vuxenvärld där panikstämning behöver piskas upp för att etablera en plattform för de samtal som i stället skulle behöva föras i varje vardagssituation, i det lugnaste och mest sansade tonläge?

Mytbildningen är enorm i sociala medier och på TikTok är just nu en av trenderna till exempel experiment kring olika former av vardagsmagi, bland mycket annan blandad fakta och fiktion. Att det finns unga som tror att TikTok är en nyhetssajt är vidare ett enormt problem – och just därför är det än viktigare att en vuxenvärld gör sitt yttersta för att vara goda förebilder i hur källkritik bedrivs och att vi inte trillar dit och själva blir förmedlare av fake news eller propaganda. De larm som nu går ut raserar dramatiskt förutsättningarna för det. För hur ska barn och unga någonsin vilja dela med sig av sin verklighet på nätet om en vuxenvärld ändå inte har någon vilja att ärligt ta del av vad som faktiskt sker i barnens sfär, ja till och med visat sig redo att sprida lögner om den?

Hur ska unga killar, som jag ser så många exempel på av stor medvetenhet om feminism och engagemang när det gäller påtalande av sexistiska strukturer, kunna känna respekt för ett vuxensammanhang som redan skapat en berättelse om dem som sexförbrytare? Och framför allt; hur ska vi förmå barn och unga att avstå från att okritiskt dela skadligt material om vi själva visar oss snabba att dras med i kampanjer?

Min beredskap är hög för att någon snart kommer att mejla mig bevis för att TikTok-kampanjen faktiskt existerar – ja, jag är cynisk, men med så stor uppmärksamhet som den påstådda utmaningen fått är sannolikheten tragiskt nog stor att den nu etableras och får spridning. Låt det i så fall bli en dyrköpt men värdefull erfarenhet inför nästa larm, då vi förhoppningsvis klarar att vara de sansade och trygga vuxna som barn behöver och som vi alla ju ytterst vill vara.

Bli först att kommentera

Extremt oroande situation för kulturen i Sara kulturhus

Av , , 1 kommentar 2

Att ett kulturhus tillblivelse rymmer komplexa dimensioner av stadskamp och stadsbygge, kultursyn, privat-offentlig spänning och inte sällan bjuder inblick i rejält snåriga fält av kommunala beslutsprocesser är väl känt. Den som följt kulturhusbyggen genom åren vet också att det kan vara en logistisk och demokratisk mastodontutmaning att få själva kulturen på plats – mer så i ju högre grad kulturhuset har karaktären av vinna-eller-försvinna-projekt för en kommun. Det vanliga är att själva kulturen behöver vara rejält på tårna genom varje moment – hips vips kan verksamheter som utlovats bärande positioner ha utmanövrerats utan att något kan se var det skett.

För den som följt debatten kring Sara kulturhus i Skellefteå, särskilt från ett Umeå-perspektiv där svallvågor från Väven-dito fortfarande kan märkas, har förhållandevis god samsyn verkat råda under processen. Debatten har handlat om huruvida det alls är en motiverad satsning och om farhågor om en uteslutning av gräsrötterna, men mindre om de kulturverksamheter som planeras in i huset, Stadsbiblioteket, Västerbottensteatern, Skellefteå konsthall och Museum Anna Nordlander. Men i elfte timmen avtäcks nu förhållanden som målar upp en extremt oroande vision även för dessa, själva kulturfundamentet i huset.

”Ramverk för samverkan i Sara kulturhus” heter dokumentet som klubbades på Skellefteå kommunfullmäktige på tisdagen – ett dokument som inte kan läsas som annat än en reell dödsstöt för både Västerbottensteatern, Museum Anna Nordlander och Skellefteå Konsthall.

Avtalet ska reglera den yta som Skellefteå kommun hyr av det nybildade kulturhusbolaget och där alltså all den planerade kulturen ska inrymmas – och som exempel på en helt instrumentell kultursyn, totalt tondöv för kulturproducerande behov och villkor, är det svårt att finna ett mera skrämmande studieobjekt. Vi får läsa att kulturhusfastigheten ska ”berikas” med Skellefteås kulturella verksamheter, det skrivs om synergieffekter och om varumärket och utkristalliseras gör ett paradoxalt dokument där de fasta verksamheterna helt fråntagits sina möjligheter att utföra sitt uppdrag.

Efter att avtalet tagits upp i kommunstyrelsen inkom en skrivelse från de fackliga företrädarna för verksamheterna som ska flytta in i kulturhuset, som inte kan beskrivas som annat än ett rop på hjälp. Man beskriver ett förlopp där delaktighet och lyhördhet för verksamheternas önskemål inledningsvis präglade planeringsarbetet, med verkstäder, repsalar och ateljéer inritade i huset – men där samtalen i något skede avstannade och kommunikationen blev ensidig för att sedan övergå till information. I skrivelsen kopplar man det till skedet då kulturhuset såldes till en extern vinstdrivande ägare, vilket gav det kulturhusbolag som bildades dubbla intressen och där kulturverksamheterna av allt som går att utläsa i avtalet helt underordnas husets övriga funktioner.

I det färdiga kulturhuset är Stadsbiblioteket den enda kulturverksamhet som kommer att ha fasta lokaler, medan såväl Västerbottensteatern, MAN och Skellefteå konsthall delar ytor på flexibla villkor helt dikterade av kulturhusbolaget som har utslagsröst vid krockar i bokningar. Bland många absurditeter gällande kulturverksamheternas möjligheter att utföra sina uppdrag finner man sådant som att scen kan bokas tidigast 14 dagar innan premiär (detta alltså för en länsteater), att teaterns tekniker inte längre är dedikerade till teatern utan ska ingå i en gemensam teknikerpool för huset samt att repetitionstid inte kan garanteras i huset. Vidare att de tidigare två konstmuseerna nu ska samsas om en gemensam yta, med alternerande utställningar (alltså halverat antal), dessutom med beredskap för att spränga in utställningar som kulturhusbolaget själva bjuder in eller presenterar mer eller mindre ad hoc.

