Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Extremt oroande situation för kulturen i Sara kulturhus

Av , , 1 kommentar 2

Att ett kulturhus tillblivelse rymmer komplexa dimensioner av stadskamp och stadsbygge, kultursyn, privat-offentlig spänning och inte sällan bjuder inblick i rejält snåriga fält av kommunala beslutsprocesser är väl känt. Den som följt kulturhusbyggen genom åren vet också att det kan vara en logistisk och demokratisk mastodontutmaning att få själva kulturen på plats – mer så i ju högre grad kulturhuset har karaktären av vinna-eller-försvinna-projekt för en kommun. Det vanliga är att själva kulturen behöver vara rejält på tårna genom varje moment – hips vips kan verksamheter som utlovats bärande positioner ha utmanövrerats utan att något kan se var det skett.

För den som följt debatten kring Sara kulturhus i Skellefteå, särskilt från ett Umeå-perspektiv där svallvågor från Väven-dito fortfarande kan märkas, har förhållandevis god samsyn verkat råda under processen. Debatten har handlat om huruvida det alls är en motiverad satsning och om farhågor om en uteslutning av gräsrötterna, men mindre om de kulturverksamheter som planeras in i huset, Stadsbiblioteket, Västerbottensteatern, Skellefteå konsthall och Museum Anna Nordlander. Men i elfte timmen avtäcks nu förhållanden som målar upp en extremt oroande vision även för dessa, själva kulturfundamentet i huset.

”Ramverk för samverkan i Sara kulturhus” heter dokumentet som klubbades på Skellefteå kommunfullmäktige på tisdagen – ett dokument som inte kan läsas som annat än en reell dödsstöt för både Västerbottensteatern, Museum Anna Nordlander och Skellefteå Konsthall.

Avtalet ska reglera den yta som Skellefteå kommun hyr av det nybildade kulturhusbolaget och där alltså all den planerade kulturen ska inrymmas – och som exempel på en helt instrumentell kultursyn, totalt tondöv för kulturproducerande behov och villkor, är det svårt att finna ett mera skrämmande studieobjekt. Vi får läsa att kulturhusfastigheten ska ”berikas” med Skellefteås kulturella verksamheter, det skrivs om synergieffekter och om varumärket och utkristalliseras gör ett paradoxalt dokument där de fasta verksamheterna helt fråntagits sina möjligheter att utföra sitt uppdrag.

Efter att avtalet tagits upp i kommunstyrelsen inkom en skrivelse från de fackliga företrädarna för verksamheterna som ska flytta in i kulturhuset, som inte kan beskrivas som annat än ett rop på hjälp. Man beskriver ett förlopp där delaktighet och lyhördhet för verksamheternas önskemål inledningsvis präglade planeringsarbetet, med verkstäder, repsalar och ateljéer inritade i huset – men där samtalen i något skede avstannade och kommunikationen blev ensidig för att sedan övergå till information. I skrivelsen kopplar man det till skedet då kulturhuset såldes till en extern vinstdrivande ägare, vilket gav det kulturhusbolag som bildades dubbla intressen och där kulturverksamheterna av allt som går att utläsa i avtalet helt underordnas husets övriga funktioner.

I det färdiga kulturhuset är Stadsbiblioteket den enda kulturverksamhet som kommer att ha fasta lokaler, medan såväl Västerbottensteatern, MAN och Skellefteå konsthall delar ytor på flexibla villkor helt dikterade av kulturhusbolaget som har utslagsröst vid krockar i bokningar. Bland många absurditeter gällande kulturverksamheternas möjligheter att utföra sina uppdrag finner man sådant som att scen kan bokas tidigast 14 dagar innan premiär (detta alltså för en länsteater), att teaterns tekniker inte längre är dedikerade till teatern utan ska ingå i en gemensam teknikerpool för huset samt att repetitionstid inte kan garanteras i huset. Vidare att de tidigare två konstmuseerna nu ska samsas om en gemensam yta, med alternerande utställningar (alltså halverat antal), dessutom med beredskap för att spränga in utställningar som kulturhusbolaget själva bjuder in eller presenterar mer eller mindre ad hoc.

