Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Vi äger vår sorg – inte myndigheterna

Av , , Bli först att kommentera 1

”Sjung för den döda, sjung lite värme, för hon huttrar – utan klädnad.

Sjung för henne, vi sjunger dig lättare steg, vi sjunger dig två käppar.”

Så skriver Rolf Aggestam i diktsamlingen Mitt i veka livet, utkommen just innan han själv lämnade jordelivet – poesi som vackrare än någonsin gestaltar just transitzonen mellan livet och döden. Jag tror inte att recensionerna av boken egentligen går att kategorisera som minnestexter, ändå är de bland de vackraste jag läst i denna säregna genre.

Har de blivit fler eller bara innerligare det senaste året? Runorna över ikonerna och kändisarna, de där lite egentligen omöjliga texterna som skär genom både de journalistiska och existentiella ramverken.

Ofta går det att skilja dem som skrevs i steget och den omedelbara känslan, från de förproducerade runorna i kulturredaktionernas lager – de förra blir naturligtvis alltid bättre – men ofrånkomligen ingår dessa texter i en genre som riktar sig mot att försegla ett livsvärv och ett minne.

Så skriver de också in sig i en offentlighetens dramaturgi gällande sorgen efter de som lämnar oss – de som tillhörde offentligheten, vill säga.

I den samhälleliga och mänskliga tragedi som är coronapandemin, har det varit trösterikt att följa hur berättelserna om sorg och minne både vidgats och fördjupats – att runorna i offentligheten famnar fler sorters människoliv än förr. Symboliskt starkt var till exempel när New York Times i maj i fjol på sin förstasida publicerade namnen på 1000 av landets dödsoffer i viruset, flera med korta noteringar om hur de levat; någon hade ett sarkastiskt leende som smittade, någon var brandman och deltidstomte.

Samma sorts berättande har pågått en tid i P1:s vardagligt gripande serie i Ekot, med intervjuer av närstående till avlidna i covid. Här får berättelserna om sådant som en farfars stensamling och en makes ettriga tjurighet plats, men också en ofta drabbande pågående sorg hos de som berättar. Mitt bland minnena, en plötslig förtvivlan vid insikten; vi hade ju alltid varandra. Hur ska jag kunna lära mig att göra allt ensam?

Hur skriver vi om de som lämnat oss? Om sorgen? Vems är den och var hittar den sin rätta plats i samtalen, i sprången mellan sociala medier, familjesidor och kulturredaktioner?

Jag kände inte etnologiprofessorn Britta Lundgren privat, men beskedet om hennes död i förra veckan skickade en isvind och en svårförklarlig melankoli genom hjärtat. En sådan känsla manar till minnesord – men till de många innerliga sorgeord som snabbt skrevs i flödena behöver egentligen inget tilläggas. För mig liksom för så många som skrivit drabbande under de senaste dagarna var Britta Lundgren, verksam vid Umeå universitet, en enormt viktig förebild, som forskare, genusvetare, intellektuell – en genuin människomänniska, så inspirerande med sin skarpa och vitala blick på världen.

Ändå vill jag dela med mig av det stråk i hennes gärning som kilar sig så starkt in mitt i ett nu och som handlar om just sorg efter en förlorad människa.

”Oväntad död – förväntad sorg” heter den bok som Britta Lundgren gav ut 2006 och som nu när hon själv är borta ger så många tröstande perspektiv och insikter om hur sorg ser ut – men framförallt vilket starkt kulturellt tryck och påverkan den står under.

I sex intervjuer talar hon med kvinnor som plötsligt mist nära anhöriga och i hennes analys tecknas sorgen som en närmast förtryckande struktur i hur den i samhället ges plats och vilka former och uttryck som påbjuds socialt, kulturellt och inom myndigheterna.

Femton år efter att den utfördes är det en mycket rik studie och det viktigaste den belyser, blixtskarpt nu, i coronapandemins verklighet, är detta: sorg är inget vi har, utan något vi gör. Oavsett vad samhället lär oss om hur den ser ut, vilket kön den bär, vilken dramaturgi den följer, är den alltid individuell, oförutsägbar, en unik resa. Därför är sorgen inte heller något som äger rum i en myndighetsapparat, en vårdstruktur, hos experterna. Den är vår att forma, på gott och på ont.

Att det finns en palett av sorgeberättelser i offentligheten att luta sig mot är bra, vi behöver dem för att inte känna oss helt ensamma. Samtidigt behöver vi vidga rummet för hur sorgen efter en närstående tillåts se ut, bryta tabun som vi kanske inte ens är medvetna om existerar. Vara mycket ödmjuka för den högre grad av mänsklighet detta kan leda väg till.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Varför provoceras vi av vinterbadarna?

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter ett par års upptrappning har vinterbadandet i år slagit igenom som den bredaste av folkrörelser. Till varje litet vattendrag vallfärdar nyfrälsta entusiaster, nedstigningar i vakar och lyriska rapporter om endorfiner fyller alla flöden.

Men aktiviteten klyver också folket – för lika många som delar med sig av sina dopp, lika många är det som låter sig retas upp av saken. Mångåriga veteraner gnäller över trängsel på bryggorna och både de och ickebadare suckar över badskryt på facebook, de kan väl bara bada, som vi andra alltid gjort eller struntat i att göra?

Varför provocerar trenden? Är det så banalt att det handlar om en oformulerad primitiv misstanke om att om många tar för sig av något som verkar njutbart och uppbyggligt, så blir det mindre kvar åt oss andra? Eller är det bara det faktum att vinterbadarna gärna offentliggör sina bad som stör?

Ja, faktiskt har båda tankarna sin giltighet. Vinterbadandet har åtminstone fram tills nu haft en stark koppling till exklusivitet, en air av hemligt sällskap som omgärdat de intima vinterbadande sammanslutningarna.