Som om Norrlandsoperan och Bildmuseet hade ställts inför att gå in i någon slags nomadliv i Väven, för att ta ett närliggande exempel som låter oss förstå vidden av vansinne – Väven, där nya verksamheter tillkom med huset, till skillnad från i Skellefteå; Kvinnohistoriskt museum och Umeå konsthall.

Att hålla någon slags professionalitet i det konstnärliga arbetet blir utifrån de presenterade förutsättningarna en omöjlighet – och som skrivelsen konstaterar går det inte att läsa ramavtalet på annat sätt än att verksamheterna när så utrymme finns, får nyttja lokalerna så länge inget annat av högre intresse dyker upp. ”Låt oss blomstra!” avslutar undertecknarna skrivelsen – men avtalet skissar i själva verket ett scenario där det mer handlar om att fortsätta existera alls.

När ramavtalet klubbades vid tisdagens kommunfullmäktige efter en mycket ljum diskussion, gjordes ändå ett tilläggsyrkande som skrevs in i beslutet; att vid det fortsatta arbetet ska skrivelsens synpunkter noga beaktas och tät kontakt hållas med de fackliga organisationerna som nu uttryckt oro. Att drastiska omtag behöver göras för att skäl ska finnas för kulturen att vända oro till trygghet står dock klart – och förhoppningsvis finns ännu något litet rådrum att ta i anspråk för de politiker som i nuläget helt spelat bort både sig själva och kulturen. Annars, ridå kulturlivet i kulturhuset.

Sara Meidell

1 kommentar

Imponerande från start till mål

Av , , Bli först att kommentera 0

Till ett av Littfest starka kännetecken är förmågan att ständigt kännas i framkant av litteraturvärlden – därför borde det inte vara ett dugg förvånande att festivalen också lyckades baxa sig in i digitalt format med så strålande resultat.

Utmaningen var onekligen stor, men en stabil litteratursändning blev det som gick ut under de tre festivaldagarna, imponerande både tekniskt och till varje del av innehållet. Smidiga övergångar mellan scenerna, med en rad kända och nytillkomna presentatörer – och med mellanlandningar i tv-studion vardagsrummet som blev ett smått succéartat grepp. Yukiko Duke och Po Tidholm visade sig vara ett perfekt utplockat par för uppdraget och med väl valda vinklar och gäster – Jan-Olov Carlsson, Curt Persson, Elin Grelsson Almestad, Daniel Åberg, Jack Hildén, Åsa Larsson med många fler – blev deras medverkan både ett fint ramverk till punkterna i Idun och en behållning i egen rätt. En extra guldkant till den internationella festivalen blev här också Yukikos intervjuer med internationella namn som Sofi Oksanen, Sjon – eller de filmade inslagen från poesivandringarna i Umeå – trots att nu arrangörerna sagt sig vilja undvika skärmar i själva sändningarna.

Själva programmet då? Ja, i begränsat format jämför med ett vanligt år och med många punkter som räddats från i fjolårets inställda fest, blev det en vacker Littfest-Littfest. En rad givande samtal, inga skandaler eller jubel men gott om fördjupande spår och uppfriskande tankar kring veganismen, röster från Sápmi, serietecknande, våld, feminism och ja, förstås Norrland, som utgjorde en starkare bas och tydligare röd tråd i år. Därtill verkligt starka kvällsprogram som sträckte ut litteraturens musikaliska och sceniska dimensioner.

Om någon hade befarat att platsens betydelse, Umeå, för Littfests karaktär, skulle stå nedtonad i en digitalt flygande och publiklös festival, så förstärktes den snarare i årets nya format. Mer i kulisserna kanske – för: att lyckas transformera festivalen så väl till digital form gör bara en arrangörsstab med mycket god förankring och känsla för de lokala nätverken, en festivalledning som förmår organisera ett starkt samarbete mellan professionella och ideella och utvinna det allra bästa av det kulturkapital Umeå besitter. Poeterna som rörde sig i staden, det tunna stråk av Littfest-folk som ändå flödade mellan författarhotellet och Folkets hus, samt inte minst sorgebudet om Nawal El Saadawis bortgång i helgen, som väckte minnet av ett tusenfalt hyllande i Idun under Littfests 2014-upplaga – allt det blev samtidigt starka påminnelser om att ett rumsligt och fysiskt fullbesatt Umeå är var Littfests själ bor.

Jag hoppas Littfests digitala version bara blir lagom bra, skrev jag inför festivalstart. I efterhand känns farhågan jag luftade – att en digital kvalitetsfestival skulle verka hämmande på viljan och kraften att återgå till full fysisk skala – helt onödig och även naiv, med tanke på vad Littfest visat sig kapabla till tidigare. Och, som Erik Jonsson underströk i ett samtal på lördagen: den digitala versionen och liveversionen är två skilda ting, till för olika publiker, inte ersättare för varandra.

