Jag visste att vägen alltid är längre än man tror mellan Umeå och Skellefteå, men den lördag då jag kör upp till Berättarfestival är den extra lång. En guldbro i Stockholm har blockerat mediesikten gällande andra pågående vägprojekt och att E4 nu överraskande visar sig gå genom Dalkarlså slukar den extra halvtimme man ändå aldrig har när man kör till guldstaden.

Guldstaden, batteristaden, men också trästaden och kulturstaden, tänker jag när jag viker av mot Nordanå. Sedan jag senast åkte till, eller om det var genom stan, minns inte riktigt, har Sara kulturhus vuxit ordentligt – redan högre än jag trodde, trots att arkitektskisserna varit aldrig så tydliga i sin gestaltning av klivet rakt upp i himlen; världens högsta träbyggnad.

Men högre ska det bli, får jag snart veta, på plats på Västerbottensteatern där dagens arrangemang äger rum. Det är helt nya proportioner, människorna på bygget är så små, säger en deltagare som från sitt kontor har utsikt över processen – hon medverkar från Skellefteå Kraft, i dag i kulturens uppdrag och händelsecentrum, för i en stad som vill växa behöver många vilja befinna sig på de hotspots där energin är i rörelse.

Vi möts i Västerbottensteaterns verkstad innan dagens händelse, berättartävlingen, drar igång – om ett år ska den och hela teatern vara på plats i kulturhuset vid Möjligheternas torg, liksom konsthall, bibliotek, och ja, inte minst, utan kanske mest: hotell&konferens.

Om ett år är det premiärer och banketter, ändå gör kulturhuset redan nu sitt jobb som platsmarknadsförare och hoppfullt fyrtorn för bosättare och investerare. I Norran refereras hur ambitionerna om hållbar och god arkitektur, hela det spektakulära, väcker internationell uppmärksamhet, om konferens- och kulturbokningar för tusenfaldiga besökare. Dyrt blir det, berättar Norran också för de lokala läsare som bidrar med pengarna, dyrare än någon hade trott förstås, som det är med kulturhus.

Siffrorna i den hastigt omritade prognosen är det svårare med, hur pandemin dragit om villkoren för hela det event- och besöksmaskineri som ska bära huset går det inte att rapportera riktigt bra om.

Hur många blir 1200 sittande gäster efter corona-avdrag? Och de 1500 stående besökare som utlovats plats för – hur långt fram i tiden ligger ens en sådan utopi; stående kulturkonsumtion?

Efter arrangemanget måste jag snabbt söderut, måste alltid snabbt söderut efter Skellefteå-besöken: avståndet mellan kuststäderna är visserligen världens längsta när man kör, men inte så långt att man stannar över natten, inte ens vid Berättarfestival. Men nästa år, säger en av arrangörerna, då stannar du hela veckan. Bor på hotellet. Tar en drink, tittar på utsikten – den kommer vara magisk.

Eftersom tiden är ut-och-in händer det sig att jag en vecka senare i stället tar in på hotell i min egen stad – det är inget kulturhushotell men fasaden lyser i rosa som U&Me och jag får min höghöjd på en av toppvåningarna. Utsikten är vad den är, ingen magi, men en vy över en stad som fortfarande Vill Mer och linjerna som drar ut på vilka sätt den vill det. För första gången får jag blicka ner på takradhusen på Utopia, över Folkets hus, taxibilarna, ångorna från allt som konsumeras därnere.

Väven ser jag inte från mitt fönster men sex år efter dess invigning är frågorna som restes under dess uppförande desamma – och desamma som de som i dag ställs kring Sara Kulturhus. Plötsligt nyväckta av en pandemi som åderlåter kommunbudgeten på hyresintäkter, som utan annan agenda än sig själv tippat femårsplanerna över ända för varje del av samhället, varje kulturhushotell.