I vinterbadandets mytologi finns också en koppling till den så starka hälsotrenden av i dag, en kroppstukt i sin tur med täta band till ett medelklassliv av fria arbetstider och ekonomiska möjligheter att investera i sin kropp. Lägg till detta de högre klassernas historiska annektering och privatisering av stränder och bryggor och vi har en stark dimension av något elitistiskt i vinterbaden.

Vinterbadsrapporternas provocerande effekt skulle i så fall kunna förstås som alla andra fall då folket närmar sig elitens privilegier; en stressfaktor för den vip-skara som därmed står inför att behöva förflytta sig till ett nytt fält för att behålla sin exklusivitet.

Okej, det är långsökt och kanske dumt att försöka spåra någon klasskamp i fråga om vinterbadets transformation till folksport – men däremot pekar trenden och reaktionerna ut något viktigt kring kropp, makt och utrymme, det ständiga förhandlande som pågår, där omsorg och uppbygglig vård av den egna kroppen står i centrum.

Sara Martinssons bok Knäböj, om kvinnor som styrketränar är ett utmärkt aktuellt exempel på hur underprivilegierade grupper genom egen kroppsstyrka kan ta makt över ett territorium som de hållits borta från. Träningen handlar om självkontroll, men också om ett frigörande och ett återtagande av en kropp som en helhet snarare än som bröst, rumpa, lår.

Raljerandet kring virushunken Anders Wallenstens overkligt disciplinerade kost och träning, som han berättade om i samband med lansering av sin nya bok om just kost och träning, är ett annat färskt exempel på samma maktspel där kroppen är i centrum. Folkets hån mot en elit, som ändå sitter med trumf på hand genom livsvillkor som gör sådant som lunchlöprundor eller god sömn till självklarheter.

Coronaepoken har satt våra kroppars politiska dimension i skarpare ljus än på länge. Samtidigt som pandemin bryter en tid av ökad individfixering och kroppskult och gör kropparna till en kollektiv fråga och en samhällsangelägenhet, står det kristallklart att hierarkierna är tydligare än någonsin. Att även ett i grunden opolitiskt virus gör stor och avgörande skillnad på folk och folk.

Vinterbadarna med sina självchocker och endorfiner väcker känslor som leder väg mot en debatt som borde få bli viktig under lång tid efter årets badsäsong.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

SD:s kulturpolitiska offensiv tar inte coronapaus

Av , , Bli först att kommentera 2

En av coronakrisens tusen utmaningar är att hålla lokala och nationella intressen i balans i både den politisk verkligheten och debatten – och ju längre pandemin pågår, desto tydligare blir denna utmaning även inom kulturpolitiken.

Under chockåret som varit för hela kultursektorn har mycket handlat om att säkra kulturens infrastruktur på nationell nivå. Dessa åtgärder och denna debatt har behövt få prioritet under en tid – men allt viktigare blir att också påminna om att den lokala kulturpolitiken samtidigt äger rum och rullar på i någon slags vardag. Inte minst med tanke på den sverigedemokratiska offensiv som innan pandemin hade inletts på lokal och regional nivå – en framryckning som också precis hade börjat få genomslag i debatten innan coronakrisen stal showen.

I Västerbotten var den tydligaste händelsen när Sverigedemokraterna lade fram sin regionala kulturplan hösten 2019 – ett utspelsdokument som ville begränsa konstnärlig frihet och implementera en nationalistisk färgad kultursyn. En bra debatt följde dock i fullmäktige där övriga partier skarpt och tydligt bemötte vanföreställningar om kulturarv och försöken att kväsa samtidskonsten – därpå kunde en regional kulturplan klubbas som fredar kulturlivet från liknande angrepp fram till 2023.

Så vällde coronapandemin in, men det regionalpolitiska arbetet pågick och en ny biblioteksplan togs fram och klubbades – även den med en Sverigedemokratisk invändning, ett förslag på justering i frågan om språklig mångfald. SD:s Petter Nilsson försökte nu skapa en falsk bild av en lokal kulturtradition under hot av kulturell mångfald, men bemöttes även här av en majoritet som gick emot. En bit in i nästa mandatperiod löper även denna plan, fram till 2024.

Samme Petter Nilsson fanns också med bland kritikerna av det nya kommunala kulturprogram som fullmäktige beslutade om några dagar innan jul. Programmet som antogs har bland annat höga ambitioner för barn- och ungdomskultur, vill ha ett kulturliv som är öppet och tillgängligt för alla kommunmedborgare och ska också säkra goda villkor för kulturarbetarna. Inte bara SD, som huvudsakligen ville se en minskad kulturbudget, hade denna gång tagit fram ett eget kulturprogram, även Moderaterna lade fram sin version, där en uppmuntran av privata aktörers möjligheter att beredas plats betonades. Först 2030 kommer nästa tillfälle för dessa partier att göra nya försök i denna linje.

Värt att notera i sammanhanget är också ett annat regionpolitiskt förslag från Moderat-håll i där ett försök gjordes att ändra den så kallade enprocentsregeln för inköp av konst vid fastighetsinvesteringar. Principen, med femtio år på nacken, har visserligen varit uselt efterlevd de senaste tio åren, men när regionstyrelsen innan jul fattade beslut om investeringsplanen för 2021-2023 ville Allianspartierna se en minskning till en halv procent.

Yrkandet avslogs, men utspelet är likafullt viktigt att skriva in i det politiska minnet – precis som de diskussioner och den process som föregått klubbandet av styrdokumenten ovan.