Således skriver sig den digitala Littfest-upplagan in sig som vad jag tror vi kommer betrakta som en ofantligt viktig del i festivalhistoriken. Ett undantag som, är jag övertygad om, ska komma att visa sig varit en stor påskyndare när det gäller att fortsätta etablera nya och ständigt överraskande former för litteratursamtalet.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Det digitala Littfest kommer bli bra – men förhoppningsvis inte för bra

Av , , Bli först att kommentera 0

Såhär ett år efteråt är det vemodigt att minnas hur yrvaket naivt vi tog emot beskedet från Folkhälsomyndigheten onsdagen den 11 mars, om nedstängning och inställd Littfest – snabb omställning, akut uppgivenhet, men bara ett tillfälligt undantagstillstånd. Tänkte vi, för att sedan tvingas in i en verklighet av oupphörligt framflyttade premiärer, en kulturpaus utan slut i sikte.

Med en festival inställd bara timmar innan start blev Littfest närmast en nationell symbol för starten på det kulturmörker som nu fyller ett år. I någon mån är festivalen också dubbelt drabbad – året efter den inställda festivalen, nu med en digital version att locka besökare till i en tid då många är på upphällningen gällande orken att ta till sig mer kultur via skärm.

Samtidigt är ju litteraturen det kulturområde som åtminstone på pappret står sig starkast digitalt, till skillnad från musiken och scenkonsten, som är mera beroende av det fysiska rummets dynamik och akustik. Många fördelar kan också snabbt räknas upp på pappret, med en digital Littfest.

För den som plågats av att missa en helg av marssol är det till exempel en ynnest att kunna begå festival via telefon i någon upptinad snögrop – slippa trängseln och folksamlingarna, att behöva kriga sig fram till litteraturen med osäker utgång i överfulla seminarierum.

Med en festivalversion som inte kan bli fullsatt bryts i år också den panikstämning som i stegrande grad genom åren präglat biljettsläpp, där ett lågt pris och en ytterst hängiven publik gjort att en viss segregering legat i farans riktning. Det hårdföra kulturgardet blixtsnabba att säkra plats, medan insläntrare och nyfikna som varit några sekunder för långsamma fått se sig stå utan biljett.

I ljudboksdebatten har dess försvarares bästa argument handlat om ny tekniks demokratiseringspotential – hur föraktet mot ljudboken (och de kvinnor som är i majoritet bland lyssnarna) speglar både hur underprivilegierade grupper genom ny teknik erövrar nya områden och hur därmed teknikens nya format hånas och pekas ut som något hotfullt av den rådande makten.

För många har ju Littfest redan varit en helt digital angelägenhet, via de Youtubesändningar som genom åren blivit allt mer professionella. Ett Littfest med digital huvudbas blir nu en vacker demokratisering av festivalen: till ett fortfarande mycket lågt pris får de digitala festivalgästerna en ny uppgraderad tillgänglighet. Den som värdesätter festivalkänslan av ständig oro att missa något får också sitt, med det direktsända tv-formatet.

Allt detta är viktiga dimensioner att reflektera över inför kommande festivaler – men likafullt är det lugnande tacksamt att arrangörerna understryker att årets festival är just ett undantag, att publikträngsel är vad man strävar tillbaka till. För Littfest är ju i sin tur undantaget – festluckan, då litteraturen får och ska vara fysisk, kaosig, så levande som aldrig annars.

Att Littfest i år ger festivalrabatt till författarhotellet där de tillresta gästerna bor, ger en fin vink om detta; om vi inte kan ge er en festival, så i alla fall ett stänk av kändisspaning och glamour, av hissamtal, rökpauser och skvaller – allt det som utöver de vidgande och fördjupande litterära samtalen är vad besökarna längtar efter under festivaldagarna.

För den som bryr sig om besöksekonomi är den litterära trängseln förstås också hett efterlängtad. Bokmässan i Göteborg gick miste om 120 miljoner i besöksnäring under sin digitala upplaga i fjol – siffror som av väldigt många anledningar inte är relevanta för Littfest att förhålla sig till. Samtidigt något som pekar ut tyngden i Umeå- och Norrlandsbasen – vilket i sin tur ringar in en av Littfests unika särarter; att med orubblig norrländsk förankring på samma gång förhöja och upplösa platsens betydelse.

Att Littfest i sin digitala form håller fast vid detta festival-dna, den anda av övertygelse, som funnits sedan start, om att författarna behöver Umeå lika mycket som Umeå behöver författarna – är en värdefull fördelningspolitisk säkerhetsfaktor. För all kulturverksamhet är det nämligen en överhängande risk att framtvingade digitala styrkebesked under pandemin ger alltför bra argument för bidragsgivare att framöver strypa resurser, något som alltför ofta drabbar kulturlivet utanför storstäderna hårdast. Varför flyga upp författare och litterärt branschfolk till norra Sverige, när en festival bevisligen kan göras så professionellt digitalt?

Jag tror och hoppas att årets Littfest blir en bra upplevelse, alla förutsättningar finns för det – men jag hoppas också att den i lika hög grad får oss att längta starkare efter en återgång till det Littfest-normala. Den svettiga trängsel vi så starkt behöver årlig påfyllnad av.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Jag längtar efter riktigt dålig stämning i salongerna

Av , , Bli först att kommentera 0

Förra gången jag såg 123 Schtunk på scen blev det en kväll med riktigt dålig stämning i salongen. Detta var på Sagateaterns tid och möjligen var det något som gått snett i marknadsföringen och det var ju onekligen rödnästa clowner på affischerna – men på första publikrad framför den samtidssatiriska föreställningen, där en god del av innehållet nog borde haft 15-årsgräns, satt denna kväll ett helt knippe barnfamiljer.

Det hela hade kunnat bli uppsluppet kul, men i takt med att skämten flög över huvudena på stimmande småfolk med godispåsar surnade clownensemblen till allt mer och en regelrätt roast av den unga publiken tog vid, tack och lov även den över deras huvuden. Pausen avvärjde precis en värre urladdning och showen fortsatte sedan med högre medelålder i publiken, men jag mindes senare tillbaka på kvällen med starkt obehag.

