Debatten kring Sara kulturhus rasar vidare och medan facken för kulturverksamheterna och KRO hittills stått för den tunga kritiken av det ramavtal som klubbats, har frågan blivit alltmer trängande: hur kunde då kulturverksamheternas chefer skriva på ett så orimligt avtal? Svaret är att de blivit helt kuppade – det står klart genom den skrivelse som i spåren av stormen nu nått redaktionen, där Västerbottensteaterns ledning redogör för haveriet.

I det fem sidor långa dokumentet, som skickats till ägarna; kommunen och regionen, både tjänstemän och politiker, beskriver cheferna för de olika verksamheterna inom teatern hur processen gått till. Från de allra första diskussionerna där samförstånd rådde, vidare genom skiftet 2019 då kulturhusbolaget bildades, ny VD tillsattes och tongångarna ändrades drastiskt, till ett dagsläge där teaterns behov, önskningar och krav helt körts över.

Västerbottensteatern beskriver hur man när ramavtalet i februari lades fram framförde kritiska synpunkter på hur tillgängligheten till scener och repetitionsutrymmen skulle regleras. Teatern skriver att man då tydligt betonade att avtalet inte skulle vara möjligt att skriva på såvida inte vissa minimikrav kring produktions- och repetitionsmöjligheter kunde tillgodoses. Eftersom ramverket var ett övergripande dokument, skriver teaterledningen, insisterade man dock inte på att kraven skulle föras in i avtalet utan godtog löftet från kommunens tjänstepersoner att teaterns behov skulle beaktas. Viktigast vid undertecknandet, skriver teaterledningen vidare, var att löftet om fortsatta fördjupade diskussioner i riktning mot en mera detaljerad överenskommelse.

Västerbottensteatern fortsätter sedan med att beskriva den bestörtning med vilken man sedan följt hur lite av teaterns grundläggande behov som därefter kommit i beaktande och formulerar sig sedan i slutsatsen att den enda lösningen i dagsläget är att hela Västerbottensteaterns produktion samt personal blir kvar i nuvarande lokaler och att endast den publika verksamheten kan ingå i Sara kulturhus.

Man listar sedan åter en lång rad punkter som behöver åtgärdas för att ett annat scenario skulle vara möjligt; en lista som blir anmärkningsvärd i sammanhanget då den bara beskriver fullständigt nödvändiga grundvillkor för att kunna hålla en teaterproduktion i gång överhuvudtaget. I skrivelsens slutsats sammanfattar man så: att i nuläget finns inte förutsättningar för att utföra sitt uppdrag som offentligt finansierad kulturverksamhet vid en flytt till Sara kulturhus. Detta kräver i sin tur, avslutar man, att medel avsätts för att rusta upp nuvarande teaterlokaler så att verksamhet fortsatt kan bedrivas.

Det var den 26 mars som denna skrivelse skickades ut till politiker och tjänstemän inom kommun och region. Det faktum att ramavtalet fyra dagar senare, den 30 mars klubbades igenom i kommunfullmäktige, med knappt någon föregående debatt, blir förstås med denna vetskap än mer anmärkningsvärt. Det tillägg som gjordes vid beslutet, om att framöver hålla en bra dialog med kulturverksamheterna, går också från att framstå som svajigt till närmast provocerande.

I Norran försöker nu politikerna gjuta olja på vågorna med floskler som ytterligare bekräftar bilden av total avsaknad av förståelse eller en vilja till förståelse för kulturinstitutionernas och kulturskapandets villkor. Det talas om mod och om synergier utan tillstymmelse till insikt om att konstnärligt mod bygger på trygga levnadsvillkor och arbetsro och att synergier, om det begreppet alls är lämpligt att använda gällande kultur, aldrig kan ritas in i ett styrdokument. Direkt osmakligt, i ljuset av Västerbottensteaterns larm, blir också påtalandet att inträdet i Sara kulturhus kräver ”mod att våga prova nya arbetssätt och samverkansformer”.

Rådande kritikstorm kommer för alltid att vara inskriven i kulturhusets tillkomsthistoria, det är som det är, ett sorgligt faktum, medan tiden obönhörligt tickar mot invigningsdatum. Samtidigt är det aldrig för sent att göra halvhalt för en tydlig riktningsförändring – men det måste ske nu. Frågan som beslutande politiker och tjänstemän behöver ta ställning till är akut: vill man stå vid öppningen med kulturverksamheter i polisgrepp eller vill man för allmänheten kunna presentera stolta och trygga kulturaktörer som kliver in i huset, redo och rustade att vara sina bästa jag?