Som om Norrlandsoperan och Bildmuseet hade ställts inför att gå in i någon slags nomadliv i Väven, för att ta ett närliggande exempel som låter oss förstå vidden av vansinne – Väven, där nya verksamheter tillkom med huset, till skillnad från i Skellefteå; Kvinnohistoriskt museum och Umeå konsthall.

Att hålla någon slags professionalitet i det konstnärliga arbetet blir utifrån de presenterade förutsättningarna en omöjlighet – och som skrivelsen konstaterar går det inte att läsa ramavtalet på annat sätt än att verksamheterna när så utrymme finns, får nyttja lokalerna så länge inget annat av högre intresse dyker upp. ”Låt oss blomstra!” avslutar undertecknarna skrivelsen – men avtalet skissar i själva verket ett scenario där det mer handlar om att fortsätta existera alls.

När ramavtalet klubbades vid tisdagens kommunfullmäktige efter en mycket ljum diskussion, gjordes ändå ett tilläggsyrkande som skrevs in i beslutet; att vid det fortsatta arbetet ska skrivelsens synpunkter noga beaktas och tät kontakt hållas med de fackliga organisationerna som nu uttryckt oro. Att drastiska omtag behöver göras för att skäl ska finnas för kulturen att vända oro till trygghet står dock klart – och förhoppningsvis finns ännu något litet rådrum att ta i anspråk för de politiker som i nuläget helt spelat bort både sig själva och kulturen. Annars, ridå kulturlivet i kulturhuset.

Sara Meidell

1 kommentar

Imponerande från start till mål

Av , , Bli först att kommentera 0

Till ett av Littfest starka kännetecken är förmågan att ständigt kännas i framkant av litteraturvärlden – därför borde det inte vara ett dugg förvånande att festivalen också lyckades baxa sig in i digitalt format med så strålande resultat.

Utmaningen var onekligen stor, men en stabil litteratursändning blev det som gick ut under de tre festivaldagarna, imponerande både tekniskt och till varje del av innehållet. Smidiga övergångar mellan scenerna, med en rad kända och nytillkomna presentatörer – och med mellanlandningar i tv-studion vardagsrummet som blev ett smått succéartat grepp. Yukiko Duke och Po Tidholm visade sig vara ett perfekt utplockat par för uppdraget och med väl valda vinklar och gäster – Jan-Olov Carlsson, Curt Persson, Elin Grelsson Almestad, Daniel Åberg, Jack Hildén, Åsa Larsson med många fler – blev deras medverkan både ett fint ramverk till punkterna i Idun och en behållning i egen rätt. En extra guldkant till den internationella festivalen blev här också Yukikos intervjuer med internationella namn som Sofi Oksanen, Sjon – eller de filmade inslagen från poesivandringarna i Umeå – trots att nu arrangörerna sagt sig vilja undvika skärmar i själva sändningarna.

Själva programmet då? Ja, i begränsat format jämför med ett vanligt år och med många punkter som räddats från i fjolårets inställda fest, blev det en vacker Littfest-Littfest. En rad givande samtal, inga skandaler eller jubel men gott om fördjupande spår och uppfriskande tankar kring veganismen, röster från Sápmi, serietecknande, våld, feminism och ja, förstås Norrland, som utgjorde en starkare bas och tydligare röd tråd i år. Därtill verkligt starka kvällsprogram som sträckte ut litteraturens musikaliska och sceniska dimensioner.

Om någon hade befarat att platsens betydelse, Umeå, för Littfests karaktär, skulle stå nedtonad i en digitalt flygande och publiklös festival, så förstärktes den snarare i årets nya format. Mer i kulisserna kanske – för: att lyckas transformera festivalen så väl till digital form gör bara en arrangörsstab med mycket god förankring och känsla för de lokala nätverken, en festivalledning som förmår organisera ett starkt samarbete mellan professionella och ideella och utvinna det allra bästa av det kulturkapital Umeå besitter. Poeterna som rörde sig i staden, det tunna stråk av Littfest-folk som ändå flödade mellan författarhotellet och Folkets hus, samt inte minst sorgebudet om Nawal El Saadawis bortgång i helgen, som väckte minnet av ett tusenfalt hyllande i Idun under Littfests 2014-upplaga – allt det blev samtidigt starka påminnelser om att ett rumsligt och fysiskt fullbesatt Umeå är var Littfests själ bor.