När jag nu i coronaåret 2021 återser 123 Schtunk är det via skärm och minnet av Umeå-gästspelet kickar nu i gång en närmast desperat längtan: för gud vad jag saknar risken för kaos och obehag i salongerna.

Initiativet är värt alla applåder: bakom den strömmade föreställningen som sändes i söndags ligger Gnosjö Riksteaterförening, som levererar tre scenföreställningar som sänds ut på ett tiotal av landets Riksteaterföreningars facebooksidor. Som en aktivitet som kan hålla i gång ett engagemang inom ideella föreningar under pandemin är projektet behjärtansvärt – men sällan under coronaåret har jag sett en föreställning som utstrålat så stark längtan efter livepublik.

Det hjälper inte att clownerna själva drar skämt om det; torftigheten i att uppträda för Gnosjös absolut tråkigaste tekniker och tre scenkonstpersoner – inte heller den publikchat och önskelåtar som lagts in för interaktivitet. Den plågsamma och ödsliga stämningen i kontrast till clownerierna påminner bara om hur akut vi behöver få återgå till de osäkrade fysiska scenrummen.

Vi har talat om det ett tag, vår stegrande längtan åter till publikraderna och de fysiska scenrummen – och ju längre tid som går med de digitala lösningarna, desto mer angeläget blir också att hålla levande minnet av vad det är vi går miste om när vi inte kan dela fysiskt rum. Laddningen i en vetskap om att något, obekvämt eller magiskt, kan hända i kontakten mellan scen och salong. Ledtrådarna som en publikmassa kan ge kring när det kan vara okej att skratta åt något väldigt mörkt, eller kanske lämna i paus. En stund av ögonkontakt med någon från scenen, ett överhört samtal på väg ut om någon vinkel man själv missade.

Frågan är förstås vidare än kulturen och hela coronapandemin: vad det gör med mänsklig interaktion när vi placerar den på en digital arena. Influencern Therese Lindgren berörde en del av kärnan i detta i Söndagsintervjun i P1 – hur förflyttningen från de fysiska rummen till zoom var något av en välsignelse för en människa med social fobi. Det lugnande i att när som helst kunna lämna ett sammanhang, en enkel knapptryckning bara.

I allt det frigörande och revolutionerande som de digitala arenorna ger, måste detta ändå nämnas – att för ett samhälle med panikångesttendenser kan det vara en livsfarlig lockelse att med teknikens hjälp kunna friskriva sig från det fysiska rummets kontrakt. Möjligheterna att fördröja och lägga till rätta reaktioner och känslor, redigera sig själv och sina utsagor till perfektion inför en tänkt publik.

Hajpen kring samtalsappen Clubhouse skulle kunna tolkas som en sund reaktion på detta – men med sin konstruktion som sorteringsverktyg mellan en elit och en andra klassens världsmedborgare tjänar appen snarare som en påminnelse om att vi befinner oss i en helt ny infrastruktur gällande sociala interaktioner i en ny digital verklighet och att det är som det ska vara.

Inte minst gäller detta ju kulturvärlden, där coronapandemin radikalt förändrat tänkbara framtida former för att uppleva kultur. Samtidigt som en liten demokratisk revolution inträffat gällande tillgängliggörandet av kultur via digitala kanaler, har också kvaliteterna i de intima och småskaliga publikformaten synliggjorts, exklusiviteten i en fysisk upplevelse.

Men vid en återgång, återuppbyggnad, rekonstruktion, eller vad vi nu ska kalla det komplexa och monumentala räddningsarbete av kulturlivet som kommer att krävas, behöver vi likafullt vara väldigt vaksamma på risken att digitala innovationer används som alibi vid en nedmontering av en den fysiska kultursfären. En påtaglig normalisering pågår redan, märkbart bland annat genom hur både utövare och kritikerkår i allt lägre utsträckning låtsas om att det skulle vara någon skillnad mellan en digital scen och en fysisk miljö – förmodligen för att vidmakthålla en professionell känsla i sitt utövande, men ändå en hållning som riskerar undergräva erkännandet av det fysiska rummets oersättliga kvaliteter.

Riksteaterns vd Magnus Aspegren berörde saken fint i ett Facebookinlägg i samband med dramatikern Lars Noréns bortgång. Hur denne konstnär tillsammans med Riksteaterföreningar i landet fick plats att utveckla konsten och de publika mötena – hur Aspegren senare vid besök ute i landet alltid fick höra berättelserna om hur det gick till när föreställningarna kom till just denna plats. Repetitionerna, dekorer som inte kommit in genom dörrar, hur besöken ofta gjort stora avtryck, om än inte alltid blivit publiksuccéer. (För Umeå är väl det främsta Norén-minnet premiären av 7:3, omtalad av somliga som såg den då som det mest obehagliga de upplevt, detta innan pjäsen turnerade vidare och det blev debatt på nationell arena om nazistpropaganda – i all fasansfullhet ett belysande exempel på vikten av närkontakt med den mest brännande konsten.)

För förstås gäller farorna för permanenta skador i hög grad småscenerna och scenerna utanför storstäderna, där risken alltid är störst för utsvältning – och där också just den levande och fysiska kulturen kan vara som viktigast, i alla led. För lokala utövare, en lokal publik och lokala arrangörer. Alla behöver de, utifrån olika utgångspunkter, få befinna sig i scenrummets laddning, ta del av gästspel av högsta professionalitet, verkshöjd och bredd, från barnkultur till det mest experimentella.

Få uppleva risken för dålig stämning i salongerna, men också vittringen av möjligheter och magi.