Vad är det vi har byggt? Vad är det vi inte har byggt? Vad finns kvar när turnéerna dragit vidare, när publiken gått hem? Finns platserna där kulturen också kan skapas och inte bara upplevas? Finns ateljéerna, verkstäderna, takhöjden, experimentscenerna? Finns stödet från en politisk majoritet som tydligt kan markera mot en opposition som vädrar kulturfientlig morgonluft i pandemins undantagsläge?

På söndagsmorgonen råder corona-anarki vid frukostbuffén, varje slot-tid är full och hotellet myllrar av jazzmusiker med sina entourage. För femtio personer har de spelat, nu dricker de upp det sista av kaffet. Lämnar en halv croissant innan de blir upphämtade av taxibussar och åker mot flyget.

Sara Meidell

Oktober, litteraturprismånad pågår och samtidigt som ett fönster öppnas för vidgade och fördjupade litteratursamtal, är detta också tiden då litteratursamtalet får som mest slagsida mot sportreferaten, börssidorna. Efter Nobeltillkännagivandet häromveckan kom i veckan uppföljaren, Augustnomineringarna, nästa rush i snabbanalys av bransch och litterära samtidstendenser. Och efter ett par år av indignation och upprördhet över den skönlitterära juryns val blev reaktionerna på årets böcker lika lugnt balanserade som själva nomineringarna: osedvanligt oklanderliga, säkra och självklara val.

Varje titel för sig står stark, och i samlad palett ger de bilden av ett urval mindre präglat av godtycke än de föregående åren. Giganter (Klas Östergren) och debutanter (Annika Norlin, Lydia Sandgren), historisk och personlig svärta (Carola Hansson, Stefan Lindberg) och glittrande prosapoesi (Thomas Tidholm), där den sistnämnda, ”Jordlöparens bok”, är både den som skulle göra mig mest glad och som vore den mest skrällartade att ta hem priset.

Den underfundiga filosofiska utredningen av hur människa, konst och natur hänger samman, eller inte, behöver få många läsare – men också bokens tillkomst förtjänar att framhållas som en utstickare i en kommersiell litterär värld, det faktum att den skapats inom ramen för det banbrytande projektet ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar” vid Konsthall Norra kvarken.

Även barn- och ungkategorin håller mycket hög kvalitet, där det starkt bildbaserade både i böcker för yngre och äldre läsare är det mest uppseendeväckande. Fältet är dock brett, där tre favoriter är Alma Thörns vemodigt vardagsrealistiska grafiska roman om en skilsmässa, Emma Virkes och Åsa Linds form- och bildpärla om natt som dragspelar sig mot dag och så, i någon mån besläktad med Jordlöparens bok, Linda Bondestams klimatfilosofiska ”Mitt bottenliv”.

Den lilla skandal som återfinns bland årets Augustnomineringar hittar vi i fackboksklassen, det faktum att Matilda Gustavssons ”Klubben” inte finns med, en journalistisk milstolpe och ett oumbärligt samtidsdokument från den pågående metoo-eran. Frånsett det står denna kategori för både innehållsmässig och stilistisk spänst och tyngd, där Elin Anna Labba med ”Herrarna satte oss hit” eller Jan Malmborg med sin finstämda biografi om Olle Adolphson vore fina vinnare.

Augustpriset tar litteraturen så långt som är möjligt givet prisets former – detta är branschens och julhandelns litteraturpris och som sådant oundgängligt i en tid av läsningens och branschens kris. Att både poesin och de verkligt utmanande och formexperimenterande titlarna saknas är således en kritik med lite sned utgångspunkt – däremot sätter det ljus på behovet av fler gedigna och stora branschgenomlysningar, fler litterära priser där även avantgardet får sitt bredare samtal.

Sara Meidell

Scenkonsten och musiklivet har stått i fokus i den senare tidens debatt om corona och kulturen – och inget tonläge kunde heller vara för alarmistiskt inför de katastrofala följder som väntar om rådande publikrestriktioner kvarstår. Nästan helt i tysthet pågår dock samma dramatik inom bildkonsten. Museer, konsthallar och gallerier har öppnat, publiken får numera sitt – men samtidigt håller bild och formkonstnärerna på att helt duka under.