Sara Meidell

En inredningsdesigner berättade för en tid sedan om ett uppdrag hen jobbade med, att möblera och inreda en ny skolbyggnad – jo, det var ett roligt arbete, men det var lite synd att textilier och stoppade möbler inte kunde användas i korridorerna. Varför? För att sådana material bara saboteras, löd beställarens uppfattning – att således rätta sig efter.

I den pågående debatten om påstådda utmaningar om sexövergrepp i sociala medier minns jag nu detta och tänker: så oändligt sorgligt att vuxna hellre inreder hårda miljöer för barnen än mjuka, så ofta är snabbare att tro på barnens dragning mot att göra ont än deras vilja att vårda sina och andras gemensamma rum.

Snabb repris för den som inte hunnit hänga med i de snabbt urspårade turerna: i förra veckan spreds av polis en varning till föräldrar och skolor som snabbt plockades upp av media, om en utmaning som skulle ha spridits på bland annat TikTok. Enligt varningen handlade det om att unga killar hetsades att tafsa på tjejer, något som skulle filmas och spridas i sociala medier en särskild dag i snar framtid. Nyhetsinslag gjordes i bland annat SVT, skolchefer gick ut med informationsbrev till vårdnadshavare och på nätet rådde snart panikstämning i föräldraled.

För den som började efterforska upphovet till varningarna skulle det snart dock visa sig att själva kampanjen verkade svårfunnen – inga skärmdumpar cirkulerade, inga unga tillfrågade kände igen att de sett något om det hela och polisens källor var också vaga. Internetforskaren Elza Dunkels var en av dem som snabbt påtalade detta; att allt tydde på att utmaningen var en fabricerad historia, en nätmyt av oklart upphov.

Det anmärkningsvärda som sedan händer är att upplysningar om detta ändå inte hindrat både tongivande debattörer och ett stort föräldrakollektiv att fortsätta larmropen – som om utmaningen ändå funnits. Oavsett sanningsgrad ger händelsen ett bra tillfälle att prata om problemet, har retoriken låtit. Och ja, i en situation då metoo är kraftigt skadeskjutet kan en sådan hållning absolut vara lockande att nicka medhåll åt – men vad alltför många helt ignorerat är att det just därför är viktigare än någonsin att hålla huvudet mycket kallt.

För vilken legitimitet har en diskussion om övergrepp hos unga, som inte själva sett röken av det som de vuxna larmar om? Och ger det inte bilden av en helt kapitulerad och handlingsförlamad vuxenvärld där panikstämning behöver piskas upp för att etablera en plattform för de samtal som i stället skulle behöva föras i varje vardagssituation, i det lugnaste och mest sansade tonläge?

Mytbildningen är enorm i sociala medier och på TikTok är just nu en av trenderna till exempel experiment kring olika former av vardagsmagi, bland mycket annan blandad fakta och fiktion. Att det finns unga som tror att TikTok är en nyhetssajt är vidare ett enormt problem – och just därför är det än viktigare att en vuxenvärld gör sitt yttersta för att vara goda förebilder i hur källkritik bedrivs och att vi inte trillar dit och själva blir förmedlare av fake news eller propaganda. De larm som nu går ut raserar dramatiskt förutsättningarna för det. För hur ska barn och unga någonsin vilja dela med sig av sin verklighet på nätet om en vuxenvärld ändå inte har någon vilja att ärligt ta del av vad som faktiskt sker i barnens sfär, ja till och med visat sig redo att sprida lögner om den?

Hur ska unga killar, som jag ser så många exempel på av stor medvetenhet om feminism och engagemang när det gäller påtalande av sexistiska strukturer, kunna känna respekt för ett vuxensammanhang som redan skapat en berättelse om dem som sexförbrytare? Och framför allt; hur ska vi förmå barn och unga att avstå från att okritiskt dela skadligt material om vi själva visar oss snabba att dras med i kampanjer?

Min beredskap är hög för att någon snart kommer att mejla mig bevis för att TikTok-kampanjen faktiskt existerar – ja, jag är cynisk, men med så stor uppmärksamhet som den påstådda utmaningen fått är sannolikheten tragiskt nog stor att den nu etableras och får spridning. Låt det i så fall bli en dyrköpt men värdefull erfarenhet inför nästa larm, då vi förhoppningsvis klarar att vara de sansade och trygga vuxna som barn behöver och som vi alla ju ytterst vill vara.