I samlad vy ger de en tydlig bild av olika partiers skilda kulturpolitik och kultursyn och pekar också ut vilka utmaningar som vi därmed förstår föreligger i det dagliga arbetet för de kulturpolitiker som har en annan ambition än att skära ned och begränsa kulturen och kulturens mångfald. SD:s kulturpolitiska offensiv tar inte coronapaus – men med både nytagna regionala- och kommunala kulturplaner, därtill regional biblioteksplan, har bärande strukturer upprättats för en tid framöver.

Samtidigt har coronapandemin och ett storpolitiskt världsläge med all tydlighet visat att alla system har skörheter och att kultur och demokrati behöver försvaras varje dag.

Att det demokratiska arbetet prövas hårt av pandemin står klart, detta belystes bland annat i VK på nyhetsplats i veckan. Desto större skäl finns att uppmärksamma det dagliga politiska arbete som trots utmaningarna rullar på – och i detta inte glömma att rapportera om både de beslut som fattas och de som inte fattas, om den debatt som föregått dem, de yrkanden och förslag som avslagits. För demokratins friskhet är en sådan diskussion ett oumbärligt vaccin.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Stadsinspektionen vägrar ta mark

Av , , 1 kommentar 2

Det var ett tag sedan vi dök upp i riksmedia som föremål för stadsbyggnadsanalys, men i årets första Stadsinspektionen är Umeå besöksmål – P1-programmet där arkitektkritikern Mark Isitt åker ut och skådar landets städer och rikets flora av arkitektur, prestigebyggen, landmärken, visioner och levnadsmiljöer.

Då, under 2014, när taxibilarna gick i skytteltrafik mellan flygplats och stad med utomsocknes media, var motståndets Umeå ett av de element som söktes upp att skriva hem till Stockholm om när liknande rapporter gjordes. Det passade medieberättelsen om både Umeå och kulturhuvudstadsprojektet och aktivister intervjuades med samma självklarhet som etablissemang. Väven var central, som pågående byggnadsprojekt och brännpunkt för konflikter som då var som mest aktuella; kulturbegrepp, platsmarknadsföring, minfältet av privat-offentlig samverkan.

När Stadsinspektionen nu gör sitt nedslag är Väven fortfarande vad rapporteringen graviterar mot – men om berättelsen från 2014-epoken lyfte fram klyvnaden mellan å ena sidan Väven som symbol för stadsutveckling på steroider och å andra sidan kritiken mot den hårdföra expansionen, är det nu i stället själva Väven som framhålls som symbolbyggnad för det kaxiga Umeå, staden som gör motstånd.

Den som vandrat gatorna genom hela stadsomvandlingens epok har förstås en annan och mera komplex insikt och insyn i underströmmar och sidospår än en influgen gäst kan förväntas ha – och jag har ofta uppskattat Stadsinspektionens eleganta touch-downs i svenska stadskärnor, hur man angriper stora teman med både initierad och lätt hand.

Men under programmet växer frustrationen över hur Isitt vid sitt besök på denna ofantligt nordliga breddgrad (så långt från… ALLT!) liksom inte vill ta mark – eller höjd. Arkitekturanalysen genomsyras av kontorens mest glansiga säljspråk, det nya som byggs är djärvt och modigt, Lennart Holmlund får berätta om befolkningsvisionen och i ett besök i Scharinska villan är det endast en frän kuriositet att den arkitektoniska pärlan en gång varit rockklubb. När Vävens älvsterrass hyllas (som att stå på ett isberg!) plockas ingen röst upp som kan berätta om det mycket sparsamma användandet av Umeåborna och fenomenet med döende centrumhandel och externhandel nämns lika lite som de kommunala dimridåerna kring apbergets rivning, innan Rådhustorget blev så omdebatterat stort – för det är ju vackert! och korven är god.

En enda kritisk röst får komma till tals i reportaget, kulturgeografen Madeleine Eriksson, som bränner av ett antal ifrågasättanden där öppningen hade funnits att på djupet diskutera fenomenet kring konkurrensutsatta städer eller allianser mellan privat och offentligt – att knyta in analysen av Umeå i en global kontext av hur städers flöden av kapital och demokrati ser ut i dag.

Men ovanifrån-utifrån-blicken är låst: analysen stannar vid Umeå som en komet i ett Norrland där defaultläget är kamp och icke-liv, där väl ingen EGENTLIGEN vill eller kan bo? Där lämnas trådarna hängande, kritikern åker iväg från kritikerna och vid Väven tar berättelsen slut: Isitt älskar den ändå, hur den bländar ut hans lågt ställda förväntningar.

Lika klaustrofobisk som nedslående är den efterföljande diskussionen i studion på centralredaktionen, där Isitt med varma fötter, långt från följdfrågor och djupare rotade kritiska röster, tillsammans med inbjudna arkitekter plockar lakoniskt med de intryck han fått med sig hem. Umeå; ett skolboksexempel på privat och offentlig samverkan, konstateras det, helt utan reflektion över vad sådana allianser kan göra med en demokratisk dimension.

En notering görs kring lokalpatriotiska norrlänningar och aktivisterna, ja, de kan ju dra fram en låda på Rådhustorget om de saknar de tre rivna trappstegen. De har sin plats, jodå, håller en på tårna – eller om de bara sa att de kittlar till lite under fötterna?

Sara Meidell

1 kommentar

Julbelysningen får mig att svämma över av ömhet

Av , , Bli först att kommentera 4

När andra vågen kom orkade jag inte längre försöka få den digitala kulturen att vara tillräcklig för min längtan efter scenerna – jag släckte ner och gav mig ut på gatorna i stället. Någon slags variant av det vi lärt oss i tider av hemma-jobb; men i stället för en morgonpromenad runt kvarteret för att iscensätta att gå till jobbet, ett försök att suggerera fram känslan av att vara på väg till en pjäs, en dans, en uppläsning. Ett varv runt stan, en liten fantasi, sedan hem.