Jag hoppas Littfests digitala version bara blir lagom bra, skrev jag inför festivalstart. I efterhand känns farhågan jag luftade – att en digital kvalitetsfestival skulle verka hämmande på viljan och kraften att återgå till full fysisk skala – helt onödig och även naiv, med tanke på vad Littfest visat sig kapabla till tidigare. Och, som Erik Jonsson underströk i ett samtal på lördagen: den digitala versionen och liveversionen är två skilda ting, till för olika publiker, inte ersättare för varandra.

Således skriver sig den digitala Littfest-upplagan in sig som vad jag tror vi kommer betrakta som en ofantligt viktig del i festivalhistoriken. Ett undantag som, är jag övertygad om, ska komma att visa sig varit en stor påskyndare när det gäller att fortsätta etablera nya och ständigt överraskande former för litteratursamtalet.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Det digitala Littfest kommer bli bra – men förhoppningsvis inte för bra

Av , , Bli först att kommentera 0

Såhär ett år efteråt är det vemodigt att minnas hur yrvaket naivt vi tog emot beskedet från Folkhälsomyndigheten onsdagen den 11 mars, om nedstängning och inställd Littfest – snabb omställning, akut uppgivenhet, men bara ett tillfälligt undantagstillstånd. Tänkte vi, för att sedan tvingas in i en verklighet av oupphörligt framflyttade premiärer, en kulturpaus utan slut i sikte.

Med en festival inställd bara timmar innan start blev Littfest närmast en nationell symbol för starten på det kulturmörker som nu fyller ett år. I någon mån är festivalen också dubbelt drabbad – året efter den inställda festivalen, nu med en digital version att locka besökare till i en tid då många är på upphällningen gällande orken att ta till sig mer kultur via skärm.

Samtidigt är ju litteraturen det kulturområde som åtminstone på pappret står sig starkast digitalt, till skillnad från musiken och scenkonsten, som är mera beroende av det fysiska rummets dynamik och akustik. Många fördelar kan också snabbt räknas upp på pappret, med en digital Littfest.

För den som plågats av att missa en helg av marssol är det till exempel en ynnest att kunna begå festival via telefon i någon upptinad snögrop – slippa trängseln och folksamlingarna, att behöva kriga sig fram till litteraturen med osäker utgång i överfulla seminarierum.

Med en festivalversion som inte kan bli fullsatt bryts i år också den panikstämning som i stegrande grad genom åren präglat biljettsläpp, där ett lågt pris och en ytterst hängiven publik gjort att en viss segregering legat i farans riktning. Det hårdföra kulturgardet blixtsnabba att säkra plats, medan insläntrare och nyfikna som varit några sekunder för långsamma fått se sig stå utan biljett.

I ljudboksdebatten har dess försvarares bästa argument handlat om ny tekniks demokratiseringspotential – hur föraktet mot ljudboken (och de kvinnor som är i majoritet bland lyssnarna) speglar både hur underprivilegierade grupper genom ny teknik erövrar nya områden och hur därmed teknikens nya format hånas och pekas ut som något hotfullt av den rådande makten.

För många har ju Littfest redan varit en helt digital angelägenhet, via de Youtubesändningar som genom åren blivit allt mer professionella. Ett Littfest med digital huvudbas blir nu en vacker demokratisering av festivalen: till ett fortfarande mycket lågt pris får de digitala festivalgästerna en ny uppgraderad tillgänglighet. Den som värdesätter festivalkänslan av ständig oro att missa något får också sitt, med det direktsända tv-formatet.

Allt detta är viktiga dimensioner att reflektera över inför kommande festivaler – men likafullt är det lugnande tacksamt att arrangörerna understryker att årets festival är just ett undantag, att publikträngsel är vad man strävar tillbaka till. För Littfest är ju i sin tur undantaget – festluckan, då litteraturen får och ska vara fysisk, kaosig, så levande som aldrig annars.