Redan i slutet av mars var situationen desperat – i en enkät som Konstnärernas Riksorganisation då genomförde vittnade många om helt utraderade yrkesliv och nollställt framtidshopp. Sedan dess har det fria fallet pågått, med uppdrag som ställts in, utebliven försäljning, brödjobb som försvunnit, avbokade pedagogiska uppdrag och kallställda verkstäder.

Genom pandemin har också bildkonstnärerna blivit det tydligaste exemplet på att redan svaga grupper stått som mest skyddslösa. Redan långt utanför sociala trygghetssystem och ofta med ett litet eget kapital, har regeringens linje mellan dem med enskild firma och dem med aktiebolag ställt bildkonstnärerna helt på förlorarsidan. I stället för sänkta arbetsgivareavgifter och möjligheter till korttidspermitteringar har de fria utövarna med enskild firma, vilket är 80 procent av yrkeskåren, drivits mot a-kassa och pausad yrkesverksamhet – för många i praktiken även ett steg längre mot ett beslut om branschbyte.

Medan arrangörer och gallerister kunnat få flera hundra tusen i Kulturrådsstöd för förlorad inkomst, har enskilda konstnärer varit hänvisade till Konstnärsnämnden, vars krisstöd inte omfattat utebliven försäljning. Fördelningen av stödet; enligt KRO endast 17 procent till bild- och formkonstnärer, visar också att denna yrkesgrupp haft svårast att navigera i regelverken.

Coronapandemin pekar ut systemfel och symptomatiskt är också att Västerbottens bild- och formkonstnärer står ut som en särskilt drabbad yrkesgrupp bland länets kulturskapare. Redan innan pandemin har diskrepansen i länet, mellan å ena sidan starka institutioner och scener och å andra sidan ett svagt skyddat konstnärsskrå varit anmärkningsvärd. Och ett halvår in i krisen finns skäl att åter rikta ljus på en situation där bildkonstnärerna inte bara faller handlöst genom maskorna i de statliga stödsystemen utan också genom de regionala.

Medan en lång rad andra regioner har visat stor kreativitet i inrättande av snabba stöd till bildkonstnärerna, har Region Västerbotten förhållit sig besvärande passiva. I Norrbotten har regionen inrättat arbetsstipendier för bildkonstnärer på 2 miljoner kronor medan Region Västernorrland sjösatt en satsning på hemmaresidenser och avsatt 250 000 extra kronor för konstinköp, för att bara nämna grannregionerna.

Fördelningen av regeringens förstärkningsmedel till regionerna ger samma bryska bild. Totalt 9,4 miljoner var summan som Region Västerbotten hade att fördela och i det förslag som nu presenterats inför beslut den 10 november är det svårt att se några nedsippringseffekter till verksamma konstnärer. Av Västerbottens museums föreslagna två miljoner lär få samtidskonstnärer i länet gynnas och de 150 000 kronor som konstkonsulenterna efter många turer föreslås få kommer helt att ätas upp av huvudmannen, Konstfrämjandets, underskott.

Region Västerbottens argument bakom fördelningen, att utövarna ska stärkas genom att strukturerna stärks, faller här ganska platt – särskilt i en situation som hade krävt drastiska åtgärder på både strukturell och individuell nivå. Hänvisningen som regionkulturchef Joakim Sandberg i mejlkonversation gör till det regionala företagarstödet som en insats för fria kulturskapare inger också mest frustration; ett stöd som i likhet med övriga krisstöd inte blir tillgängligt för en absolut majoritet av de bild- och formkonstnärer som har enskild firma.

Bildkonsten är stryktålig och har en spetskompetens i att i trängda lägen vara kreativa i konsten att överleva på egentligen omöjliga villkor. Men den kritiska gränsen för när en konstnär ger upp handlar inte bara om praktiska möjligheter att leva på sitt yrke, utan också om tilltro till en hållbar framtid och till viljan hos beslutsfattare att ordna rimliga levnadsvillkor.