Det har inte varit så förtvivlat som det låter, i stället väldigt fint. Nya sidor av gatorna och stadsdelarna har skymtat och i stegrande styrka har alla husens julljusshower blivit en kulturhändelse i sig, som givit mig stor glädje. Ni har börjat tidigare i år och jag förstår er – aldrig förr har väl ljusen behövts så akut, känslan av att kunna mota ett mörker med traditionerna och de vanliga ritualerna.

När fotografen Krister Hägglund för nästan tio år sedan började sina vandringar i mörker och fångades av ljusen var tiden en annan – och särskilt intresse väcker hans nya fotobok när den nu utkommer i coronaåret 2020. Lux heter boken och utgör en unik kartläggning och utforskning av hur vi ljussatte våra hem i juletid under ett decennium i tidigt 2000-tal. Att kunna presentera ett urval av hans bilder här på kultursidan känns särskilt betydelsefullt i år, av flera anledningar.

Just hemmet har ju blivit en central och laddad plats under pandemin (så har också kultursidans julkryss i morgon just hemmalivet som tema) – och mycket ny förståelse finns att utvinna om samhället och människorna utifrån det som avtäckts under karantän-livet, bland annat kring idéer om familjen, villkoren kring vårt boende och gränser mellan våra privata och offentliga sfärer.

I pandemins första våg blev balkongerna symboler för gränslandet däremellan – men också för den längtan efter kultur som så plötsligt ryckts bort. Italienska arior sjöngs ut över en vår som öppnade sig mot sommar i en anda av kamp mer än den resignation som skulle följa när vi snart behövde förstå att tiden av nedstängning då bara hade börjat.

Därefter har zoom-möten och karantän gjort hemmet till en förvrängd plats av artificiell intimitet och livsstilsshow – allt i en märklig skenande dance macabre där människorna som haft sina jobb placerade i digitala miljöer också varit dem som haft tid och pengar över att fortsätta med en heminredning på steroider, växla upp renoveringstempot. Att bostadsmarknaden också förblivit livlig genom pandemin har inte heller minskat febern kring styling och uppgraderingar.

Förutsättningarna för en perfekt storm fanns alltså för en vansinnig upplaga av julbelysningen i år – för utöver en coronasituation som placerat hemmet i ljuset, har samma coronasituation alltså fått oss att längta starkare än någonsin efter just ljus och trygga riter som kan bädda in oss i förvissning om upprätthållen världsordning, trots allt.

Och ja, kanske har inrednings- och homestylingen pushat julbelysningen till nya höjder i år, med en ny professionaliserad och ytterligt komplicerad insvepning av villorna och bostadsrätterna. Att välja olika stråk för sina löpturer eller promenader har varit ett spännande nöje i sig, varje bostadsområde med sina koder och trender för arrangemangen.

Men mer än något annat har årets julbelysning nog laddats som ett omistligt område i gränslandet mellan det privata och det gemensamma; ljusspelens motsvarighet till huttrande utemiddagar, samtalen över staketen när vi inte kunnat besöka varandra i hemmen.

Var det något pandemin lärde oss, var det ju också detta – betydelsen av att kunna mötas, i hemmen, men lika mycket i offentligheten. Så har vi fått en ny blick både på våra hem, men också en ny insikt om värdet av våra gemensamma rum för möten, kulturens salonger, idrottshallarna, torgen.

Därför är det kanske de spretigaste och mera valhänta julbelysningarna som griper mig starkast, i likhet med Krister Hägglund. De där slingorna som åker upp mera ostrukturerat, den mänskliga närvaron överordnad estetiken, elektricitetens besvärjelse mot mörkret det primära ärendet.

”Mörkret har krävt ett svar. Ett bra svar”, som Thomas Tidholm skriver i efterordet till fotoboken, om det ofattbar stora mörkret och om det mänskligt existentiella sökandet som tar sig uttryck i julslingorna. Att julljusens motivvärld, tomtarna och renarna kanske inte är svaret vi behöver, har han samtidigt alltför rätt i. Och att våra ljusföroreningar nu uppmärksammas för hur de kladdar ned rymden, stärker också insikten om att människan med sin elektricitet ännu är en liten parentes i världsalltet.

Är det just därför jag översvämmas av ömhet inför ljusslingorna i år? De omsorgsfullt lindade staketen och förstukvistarna. Förlängningsanordningarna ut till trädgårdarnas alla hukande buskage. Balkongernas oupphörliga blinkningar – en mystisk morsekod till människovännerna, signaler om fortsatt liv.

Bli först att kommentera

Är skulpturparken verkligen hotad?

Av , , 1 kommentar 1

Debatten om Umedalen Skulptur handlar om större frågor än parkens framtid.

”Backa lite till är ni snälla, era fötter syns fortfarande! Snart klar!” Jag står på Skärgårdsskolans skolgård en förmiddagsrast, solen är låg och blek och jag försöker fotografera en skulptur utan att få med skolbarn på bild.

Ett tips har kommit till redaktionen om att verket, en fontänskulptur i Holmsund signerad Seth Lindgren, ska ha vanskötts av kommunen och en lärare bryter nu barnens lek för att hjälpa mig göra vad jag kommit dit för.

Är detta konst? undrar barnen, men hoppar lydigt ned från det verk de gjort till lekställning, flyttar spadar och hinkar från skulpturens inre. Och ja, frågan rör det djupt konstfilosofiska – men också mer konkreta frågor kring offentlig konst, hur vi tar hand om den, vem som äger makten och ansvaret, hur dess livscykel ska se ut under dess tid ute bland människorna. Fontänskulpturen måste initialt ha varit avsedd för lekfull interaktion, men är i dag i så dåligt skick att ingen på skolgården först förstår vad jag menar när jag frågar efter en skulptur. Oavsett turerna bakom, är det ett ovärdigt öde både för det enskilda verket och för konsten i stort.