Bli först att kommentera

En mardröm för ett kulturhus

Av , , Bli först att kommentera 2

Tongångarna är bländande positiva och visionerna flyger imponerande högt bland byggställningarna – men vilken regelrätt mardröm det måste vara, att spurta mot mål för ett kulturhus under brinnande pandemi. Bland alla oförutsägbarheter som kan drabba ett stort byggprojekt blir corona i detta fall en närmast parodisk joker i en redan högriskaktivitet. Ett litet virus som ingen såg komma men som under pågående mobilisering helt ritar om kartan för själva projektets utgångspunkt; kultur, besök och evenemang.

Hur stor blir en 1500-talig stående publik efter virusavdrag? Kommer det alls att finnas stora produktionsbolag, kulturarrangörer, artister, teaterensembler som kan turnera när vi är igenom det här? Hur många har gått under och hur många kommer att fastna i digitalt limbo? Och utan evenemangen, hur med hotellövernattningarna? För att inte tala om konferensgästerna – är en återgång till tusenhövdade mingel med namnskylt och lunchwraps överhuvudtaget tänkbart? Önskvärt?

Tur då och en tröst i all vånda över detta, att Sara kulturhus med råge uppfyllt ett delmål för ett kulturhus och ett byggprojekt av denna kaliber – att markera plats på kartan i tider av konkurrensutsatta kommuner och städernas kamp. Bra för Skellefteå, strålande för arkitektkontoret White, som med Sara kulturhus fortsätter markera revir längs kustlinjen norrut. Och klart är; bara processen är tillräckligt intressant för att blända ut alla övriga dimensioner av huset, åtminstone tillfälligt – prisat redan på skisstadiet, världens högsta trähus, koldioxidneutralt, närproducerat och nämnde vi höjden? Vem hinner då egentligen gå ner i detalj kring innehåll och frågor om kommunala muskler för att matcha långa hyreskontrakt? Och vadå, ytorna som skapas är ju flexibla, modifierbara efter behov, vad kan gå fel?

Den 8 september sker invigningen och med start i dag publiceras här på sidorna en artikelserie där Norrans kulturredaktör Maria Wallin gjort en djupdykning i Sara kulturhus många delar. Hon har talat med programläggare och vd, med husets inflyttande verksamheter och berättar i fyra artiklar om flyttprocessen och de tankar som omgärdar den.

Artikelserien blickar framåt, men den som blickar tillbaka på åren som gått sedan kulturhusbeslut klubbades i Skellefteå känner snabbt igen fraserna och tongångarna från tiden för Vävens uppförande. Möjligen var temperaturen högre i Umeå, delvis på grund av kulturhuvudstadsprojektet som parallellt skruvade upp konflikterna kring kulturdriven tillväxt – men kritiken och motargumenten, farhågorna och visionerna är väl bekanta. Blir det verkligen plats för kulturen? Och vilken kultur? Blir kulturen till sist förloraren, när de kommunala kulturpengarna gått åt till dyra lokaler?

Ja, för att börja med det sistnämnda; att Skellefteå kan behöva höja sin kulturbudget står nog klart. Som VK i veckan redovisade ligger man här på förhållandevis blygsamma 1325 kulturkronor per invånare, att jämföra med Umeås kaxiga 2579 kronor, men där en femtedel går till Väven-hyra.

Samtidigt, för att gå vidare till kulturinnehållet, är man dock förbluffande tydliga med att kulturhuset inte ska förväntas uppfylla alla kulturbehov. Närmast chockerande för någon som stiger upp ur ett bad i Umeå-debatten är till exempel vd Maria Ekberg Brännström resonemang om gräsrötter, när hon i den första av Maria Wallins texter konstaterar att ”deras plats är nog inte kulturhuset”. Dock vill hon ”bygga broar” mellan dem och Sara kulturhus och flaggar för Nordanå som en tänkbar gräsrotsarena som finns med i diskussionen. Och det låter ju någonstans lite uppfriskande – ärlighet om husets ändamål och syften underlättar ju för alla, inte minst för just de gräsrötter som kan behöva mobilisera och finna argument för sina levnadsvillkor som i så fall behöver tillgodoses på andra vis.

Å andra sidan väcker nästa passage snabbt oro för den kultursyn som uttrycks, där dessa gräsrotskrafter mera verkar betraktas som en skara att hålla sysselsatta medan det riktiga skapandet pågår inom huset. Att låta storfräsare från huvudstaden hålla workshops när de ändå gästspelar, eller detta att ”ge gräsrötterna en glimt in i Sara kulturhus skapande”, ger åtminstone inget vidare erkännande åt de lokala småföreningarna och producerande leden.

Och turerna gällande Nordanå ger inte heller några skäl att känna något större lugn i frågan om kulturlivet utanför Sara. Här har bland andra konstnärsföreningen Skogen (symboliken i detta, i relation till trähuset Sara värt att reflektera över) drivit frågan om att låta Brunnsteatern, de lokaler Västerbottensteatern snart lämnar, bli ny hemvist för konst- och kulturutövare. Hela 27 Skellefteåförslag fanns faktiskt i fjol inlämnade till kommunen om att få ta lokalerna i bruk för ändamålet när teatern lämnat, men slogs ned av nämnden för support och lokaler utan vidare utredning.

Brunnsteatern blir såtillvida något av en hotspot för den som vill spåra underströmmar i fråga om Sara kulturhus och riktningen för Skellefteås kulturliv. En länsteater flyttar iväg från sin fasta scen till en mera mobil verklighet i ett hus där konsumtion har företräde framför produktion – och de frigjorda ytorna av möjlig jordmån som lämnas kvar stängs ned i stället för att tas till vara.