Att Littfest i år ger festivalrabatt till författarhotellet där de tillresta gästerna bor, ger en fin vink om detta; om vi inte kan ge er en festival, så i alla fall ett stänk av kändisspaning och glamour, av hissamtal, rökpauser och skvaller – allt det som utöver de vidgande och fördjupande litterära samtalen är vad besökarna längtar efter under festivaldagarna.

För den som bryr sig om besöksekonomi är den litterära trängseln förstås också hett efterlängtad. Bokmässan i Göteborg gick miste om 120 miljoner i besöksnäring under sin digitala upplaga i fjol – siffror som av väldigt många anledningar inte är relevanta för Littfest att förhålla sig till. Samtidigt något som pekar ut tyngden i Umeå- och Norrlandsbasen – vilket i sin tur ringar in en av Littfests unika särarter; att med orubblig norrländsk förankring på samma gång förhöja och upplösa platsens betydelse.

Att Littfest i sin digitala form håller fast vid detta festival-dna, den anda av övertygelse, som funnits sedan start, om att författarna behöver Umeå lika mycket som Umeå behöver författarna – är en värdefull fördelningspolitisk säkerhetsfaktor. För all kulturverksamhet är det nämligen en överhängande risk att framtvingade digitala styrkebesked under pandemin ger alltför bra argument för bidragsgivare att framöver strypa resurser, något som alltför ofta drabbar kulturlivet utanför storstäderna hårdast. Varför flyga upp författare och litterärt branschfolk till norra Sverige, när en festival bevisligen kan göras så professionellt digitalt?

Jag tror och hoppas att årets Littfest blir en bra upplevelse, alla förutsättningar finns för det – men jag hoppas också att den i lika hög grad får oss att längta starkare efter en återgång till det Littfest-normala. Den svettiga trängsel vi så starkt behöver årlig påfyllnad av.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Jag längtar efter riktigt dålig stämning i salongerna

Av , , Bli först att kommentera 0

Förra gången jag såg 123 Schtunk på scen blev det en kväll med riktigt dålig stämning i salongen. Detta var på Sagateaterns tid och möjligen var det något som gått snett i marknadsföringen och det var ju onekligen rödnästa clowner på affischerna – men på första publikrad framför den samtidssatiriska föreställningen, där en god del av innehållet nog borde haft 15-årsgräns, satt denna kväll ett helt knippe barnfamiljer.

Det hela hade kunnat bli uppsluppet kul, men i takt med att skämten flög över huvudena på stimmande småfolk med godispåsar surnade clownensemblen till allt mer och en regelrätt roast av den unga publiken tog vid, tack och lov även den över deras huvuden. Pausen avvärjde precis en värre urladdning och showen fortsatte sedan med högre medelålder i publiken, men jag mindes senare tillbaka på kvällen med starkt obehag.

När jag nu i coronaåret 2021 återser 123 Schtunk är det via skärm och minnet av Umeå-gästspelet kickar nu i gång en närmast desperat längtan: för gud vad jag saknar risken för kaos och obehag i salongerna.

Initiativet är värt alla applåder: bakom den strömmade föreställningen som sändes i söndags ligger Gnosjö Riksteaterförening, som levererar tre scenföreställningar som sänds ut på ett tiotal av landets Riksteaterföreningars facebooksidor. Som en aktivitet som kan hålla i gång ett engagemang inom ideella föreningar under pandemin är projektet behjärtansvärt – men sällan under coronaåret har jag sett en föreställning som utstrålat så stark längtan efter livepublik.

Det hjälper inte att clownerna själva drar skämt om det; torftigheten i att uppträda för Gnosjös absolut tråkigaste tekniker och tre scenkonstpersoner – inte heller den publikchat och önskelåtar som lagts in för interaktivitet. Den plågsamma och ödsliga stämningen i kontrast till clownerierna påminner bara om hur akut vi behöver få återgå till de osäkrade fysiska scenrummen.

Vi har talat om det ett tag, vår stegrande längtan åter till publikraderna och de fysiska scenrummen – och ju längre tid som går med de digitala lösningarna, desto mer angeläget blir också att hålla levande minnet av vad det är vi går miste om när vi inte kan dela fysiskt rum. Laddningen i en vetskap om att något, obekvämt eller magiskt, kan hända i kontakten mellan scen och salong. Ledtrådarna som en publikmassa kan ge kring när det kan vara okej att skratta åt något väldigt mörkt, eller kanske lämna i paus. En stund av ögonkontakt med någon från scenen, ett överhört samtal på väg ut om någon vinkel man själv missade.