Här finns enorma insatser att göra, som skulle få både reell och symbolisk betydelse för länets konstnärer och deras möjligheter och vilja att stanna kvar och verka i det samhälle som just nu inte tycks förstå hur mycket det behöver dem.

Sara Meidell

Ett förvånande val, men samtidigt alldeles självklart: i en verklighet då världen skälver som på de klassiska myternas tid, vad är då mer rimligt än att sagolandet i norr ger sitt finaste pris till en poet från landet styrt av det stora bergatrollet?

Unikt för sagolandet, men mardrömsbetonat, är det besked som samtidigt som pristillkännagivandet kommer från regeringen. Medan andra coronadrabbade länder hittar strategier för att hålla kulturscenerna levande kvarstår Sveriges hårda regim. Beslutet är inget mindre än en katastrof för det svenska kulturlivet och överskuggar till alltför stor del glädjen i att en poet prisas – ett lättillgängligt författarskap, enkelt för många att läsa på originalspråk, utgiven på litet förlag därtill.

Samtidigt; är det något att söka tröst i under rådande läge i världen och Sverige, måste det vara poesin. När kulturen under extrema livsvillkor tvingas argumentera för sina nyttoaspekter, sitt existensberättigande, när repressiva politiska agendor pressar konsten in i instrumentella fållor – då behöver poesin träda in, som en motståndshandling i sig själv.

Louise Glücks poesi har samma breda öppning som Tomas Tranströmer mot sin läsare, men låter på samma vis tillvaron skifta form genom den blick hon lånar oss, världen blir både mer komplex och mer avklarnad.

De nära relationerna och närheten till markerna och växtligheten gör hennes poesi sinnlig. Tillsammans med det starka temat i hennes författarskap; familjen med sina vardagliga situationer, barnets blick på världen, är hennes poesi aldrig sluten och svårforcerad. I sårigheten och det intima når hon våra intuitiva och djuppsykologiska fält, blir drabbande bara genom att formulera dem för oss.

Genom att nästa samman och filtrera detta genom de antika myterna ställer hon så läsaren i ett större flöde, berör psykologin bakom våra traderade sanningar och kollektiva erfarenheter och berättelser. Låter idéer ta form om hur en människa kan finna en röst för samtal med tidigare generationer, möjligen med framtiden även.

Efter Handke-skandalen är det en ynnest att Svenska Akademien prisar ett författarskap som står på långt avstånd från de politiska slagfälten. Louise Glücks prövande hållning till världen skapar inga krig, hennes författarskap polariserar inte. Just därför behöver vi det – just därför har krigsherrar som bygger sin makt på splittring och utpekande av skillnader så stor anledning att frukta det: poesins unika kraft att frigöra människorna.

Sara Meidell

Det största föräldratabut av i dag är att inte kräva en omedelbar utloggning.

De skriver med tummarna, så snabbt, så självklara är deras rörelser. Tvåhandsfattningen om mobilen, som samtidigt är som en egen kroppsdel. Ibland, när alltför lång tid gått utan ögonkontakt eller talad dialog i mer än två meningar, ber jag dem pausa. Samtidigt får jag hjärtklappning vid tanken på att de skulle logga ut helt – plågsamt medveten om att reaktionen troligen utklassar de flesta andra föräldratabun av i dag.

The Social Dilemma heter nysläppta Netflixdokumentären där avhoppade programmerare och de skarpaste techkännarna och kritikerna av i dag målar sociala medie-jättarnas hotbild mot en demokratisk världsordning. Det är hårresande vittnesmål, dystopiska framtidsanalyser – och filmen ställer också mitt eget sociala dilemma i plågsamt skarpt ljus. Detta att jag är alldeles för förtjust i att se mina barn kliva ut i världen genom sina mobiler. Alldeles för fäst vid deras identiteter på sociala medier, den speciella kommunikation vi har och de liv vi delar bara där.