I väntan på att ta frågan om Holmsundsverket vidare till kulturnämnd och konstenhet ställer sig dock en annan konstnyhet i ljuset – en tyngre aktör, men med samma brännpunkt i frågan kring vad konsten säger om makten över stadsrummen.

Det var i förra veckan som debatten om skulpturparken på Umedalen blossade upp, detta sedan Balticgruppen tillkännagivit planerna på att bygga bostäder på ett område som skulle beröra fem av parkens dryga 40-tal skulpturer. Inget som hotar skulpturparken, menade Balticgruppens Björn Johansson på nyhetsplats i VK, medan galleristen Stefan Andersson, en av initiativtagarna till parken, på kultursidan skrev en debattext där däremot farhågor om hela Umedalen Skulpturs framtida existens uttrycktes.

Eftersom konstbråk är ett av de ting som har lättast att få genomslag i riksnyheterna fick samma farhågor utrymme i P1 Kultur, medan SVT Västerbotten lånade in kulturnyheternas konstkritiker Dennis Dahlqvist för att yttra sig på principnivå. Och visst är det bra att det blir debatt i större skala kring lokala demokratifrågor – men det lokala höghöjdsperspektiv som frågan kräver behöver belysas vidare. För frågan är: hur stort är det egentliga hotet mot skulpturparken?

Skulpturparken ingår visserligen bland Umeåkulturens bärande noder och är av internationell angelägenhet – men lika klart är att parkens nuvarande position är mera nedtonad än under glansdagarna fram till åren efter 2010. Någon skulle kanske även hävda att det varit ett större konstnärligt avbräck för parken och området att biennalerna sedan 2012 inte längre genomförs, eller att Galleri Andersson/Sandström 2016 upphörde med sin utställningsverksamhet i anslutning till parken, än att som nu kanske behöva flytta fem skulpturer.

Någon skulle kanske också undra vad problemet är med att integrera några skulpturer i bebyggelse; så är ju redan fallet med de verk i skulpturparken som står i närheten och mellan de gamla sjukhusbyggnaderna.

Nej, den brännande frågan är snarare hur stor plats konsten kommer att ha i det framtida Umeå sedan Balticgruppens Krister Olsson för några år sedan lämnade över till nästa generation. Fallet Umedalen Skulptur tecknar såtillvida en dramaturgisk hotspot, med två av Olsson-barnen vid Fort Knox, ägare av skulpturparkens verk och tidigare moderbolag i Balticgruppen innan bolagen separerades helt – och det tredje barnet vid Balticgruppen, som nu vill bygga bostäder.

Att Krister Olssons stora konstintresse sträckt sig långt utöver det affärsmässiga är känt och även att många av hans satsningar sker under medias radar – själv minns jag den gigantiska privata donationen 2009, till Moderna museets satsning på inköp av kvinnliga konstnärer till samlingarna, något han absolut inte ville kommentera i intervju när jag ville uppmärksamma saken. Likaså, bara för att ta ett aktuellt exempel, kan många som uppskattat pågående Faith Ringgold-utställningen på Bildmuseet rikta ett tack till Fort Knox för bidrag till finansieringen, inte heller det omnämnt mer än i en fotnot i offentligheten.

Samma osynlighet är också det konfliktfyllda i Umeåmodellen för kulturdriven stadsutveckling – den demokratiska förskjutning som blir möjlig när en kapitalstark aktör får inflytande över stora projekt i det offentliga rummet. När nu en ny generation, vars långsiktiga agenda hittills inte hunnit framgå, tar över arvet från en dedikerad mecenat ställs detta förhållande med ens skarpt i ljuset.

Tydligt blir också kommunens beroende av en välvillig samarbetspart, men också kulturnämndens relativa maktlöshet i byggprocesserna. I SVT hoppas kulturpolitikerna på en vilja att bevara skulpturparken men konstaterar också riktigt att en privat aktör gör som hen vill. Hållningen, krass och saklig, är i något avseende tacksamt – i alla maktfrågor är transparens att föredra. Om det ligger bortom kulturnämndens makt vad som sker med ett av stans kulturella prestigeprojekt: vad ligger då å andra sidan i kommunens makt och ansvar?

Under skrivandet av denna text kommer i mejlen ett svar på frågan kring Seth Lindgrens misshandlade fontänskulptur på Skärgårdsskolan: verket, skriver kulturnämnden, skrevs ut ur konstsamlingarna i samband med bygget av sporthallen då det vid flytten bedömdes bli för kostsamt att restaurera. Inte heller detta något formellt konstigt, bara en del av en konstenhets rutinarbete, detta att ibland behöva sortera ut, skapa plats för nytt. Att fastighetskontoret blir ett konstverks sista anhalt och gravplats är inte första eller sista gången.

Samtidigt, oundvikligen: skavet som inte låter sig dämpas av att allt formellt går rätt till – olusten inför att se ett konstverk förfalla inför skolbarn i kommunens ytterkant, medan en stadskärna fylls av glänsande pumor och gröna eldar. Vackra flickprofiler i monumentalformat, guldskulpturer – prestigeverk som vårdas och omplaceras för bästa läge i varje given etapp i stadsbygget. Vackert, välvilligt, villkorat.

Sara Meidell

1 kommentar

Nu hörni har Stockholm sett oss, nu finns vi!

Av , , Bli först att kommentera 1

Referaten av omnämnanden i storstadspress en sorglig genre i lokaltidningsjournalistiken.