Frågan är förstås vidare än kulturen och hela coronapandemin: vad det gör med mänsklig interaktion när vi placerar den på en digital arena. Influencern Therese Lindgren berörde en del av kärnan i detta i Söndagsintervjun i P1 – hur förflyttningen från de fysiska rummen till zoom var något av en välsignelse för en människa med social fobi. Det lugnande i att när som helst kunna lämna ett sammanhang, en enkel knapptryckning bara.

I allt det frigörande och revolutionerande som de digitala arenorna ger, måste detta ändå nämnas – att för ett samhälle med panikångesttendenser kan det vara en livsfarlig lockelse att med teknikens hjälp kunna friskriva sig från det fysiska rummets kontrakt. Möjligheterna att fördröja och lägga till rätta reaktioner och känslor, redigera sig själv och sina utsagor till perfektion inför en tänkt publik.

Hajpen kring samtalsappen Clubhouse skulle kunna tolkas som en sund reaktion på detta – men med sin konstruktion som sorteringsverktyg mellan en elit och en andra klassens världsmedborgare tjänar appen snarare som en påminnelse om att vi befinner oss i en helt ny infrastruktur gällande sociala interaktioner i en ny digital verklighet och att det är som det ska vara.

Inte minst gäller detta ju kulturvärlden, där coronapandemin radikalt förändrat tänkbara framtida former för att uppleva kultur. Samtidigt som en liten demokratisk revolution inträffat gällande tillgängliggörandet av kultur via digitala kanaler, har också kvaliteterna i de intima och småskaliga publikformaten synliggjorts, exklusiviteten i en fysisk upplevelse.

Men vid en återgång, återuppbyggnad, rekonstruktion, eller vad vi nu ska kalla det komplexa och monumentala räddningsarbete av kulturlivet som kommer att krävas, behöver vi likafullt vara väldigt vaksamma på risken att digitala innovationer används som alibi vid en nedmontering av en den fysiska kultursfären. En påtaglig normalisering pågår redan, märkbart bland annat genom hur både utövare och kritikerkår i allt lägre utsträckning låtsas om att det skulle vara någon skillnad mellan en digital scen och en fysisk miljö – förmodligen för att vidmakthålla en professionell känsla i sitt utövande, men ändå en hållning som riskerar undergräva erkännandet av det fysiska rummets oersättliga kvaliteter.

Riksteaterns vd Magnus Aspegren berörde saken fint i ett Facebookinlägg i samband med dramatikern Lars Noréns bortgång. Hur denne konstnär tillsammans med Riksteaterföreningar i landet fick plats att utveckla konsten och de publika mötena – hur Aspegren senare vid besök ute i landet alltid fick höra berättelserna om hur det gick till när föreställningarna kom till just denna plats. Repetitionerna, dekorer som inte kommit in genom dörrar, hur besöken ofta gjort stora avtryck, om än inte alltid blivit publiksuccéer. (För Umeå är väl det främsta Norén-minnet premiären av 7:3, omtalad av somliga som såg den då som det mest obehagliga de upplevt, detta innan pjäsen turnerade vidare och det blev debatt på nationell arena om nazistpropaganda – i all fasansfullhet ett belysande exempel på vikten av närkontakt med den mest brännande konsten.)

För förstås gäller farorna för permanenta skador i hög grad småscenerna och scenerna utanför storstäderna, där risken alltid är störst för utsvältning – och där också just den levande och fysiska kulturen kan vara som viktigast, i alla led. För lokala utövare, en lokal publik och lokala arrangörer. Alla behöver de, utifrån olika utgångspunkter, få befinna sig i scenrummets laddning, ta del av gästspel av högsta professionalitet, verkshöjd och bredd, från barnkultur till det mest experimentella.

Få uppleva risken för dålig stämning i salongerna, men också vittringen av möjligheter och magi.

Bli först att kommentera