Känslan inför mina barns sociala medier-bruk har alltid varit densamma som i lekparken när de var små. För att inte framstå som en ansvarslös förälder plockade jag alltid ner dem från klätterställningarna tidigare än jag ville. Men egentligen visste både jag och barnen att de klarade mycket högre höjder.

Jag minns känslan av ett ständigt pågående privilegium, att få upptäcka alla de förmågor de hade i sig, all kompetens som världen förlöste bara genom att vi var i den. En sån nåd att få vila i att jag inte skulle behöva lära dem allt om världen, att de själva var programmerade för att erövra den och att det var precis som det skulle.

Så har jag också mörkat för andra föräldrar exakt hur fritt jag släppt ut dem på sociala medier, med konton upprättade på mitt initiativ i lågstadieålder. Hur jag sedan fascinerats av att följa dem ta ut en helt ny rumslighet och dimension i vad social interaktion kan vara. Hur jag inför deras rörelser över de digitala plattformarna i skrift och rörliga bilder har stått i förundran som inför våren, ja, inför hela moderniteten och hela den ljusnande framtid.

Detta är två av mina svagheter: tron på att världen i grunden är konstruerad för att ta vara på människans goda. Det, och en alltför blind förtjusning i att se en ung generation ta ut riktningar jag själv inte kunnat tänka ut. Dessa svagheter är också hela samtidens: naiviteten kring vilka krafter som formulerar idéerna om tillväxt och utveckling – och i dokumentären om sociala mediers världspåverkan blir det isande tydligt.

Kom ihåg att det är du som är varan, att du betalar med din tid, dina känslor, dina relationer, har jag duktigt undervisat mina barn när jag hjälpt dem med idel nya konton, själv med huvudet djupt inne i Instagram och Facebook.

Inför hyckleriet och skamkänslorna över att trots allt sälja ut både dem och mig själv, insikten om att vara grundlurad, har jag alltmer ihärdigt intalat mig att människornas oberäknelighet och lynnighet alltid ska kunna övertrumfa algoritmerna. Att våra psyken och känsloliv är mindre stereotypa och flockpräglade än de föreställningar som techjättarna byggt sina vinstmaximerande plattformar på.

Vad The Social Dilemma visar, med tydligare argument och mera drastiska vittnesmål från insidan än vad som tidigare hörts, är att alla sådana försvarsresonemang är ogiltiga. Att sociala medier aldrig kunnat betraktas som en neutral arena, eller bara en förlängning av politiska och ekonomiska strukturer. Att plattformarna i stället faktiskt är monstret som slitit sig från sin vetenskapsman, beroendeframkallande, en övervakningskapitalism gynnad av polarisering och grupptänkande.

Varje liknelse mellan att erövra sig själv i lekparkens klätterställning och att uppfinna nya världar för samtal och självförståelse via sociala medier är alltså, visar dokumentären, omöjlig. Att släppa ut barnen på Facebook, Instagram, Twitter, Snapchat, är i stället att låta dem vandra ut på fält designade för att trigga de sämsta sidorna i mänskligheten som kollektiv.

Den enda rimliga reaktionen på en sådan insikt är förstås att genast kräva en utloggning – ändå låter jag mobilerna förbli i barnens tvåhandsgrepp. Kan ju heller inget annat, med min egen mobil så hårt fastsatt i mina händer.

Tänker för att lugna mig att de unga kommer att finna en väg att övertrumfa monstret ändå, på vägar som jag själv inte är förmögen att tänka ut. Att det faktiskt är varje generations stora och svåra uppgift, att vara lite bättre än den förra. Att om det är några som ska klara det så är det de – de som snabbare än någon generation tidigare springer ifrån den förra. Som är så coola i sin helt nya art där de svingar sig fram, öppnar portaler mot ständigt nya digitala världar.

Sara Meidell