Scenariot är nedslående – men, som Mikael Bengtsson skrev i en ledare i Norran i september i fjol, i ett sällsynt inlägg i denna debatt: ”Kulturen och kulturlivet förändras. Det gör också samhället i stort. Gårdagens och dagens behov och lösningar är inte alltid morgondagens.”

Aldrig blev väl detta mera sant än i coronans tid av dramatiskt förändrade förutsättningar för precis allt. På den nya karta som pandemin ritar upp, där upplevelsen och konsumtionen inte längre kan vara det centrala, finns således plötsligt helt nya möjligheter att ta till vara: en återinvestering i de kulturproducerande leden. I det skapande och odlande som är helt nödvändigt för ett levande och på lång sikt hållbart lokalt kulturliv – i Skellefteå och överallt annars.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Gunnar, min främste kritiker

Av , , Bli först att kommentera 1

Någon vecka innan jag klev på jobbet som kulturredaktör på VK kom Gunnar Balgård ut till redaktionen för att säga hej. Vi drack kaffe i matsalen och snart stod det klart att jag satt på de utfrågades stol – hur hade jag tänkt mig utföra uppdraget, hur med att få ihop det med familjelivet och varifrån kom jag egentligen? Jag minns inte om jag svarade särskilt tydligt, men nämnde något om förskolor och kring min bekännelse om att vara autodidakt i det litterära fick jag en nick till godkännande – så var även Grundström, Ekelöf, konstaterade han.

Det är första och enda gången någon av mina frilansskribenter jobbintervjuat mig och fortfarande känns situationen helt rimlig – som närmast barnfödd rakt in i ett VK-skrivande, var kulturredaktionen rent faktiskt då mera hans än min. Och för en nytillträdande redaktör blev det en stund att spara och återvända till – som en påminnelse om kultursidans behov av både goda medarbetare och goda kritiker.

Genom åren har de regelbundna utvärderingarna av mitt redaktörskap fortsatt och både blivit intyg om hans särart; en kritiker av kritiken, men också ofta varit vägledande. När jag uppehållit mig för länge vid ett tema, eller när jag borde stanna kvar i något annat, har jag fått veta det och oftast har han haft rätt. Ofta har han detekterat nyanser man trodde passerade obemärkta och ofta har han också haft en särskild blick för skribentkollegers kvaliteter och styrkor. Under en tid då branschen förändrats stort har Gunnar Balgård kort sagt manifesterat vikten av medarbetare som är just medarbetare, som i vidaste mening tar sitt kritiska uppdrag på allvar.

Ofta har det därför också förvånat mig att Balgårds storhet i sin gärning gått så många förbi – hans litterära kunskap och överblick, men framför allt den höjd och frihet i tanke och språk och den nyfikna lyhördhet för människans nyanser som tycks hamna under radarn hos läsare som – möjligen, det är min egen analys – mest sett en Kulturman av försvinnande sort.

Därför är jag väldigt glad över den utgivning som nu sker, när Gunnar Balgårds skribentgärning i VK sammanfattas under rubrik ”Sett från norr”. I förra veckan intervjuades han av VK:s Karin Bernspång om detta, det urval av de totalt 2500 texter det blivit på kultursidan, som nu samlats i fem volymer på totalt sextonhundra sidor.

Det är en på många sätt unik och rik utgivning som jag hoppas uppmärksammas som den kulturgärning skribentkollegan och vännen Mats Rosin utnämnde det till i Folkbladet – vänförhållandet och Balgårds immunitet mot rädslor för eventuella jäv i kritikeruppdraget för övrigt värt att nämna som ett eget litet fält. Svårförsvarbart enligt somliga, har han å andra sidan stått helt transparent i fråga om att skriva om verksamma i hans vänkrets – detta till skillnad från de ohederliga band som storstadssammanhangens kultur- och medievärld rymmer i alltför hög grad, men i det fördolda.

Detta sagt också för att rikta ljus vidare på den norrländska position som är ett av Gunnar Balgårds starka signum – något som i sin tur också understryker att ja, som kritiker med verkshöjd, trogen sin lokaltidning genom alla år, är han i sanning en försvinnande sort. På samma gång ett exempel på hur en kritikerkarriär i regel börjar; i landsortspressen – och samtidigt ett undantag och en fisk mot strömmen i hur han trots sin tyngd inte låtit sig sugas upp av storstadsmedia.

I coronakrisens dråpslag mot kulturlivet har kritikeryrket hittills diskuterats mycket sparsamt – men likväl som övriga kulturvärlden riskerar detta fält att försvagas permanent, vilket i sig utgör ett helt eget hot mot kulturen. Inte minst gäller detta på redan svaga landsortstidningar, på kulturredaktioner som redan innan pandemin haft svårt att hävda sitt existensberättigande, sina frilansbudgetar och vikten av egna fria kulturskribenter knutna till sidorna, som en självklar del av journalistikens demokratiska uppdrag. När kulturscenerna under en tid hållits stängda, när turnéerna inte kommit ut i landet under flera säsonger, är risken stor att dessa hunnit tappas på så mycket energi och legitimitet att skadorna blivit irreparabla.

Förhoppningsvis – för vi måste nu orka söka det ljusa – rymmer krisen också en ny ödmjukhet och en ny lyhördhet på många nivåer. På min önskelista inför återskapandet och återuppbyggandet av det raserade kulturlivet, finns bland annat en stark längtan efter en fördjupad insikt i storstadsklustren om deras beroende av resten av Sverige – av de förmågor som där odlas, av de perspektiv hela landet så akut behöver.

Gunnar Balgård säger i VK-intervjun: ”Det är som att det jag har skrivit om har utspelat sig i ett lufttomt rum, men så är det ju inte. Jag vill gärna visa för kulturetablissemanget söderut att det här har funnits hela tiden men ni har tittat åt ett annat håll.”