Jag har den osannolika lyckan att ha ett av mina favoritkonstverk hängande på min arbetsplats. En Vera Frisén, just innanför entrén till redaktionen, en ganska liten målning men alldeles perfekt med sin himmel, skog och spegelblanka sjö. Varje dag gör den mig glad och jag saknar den nu när jag tillbringar mycket mindre tid än jag hade velat på redaktionen.

Under de senaste veckorna har Vera Frisén också varit Stockholmsscenens älskling, sedan en utställning på auktionshuset Sotheby´s väckt uppmärksamhet och upptäckarglädje. Både de stora redaktionerna har varit lyriska, Mårten Arndtzén i P1 och Birgitta Rubin i Dagens Nyheter, medan Dagens Industri porträtterat galleristen Ebba de Faire som ”återupptäckt” den stora landskapsmålaren – men också bland annat Fokus och Artlover har skrivit om tilldragelsen.

Så VK då? har några hört av sig och undrat. För borde inte VK recensera? Eller: om nu inte ett auktionshus som ställer ut med kort visningstid motiverar en recension – borde inte lokaltidningen åtminstone uppmärksamma att Stockholm nu upptäckt vår Vera?

Jo, tveklöst är utställningen en händelse som väl förtjänar att omnämnas: att en av sin tids största konstnärer når en större och samtida publik är förstås en ynnest (även om det är tveksamt hur stor del av allmänheten som hittar sig fram till ett auktionshus i coronatid, eller hur många av de omkring 40 sålda verk som listas på hemsidan som kommer att ingå i offentliga samlingar framöver, men okej.)

Ändå tangerar händelsen – det plötsliga ljuset från huvudstaden, påstötningarna från lokala konstentusiaster – en lite sorglig genre i lokaljournalistiken: de där referaten vi då och då gör av storstadsmedia, när de äntligen fått syn på oss i periferin. NU hörni, har de där nere i Stockholm förstått. Nu finns vi och om detta må vi berätta i tidningen.

Att detta, uppmärksammandet av ett erkännande på riksnivå, har sin rimlighet är svårt att motsäga. De stora redaktionernas makt är ju högst konkret; ta bara det faktum att Vera Frisén-recensionen i Dagens Nyheter publicerades med motkrav om förlängd visningstid vilket beviljades av auktionshuset, detta enligt en mejlkonversation som råkade hamna i min inkorg. Att VK skulle fått en sådan önskan tillgodosedd; ”håll öppet en vecka till så skriver vi”, känns närmast skrattretande i sin orimlighet.

Att konstnärer och kulturskapare jublar högre när de når nationellt ljus är också som det ska vara. På presskonferenserna vid de stora institutionerna vet vi att om riksmedia skickat upp en skribent eller recensent, eller när de stora redaktionerna recenserar, så är det dessas texter det kommer länkas med störst stolthet till på hemsidorna eller i sociala medier. Vi vet och accepterar, men samtidigt går det inte att bortse från den lilla taggen i journalisthjärtat vid de tillfällen då hierarkierna blir som tydligast.

Det vore dock ytterligare bortkastat att inte försöka förstå vad denna lilla smärta består av mer än bara den från ömma tår och lillebrorskomplex – för vad som skapar frustrationen är inte bara ett tröttsamt reflexmässigt mindervärde, utan också det onödiga kunskapsläckage som sker på vägen mellan landsort och storstad. Den fördröjning i det intellektuella samtalet och kultursamtalet som blir följden av att vi alla behöver vänta tills Stockholm fattat grejen innan vi kan börja prata på riksnivå.

För så är det, oavsett vi tycker om det eller ej: riksmedias position som samlingsplats och referenspunkt är obestridlig. Vi behöver också ha de stora redaktionernas kompetens och tankeutbyte – men alltför ofta sätts deras uppdrag att också hålla jämna steg med bevakningsområdena utanför storstäderna på undantag.

Att Vera Frisén omnämns i DN som ”bortglömd” och ”okänd”, är nog giltigt sett till en nationell konstscen, men vi ska också komma ihåg det Västerbotten där hon varit starkt närvarande och levande i det kollektiva konstmedvetandet alltsedan sedan Marianne Ahnlund introducerade henne på sitt galleri i Umeå för 20 år sedan.

När jag för första gången vänder på redaktionens Vera Frisén-målning för att leta efter datering och titel, blir jag därför lite nostalgiskt varm i hjärtat när klisterlappen sitter på plats nedtill; ”Galleri Ahlund, Rådhusesplanaden 10, 903 28 Umeå”.

Så det lilla mindervärdet igen, alltid så nära, när jag ser lappen ovanför; ”Gåva till Västerbottens-Kurirens 95-årsjubileum den 17 maj 1995, från Dagens Nyheter.”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Elin Anna Labba ger stor-Sverige vacker och jobbig läsning

Av , , Bli först att kommentera 0

”Det är en bra bok, men den är också jobbig att läsa.” Det sade Stina Omma Andersson när VK:s Roland Edlund intervjuade henne häromdagen inför Augustgalan. Det var Stinas syster Ella som gav titeln till Elin Anna Labbas vinnarbok ”Herrarna satte oss hit”, om statens tvångsförflyttningar av samer under 1920- och 30-talen – det var hennes svar när någon frågade varför hon kommit till Umbyn.

Chansen att ge inte bara det samiska sammanhanget, utan hela stor-Sverige, vacker, men också jobbig läsning, gör fackbokklassen i 2020 års Augustpris till den mest intressanta. I en tid där dagsaktuella markkonflikter påminner om att de historiska övergreppen lever, inte bara i människornas minnen utan också tydligt spårbara även i de juridiska och politiska institutionerna, är boken särskilt värdefull.