Jag hoppas så att framtiden presenterar ett korrektiv mot hans utsaga.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Sexmaskiner och bearnaisessås – så kan kärleken se ut

Av , , Bli först att kommentera 0

”Kärlek känns på ett särskilt sätt” hette en tankebok för barn som fanns i mitt hem när jag var liten, en ytterst näpen och spröd liten sak. Skriven av Joan Walsh Anglund på 60-talet var boken en liten poetisk redogörelse för kärlekens många skepnader och jag minns att jag greps starkt av att presenteras för dess vidd. ”Kärleken kommer tyst… men man vet när den är där, för då plötsligt är man inte ensam längre… och man är inte ledsen inuti.” Eller: ”Ibland kan den börja när man förstår hur någon känner det fast han ingenting säger.” Sånt kunde uppfylla mitt barnhjärta med oväntad rörelse.

Sedan skedde det som sker, en intellektuell mognad, kanske en förhärdnad, och liknande fluffiga sägningar kring kärlekens väsen gled allt mer obemärkta förbi. I ungdomsklassikern ”Kärlek och uppror” var det dikterna om våld och död som drabbade hårdast och aldrig fylldes min dagbok med avskrivna dikter om hjärta och smärta.

Och i dag? Fortfarande förhärdad och går det ens att skriva om eller gestalta kärleken i någon form som övertrumfar den kvantifiering, de algoritmer, hela dimensionen av ekonomisk transaktion som annekterat den romantiska kärleken i vår sköna nya värld?

Ja, ett förslag till svar kommer till mig i form av en ny tankebok, en betydligt maffigare än den då i slutet av 1980-talet – men lika svulstig i sitt anspråk och sin ambitionsgrad att förklara: så här är kärleken. Det är förlaget Kaunitz-Olsson som under redaktörerna Daniel Söderbergs och Ragnar Perssons ledning samlat 34 av landets mera intressanta konstnärer, författare, fotografer och skribenter för att ge sina definitioner av kärlek – vilket också blivit bokens titel; Av kärlek.

Att säga att samlingen är spretig är en grav underdrift – men min inledande irritation över vad som verkar vara bara ett raskt och lite sökt hopplock (kärleken till bearnaisesås, en historisk dykning kring amerikanska knullmaskiner, en fotosvit dedikerad till – hörn?) förbyts snart i förtjusning över tilltaget och det välredaktörade innehållet. Större delen av innehållet är nyskrivet och i tät och spännande dialog med det rika bildmaterialet övertygas läsaren om att ja; ska kärleken återerövras från stereotyper, plattityder och marknadskrafter är det så här ett försök måste se ut. En utbrytarförsök medelst dekonstruktion och konst.

Lars Berge är det som ligger bakom texten om sexmaskinerna; hemmabyggda sådana och i det rörande fall han lyfter fram en ensam cowboys sista försök att återvinna sin frus kärlek. Lika drabbande är förstås episoden om bearnaisesås; författad av Mattias Alkberg som på typiskt vis, krasst men blödande innerligt, berättar om den förtvivlan det kan vara att inte veta hur hjärtat ska rymma allt man älskar.

Om kärleken till en bror skriver David Väyrynen så vackert att tiden stannar lite, mitt i ett ögonblick där klass, plats och tid möts, på en vägg i ett rivningshus i Malmfälten. Och i ett tvärt kast till en loge i en Go´kväll-studio i Umeå besprutar sig Elin Unnes i en snabbversion av en kärleksrit med hamamelis-vatten – en av de roligare texterna, som också fint knyter an till samtidsmänniskans irrande längtan efter nån slags kärlek från världen, hur den nu ser ut i en uppsplittrad offentlighet?

Direkt från verkligheten (typ) kommer vidare Marianne Lindberg de Geers egensnickrade intervju med maken Carl Johan om långvarig långodlad kärlek, likaså Ika Johannessons autentiska dagboksblad, isande vackert avslutade med brevet från vännen Petra: ändra dig inte för Davids skull. ”Ika ska vara Ika”.

Konstnärernas och fotografernas täta närvaro: Lena Cronqvist, Annika Elisabeth von Hausswolff, Cecilia Edefalk, Marie-Louise Ekman, Siri Elfhag, Jens Fänge, Joakim Ojanen, för att nämna några, flyter friare kring kärlekstemat och är utöver njutningar i egen rätt de bästa påminnelser om det alltigenom grundläggande sanna: för att kärlek ska finnas behövs det att vi vill den, att vi vill se den, precis där den är.

Så går en båge tillbaka till en liten näpen bok från 1960-talet, där det intill den mest smäktande illustrationen av ett barn på en strand står att läsa:

”Det finns kärlek där man inte alls väntar sig att den ska finnas. Den finns när man först gången ser nånting riktigt vackert… när man ser en fågel som flyger högt mot den klara himlen…”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

En ojämställd konstscen börjar vid utbildningarna

Av , , Bli först att kommentera 0

Är det ett problem att stadens enda kommersiella galleri upplåter plats för en av stadens kulturchefer att ställa ut? Sedan Fredrik Lindegren öppnade separatutställning på Galleri OSs i förra veckan har frågan diskuterats här och där. Vad krävs för att få göra galleriutställning? Vem får göra anspråk på konstbegreppet och konstnärliga marknadsandelar i en pressad bransch?

Självklart är det helt i sin ordning att ett privat galleri ställer ut kulturchefer eller vilka andra som helst som klättrar friare på skalan mellan professionell och autodidakt – något annat alternativ är varken möjligt eller önskvärt.