Särskild tyngd får priset genom bokens hybridform, där Elin Anna Labba utifrån den journalistiska grunden vågat dra mot det poetiska och där också det grafiska har en viktig roll. När det allmänna kunskapsläget om samisk kultur och historia visar tecken på att långsamt förbättras, blir Labbas bok också en viktig markering för att det inte räcker med att ställa rätt frågor – lika viktigt är att lyssna rätt och att sant återge det hörda. Som Stina Omma Andersson konstaterar: ”Det märks att den är skriven inifrån och ut”.

Att litteraturen är navelskådande, med både läsare och kritiker som likt eldflugor dras till det förment sanna och självbiografiska, är annars den just nu rådande uppfattning som utgör den bredare bakgrunden till Augustpriserna. Det gör den skönlitterära vinnaren Lydia Sandgrens Samlade verk till en stark romanroman-vinnare – ett snällt och mycket lagom utmanande val, som med sina 700 sidor tar avfärd mot julhandeln, likt en trygg finlandsfärja att borda i tider då behovet av kultur i form av fysiska objekt är skriande.

Att Augustprisets Barn-ung-kategori i år följer trenden där mer text ger högre vinstchans, pekar ut vikten av att låta de renodlade bilderböckerna antingen få en egen kategori eller helt enkelt ställas utom tävlan – där i stället en uppvärdering möjligen kunde ske av de priser denna kategori redan har; Snöbollen, Elsa Beskow-plaketten.

Med det sagt är det lätt att applådera juryns val av årets vinnare, Kristina Sigunsdotters och Ester Erikssons Humlan, om elvaåringen som blir dumpad av sin vän. Drabbande, rolig och vacker – tycker åtminstone ett vuxenetablissemang som välvilligt vill den goda läsningens återkomst.

Minst omskrivet, blir alltså på sedvanligt vis Barn-ung-kategorin också en påminnelse – apropå Måns Wadensjös litteraturdystopiska text i SvD om en fullständigt introvert litteraturvärld – om att böcker kan vara aldrig så juryprisade och kvalitetsklassade. Litteratur blir det ändå först i mötet med läsaren.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Kulturen – vi saknar dig

Av , , Bli först att kommentera 2

Kommer ni ihåg fomo – fear of missing out? Hur det kändes att avstå från något, en fest, en konsert, och ängslas över att just den händelsen var den som skulle förändrat livet.

Fomo brukar omtalas som ett problematiskt förhållande till världen – nutidsmänniskans tvångsmässighet kring att alltid vilja vara delaktig i en ständigt pågående omvärld.

Men som med allt annat utmanar coronan även denna hållning; för är inte den längtan efter delaktighet i världen som fomon ger uttryck för bara ett uttryck för en djupt mänsklig drivkraft? En vilja att vara delaktig i ett pågående nu, ett samtal, en gemenskap.

Och är inte stunderna av fomo också viktiga i hela kollektivets infrastruktur? Nu syns jag, nu syns jag inte – även i detta formar vi oss själva och andra.

Faktum är att en betydande del i att vara och bli en hel människa, är att i frihet få skapa sitt jag i relation till omvärlden. I detta kan det ofta räcka att veta att världen är tillgänglig i teorin, att resorna och konsten, friheten, finns där, om vi vill. Som blinkande ljus utanför fönstret, som vuxna på en middag för ett barn under ett bord: ett samtal möjligt att ta plats i, en projektionsyta för drömmar om vad vi kan vara och bli, en rymd för tankesprång.

Att fomons potential som gemenskapsyta bygger på ett normaltillstånd av en pågående värld, har sällan blivit så plågsamt som under coronapandemin. Den allomfattande fomo som pågår nu, i makroformat, rymmer bara ickemöjligheter, andnöd och klaustrofobi. Även valet att välja bort har ryckts ifrån oss.

Ur våra försök att hitta strategier för att klara av att hantera detta stiger de irrationella beteendena fram, ilska, sorg – men också utropen om vad vi saknar, försöken att formulera och minnas hur det var, så obegripligt nyss. De ångande dansgolven, en kö till en bergochdalbana, en teaterfoaje eller en bokklubb bara.

I vår samtid har längtan och saknad låg status och är lätta att raljera över, ty den lycklige lyckade människan tar vad den vill ha när den vill ha det. I idén om modernitet och ett öppet samhälle finns också en inbyggd skepsis, som i många avseenden är sund, mot det bakåtblickande som längtan och saknad rymmer; ta bara nationalismen med sin populistiska nostalgi.

Men för ofta glömmer vi att i en sorg över något förlorat eller saknat, så formuleras också en dröm och en strävan. Vår längtan påminner på det viset om själva konsten – även den är ett rum för föreställningsförmåga, kreativitet, prövande tankar och utveckling.

När pandemin stängt kulturscenerna har en hel bransch ställts inför hot om utplåning, en kulturpublik har förlorat upplevelser, känsla av meningsfullhet och viktiga sociala träffytor.

I det undantagsläge där känslor av kaos och katastrof råder, spelar nu repressiva och auktoritära krafter ut sina kort för att ytterligare underminera den fria kulturen och göra det svårare att återuppbygga raserade strukturer och verksamheter, detta genom en klassisk retorik där kulturen ställs mot andra just nu skriande samhällsbehov.

Samtidigt har pandemin givit helt nya öppningar mot ett vidgat kulturbegrepp, där den fråga som konsten uppehåller sig kring; vad är det att vara människa? plötsligt blivit en angelägenhet för ett helt samhällssamtal. En fråga så mycket enklare att få syn på just nu, i det vi formulerar kring vad vi saknar, det som corona just nu tagit ifrån oss. Mötesplatserna, trängseln, de fysiska platserna vi skapat för gemenskap och förhandling om liv och existens.

När tysta och stängda kulturscener pausat en betydande sektion av kulturjournalistiken, live-kritiken, är det bland annat dessa frågor som behöver fylla kultursidorna: vad är det vi just nu går miste om när konsten inte pågår som vanligt? Vad är det vi saknar? Vad är det vi behöver återerövra när pandemin bedarrat? Hur ser den kultur ut som håller oss så mänskliga som möjligt?

En del svar på detta ges framöver på VK Kultur, under rubriken ”Kulturen, jag saknar dig”, där kultursidans skribenter berättar om sin saknad och längtan. I en tid starkt präglad av det icke-möjliga pekar de tillsammans ut vägar för tankerymd och gemenskap, för det möjliga i mänskligheten. Följ oss under de kommande veckorna!

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Sexualförbrytaren låses in i litteraturen

Av , , Bli först att kommentera 4

Öppen hand hellre än knytnäven – det är att föredra när en man behöver slå en kvinna. Det menade Sean Connery i en intervju från 1987 med Barbara Walters, ett klipp som fått spridning i en underström till hyllningarna till den avlidne stjärnan. Om en kvinna driver saker till sin spets, menade han, är omständigheterna sådana att en smäll är helt befogad.

Vid tidpunkten för intervjun 57 år gammal, stod han fem år senare fast vid sin åsikt i en ny intervju med Vanity Fair, innan han slutligen, i ett väldigt sentida uttalande menade att våld mot kvinnor nog ändå inte var försvarbart. Tiden hade väl kommit ikapp honom, men sitt eftermäle kan inte ens Bond styra och nu kommer tiden ikapp honom med det misogyna stråket inskrivet i det samlade eftermälet.

Öppen hand, så slår man en kvinna enligt Connery, men 2003 vittnade hans tidigare hustru Diane Cilento om knytnävsslag i ansiktet, detta i ett öppet brev till medierna i hemlandet Australien. Äktenskapet tog slut 1973 och 2005 släppte hon självbiografin om 11 år av fysiskt och psykiskt våld, där bland annat en misshandel ska ha ägt rum, så grov att hon blev liggande en natt på ett badrumsgolv.

Att det skrivna ordet annars kan vara en förlängning av en patriarkal överordning påminde visserligen Jan Myrdal om, en annan stor man som i helgen gick bort. Kompromisslöst och konsekvensneutralt, menade han själv om sin skrivande metod – vilket förvisso innebar avklädning av den egna sexualiteten och lusten, men också bland annat grova uthängningar av två tidigare hustrur – båda döda när de närmast övergreppsliknande redogörelserna för deras sexliv och anklagelser om könssjukdomar publicerades i boken Ett andra anstånd.

Men i höst ger två litterära vittnesmål från kvinnor hopp om en annan ordning, när de skriver fram ett strålkastarljus och en förhörslampa på historien – båda i högst strategiska konfrontationer, på sina förövares planhalva.

Skådespelerskan Lena Nymans minne som en kreativ, skarpt tänkande och skrivande människa har stigit klarare sedan hennes död. Hon ville vara fri, och var det också i många avseenden – ändå formades hennes liv i alltför hög grad av män, med disciplinerande kommentarer, krav och anspråk på hennes kropp, tydligt tecknat redan i biografin av Annika Persson från 2013.

Nu utkommer också Lena Nymans egna ord om åren som skildrades, med det urval ur dagböckerna från åren 1962-1974, som i höst utgivits och fått mindre uppmärksamhet än de förtjänat. Roligt ofta, både skarpt och innerligt skriver hon, och befäster bilden av en yrkeskvinna som alltför ofta stod reducerad till knull-Lena eller musa för manliga regissörer. Särskilt drabbande är att veta att hon skrev för sig själv, men också för offentligheten – att det var hennes egen önskan att dagböckerna skulle tillgängliggöras för allmänheten efter hennes död. Hur hon nedtecknar strukturerna, men kanske vet att tiden inte är mottaglig – hur hon därför skickar en tidskapsel in till en framtid där upprättelse kanske blir mera möjlig.

En projektil mot historien skjuter i stället Vanessa Springora i det litterära vittnesmål som boken Samtycket är – en bok som haft bombeffekt långt utanför den franska offentligheten. Som fjortonåring övertalas Vanessa Springora att inleda ett förhållande med den 50-årige författaren Gabriel Matzneff, en kulturprofil vars pedofila böjelser genom decennier sopades under mattan av ett helt kulturetablissemang, trots att han skrev om dem i dagboksform, där även Springora förekom i paraden av unga offer.

Detta, att låsas in i litteraturen, är ett av tusen smärtsamma stråk i vittnesmålet om hur utstuderade och grymma övergreppen var under de år det pågick – ett maktutövande som bidrog till att hålla traumat levande genom åren. Samtidigt pekade det ut vägen till att slå tillbaka; efter många års tvekan blir ett prestigefullt författarpris till Matzneff den utlösande faktorn och Vanessa Springora bestämmer sig för att låsa in sin förövare i litteraturen för att själv försöka bli fri.

Strax efter bokens publicering uppmanade åklagare fler offer att träda fram, Matzneffs förlag bröt kontakten, författarpensionen drogs in och i dag är han paria i både de kulturella och övriga offentliga sammanhang där han tidigare hölls skyddad. Revansch uppnåddes i någon mån – något som tyvärr tillhör undantagen i fall av övergrepp.

De uppgörelser som i dag sker med historiens sexualförbrytare är ändå oundgängliga för mer än individens upprättelse – om, vill säga, vi tar emot dem som vi bör: som större än de enskilda fallen, som omistliga kartläggningar över vilka strukturer, beteenden och maktförhållanden som möjliggör övergreppen – då och nu.

Sara Meidell

Bli först att kommentera