Men frågorna är likafullt viktiga: att privata gallerier är betydelsefulla fria aktörer på en konstscen förutsätter också att en tillräcklig mängd andra utställningsytor finns tillgängliga. Om samhället bestämt att vi vill ha konstnärer som går långa utbildningar och drar på sig höga studieskulder måste, kort sagt, samma samhälle ha en infrastruktur som gör det möjligt för konstnärerna att leva på sin konst, oberoende av en kommersiell marknad.

I Umeå är behovet skriande av fler kommersiella gallerier. Sådana kan dock inte beslutas fram och samtidigt finns en hyfsat bra blandning av offentliga utställningsytor; de stora museerna, Galleri Alva, Vita kuben och Verkligheten, det sistnämnda för tillfället huserande den både konstutbildade och storsäljande Ella Tillema, värt att nämna bara för att spegla konstvärldens och branschens komplexitet.

Diskussionen om en gräns mellan professionalitet och amatörism är ur alla perspektiv alltså nödvändig att föra, trots att och just för att det är en diskussion som är känslig på ett helt annat vis gällande konstnärliga yrken än när det gäller vilken annan yrkeskår som helst. Kvalitetsbegreppet likaså ett minfält, hårt belastat av idéer om elitism och exkludering.

Det saknas nämligen inte aktörer som med helt egna agendor gärna ser ett vidgat konstbegrepp och upplösta yrkesvillkor för branschen. Ta bara den senaste trenden där fastighetsägare upplåter plats för allt mellan hobbyutövare till konstutbildade i tomma butikslokaler: hypergentrifieringen på parad i skyltfönstren. Efter att ha trängts ut ur stadskärnorna välkomnas konstnärerna åter som daglönare, för att hjälpa till att upprätthålla någon slags värde på de fastigheter de en gång gjort attraktiva genom sin närvaro och kulturella kapital.

Att värna yrkestitlar och kvalitetsdimensioner inom konsten handlar alltså inte så mycket om en önskan om att utifrån ett elittänkande göra den till en exklusiv zon för en utvald skara, tvärtom om att slå vakt vid en konstnärlig infrastruktur där konsten, dess verkshöjd och frihet, fredas så långt möjligt.

Ändå skulle konstens institutioner lätt kunna beskrivas som en zon för just en exklusiv skara.

Vita havet rubricerar en händelse där detta blir tydligt och som nyligen kommit i ljuset i medieoffentligheten – detta sedan Konstfacks-professorn och kritikern Sara Kristoffersson i DN häromdagen knöt samman den konflikt som varit kring namnet på skolans samlingslokal med de debatter om sexism och rasism som präglat flera nordiska konsthögskolor under senare tid. På Konstfack har konstnärskollektivet Brown Island sedan tid krävt att namnet Vita havet, enligt dem förtryckande och rasistiskt, ska ändras och i DN-artikeln går nu Kristoffersson ut med sina motargument: namnet har ingen historisk koppling till rasism och bör både av det skälet och av just historiska skäl kvarstå.

Farhågorna som Kristoffersson framhåller är relevanta: om färgen vit per automatik kopplas till rasism går vi tveklöst mot en absurd logik av blinda utrensningar. Kan vi längre drömma om en vit jul, undrar hon – och vad gör vi med Beatles White album och andra vita rum som rockgruppen Creams klassiker White room? Samtidigt gör ett sådant uttalande sig medvetet dumt i försöken att svepa dimridå kring att Beatles-plattan knappast kan anklagas representera en obalans i representation – medan konstutbildningarna de facto har en skev balans gällande både etnicitet och klass. Att de, trots stor medvetenhet inom skolorna om problemet, fortfarande är hägn för vit medelklass.

Ur det perspektivet blir frågan om namnbyte större än blott ett symbolvärde – som Emma Dominguez, Konstfackselev, skriver i en kandidatuppsats om Vita havet-frågan: ”representation är viktigt och bör vara en del av en förändring men om vi byter ut eller fyller platser med andra kroppar utan att försöka ändra på de system som är orättvisa kommer vi inte komma längre i förändringen.”

Alltså: skulle skolan hålla en rimligare fördelning av elever i fråga om etnisk bakgrund, och skulle för den delen inte hela konstvärlden vara styrd av en västerländsk vithetsnorm, skulle sannolikt inte ett namn som Vita havet uppfattas så problematiskt som i dag, utan helt enligt Kristofferssons önskan betraktas som ett neutralt stycke skol- och byggnadshistoria.

Det mesta symbolvärdet i allt detta ligger kanske ändå i att Sara Kristoffersson på detta raljanta vis väljer att disciplinera eleverna offentligt – och detta på sin hemmaarena, etablissemangets högborg DN Kultur.

För att återvända till frågan om tillträde till konstscenerna och respekt för yrkesprofessionalitet, är en diskussion om dessa frågor alltid ytterst välkommen. Men ska vi prata professionalitet och amatörism, kvalitet och yrkesrespekt, så måste vi också prata om det första ledets grindvakter och den utsorteringsprocess som redan vid utbildningarna pågår.

Sara Kristoffersson skriver: ”I identitetspolitiken har känslor företräde. Vi lever i ett samhälle där ’kränkt’ blivit ett mantra och ängsligheten för att kränka banar väg för orimliga eftergifter. Vithet är minströdd mark.”

Blindheten i detta är förbluffande: om känslorna har företräde är det väl för att de härstammar ur reell orättvisa. Orimliga eftergifter, för vem? Och för vem är marken minströdd, om inte för den vars makt hotas? Likafullt är hon tacksam transparent i hur hon genom detta pekar ut precis hur mycket arbete som återstår i denna kamp.

Sara Meidell

Bli först att kommentera