På den tiden då Väven och Skeppsbron bara förekom som visionsskisser kunde vi Umeåbor roas av de idéer om folkliv som arkitektkontoren ritat in i de framtida miljöerna. Minnesvärt var bland annat skisserna av människor som med Väven som fond tog ett svalkande dopp i älven en fin sommardag – ett huvudhopp med Rådhusparken i ryggen. Åt det skrattade vi gott, en så dråplig bild av yrvaken megaloman byggiver och svag research – vi skakade också på huvudet åt de näpna rosablommande träd som i de nya stadsvisionerna ritats in överallt, då främmande fåglar i björkarnas stad.

I dag syns de rosa träden vart vi vänder oss – ändå är staden förfulad, enligt den nya och smått sensationella rapport beställd av länsstyrelsen som i dagarna pekade ut ett hotat riksintresse för kulturmiljö. Detta genom bland annat just de nya byggnader som skulle bidra till att höja Umeås rang i städernas kamp. Väven, Utopia och Hotell Winn; enligt rapporten precis så harmfulla för stadsbilden som kritikerna larmade om, då på skisstadiet – men nu står de ju där, förintandes varje ”vad-var-det-vi-sa” med sina tunga huskroppar och svårrubbliga framtidsbild.

Det enda som flyter är vattnet – och vill man spåra städernas utveckling och maktspel är just simhallarna och baden ett intressant undersökningsfält, visar senaste numret av tidskriften Arkitektur. Här tecknas i en rad artiklar badhusens historia som social plats och position i staden, från Romarrikets badanläggningar och förra sekelskiftets kallbadhus, via folkhemsideal om simkunnighet för medborgarna, fram till dagens pommes frites-osande vattenland och spa-koncept.

Mest intressant är kanske Veronica Hejdelinds text ”Simhallen speglar samhället”, om den kritiska tid som råder just nu för landets alla hårt slitna simhallar och hur de beslut som fattas om rivning eller renovering så tydligt speglar ideologi och visioner för framtiden. Med Eskilstuna som exempel beskriver hon den rivningsvåg som skett av efterkrigstidens simhallar; hårt slitna och kostsamma att renovera, med arkitekturhistoriska och samhällshistoriska värden som väger fjäderlätt när kommuner vittrar besöksmålspoäng med satsningar på äventyrsbad och 50-metersbassänger.

En snabb överblick över några badhus i länet fogar sig väl till denna utveckling. 2017 revs gamla badhuset på Haga för att ersättas av Navet, året därpå var det dags för Lycksele simhall från 1969 att nedmonteras och näst på tur kan Robertsfors hårt slitna simhall mycket väl stå, där utgången rivning/renovering ännu är oviss. I Hemavan har vidare simhallens öde varit föremål för stormig diskussion och efter beskedet tidigare i vår om rivning och ombyggnation till padelhall, kom häromveckan nya bud. En privat aktör hade nu visat intresse för att utreda möjligheterna till renovering ändå, för att låta simhallen ingå som en del i en större anläggning med spa, padel och gym. Samtidigt meddelar Hotell Lappland sina storsatsande planer på att bygga om sin nattklubb till ja; en påkostad spaanläggning.

Tendensen är tydlig; där folkhemsvisionen om en välmående medborgare tidigare styrde, med idén om simhallen som socialt utjämnande kraft, likt biblioteken, byggs den nya tidens simanläggningar med utgångspunkt i marknadens krav på optimering och ekonomisk lönsamhet. Med spaanläggningar främst riktade till en köpstark krets och höjda entrépriser till de nya kommunala äventyrsanläggningarna blir de privata simhallsbesöken alltmer en klassfråga.

Att glesbygden och småkommunerna löper större risk än storstäderna att förlora simhallen som en tillgänglig och vacker offentlig byggnader i städerna, ligger i farans riktning. I Norge och Danmark, konstaterar Hejdelind i sin artikel, finns en mera progressiv anda gällande simhallarna, där man frångår tanken på att alla kommuner behöver ha bassänger i tävlingsformat och där glesbygden används som försöksyta för småskaliga simhallar i anslutning till folkbibliotek eller andra mötesplatser. I Sverige drivs utvecklingen dock av marknaden – och till skillnad från exemplet Stockholm, där rekordmånga simhallar renoverats de senaste åren och där flera generationers simhallar lever parallellt, förpassas småkommuner med trängda budgetar och ofta svagare röster till försvar för arkitekthistoriska värden, oftare till det mer ekonomiska alternativet att bygga nytt och marknadsmässigt. Spa, äventyrsdel – och så lite simundervisning om kommunkassan mäktar med.

Förhoppningsvis kan sommarens friare bad, där vi möts över många olika slags gränser i nedstigningen i sjöar, hav och älvar, inspirera stadsbyggare och kommunpolitiker till att återta visionen om simhallarna som publika och socialt utjämnande mötesplatser – med lyhördhet för platsen och människorna. De riktiga, inte klonerna på arkitektskisserna – de som aldrig skulle dyka från Skeppsbrons sushiätarlunk i nyktert tillstånd. Människorna vi i stället finner svinga sig dödsföraktande ner i älven under Kolbäcksbron, i hastiga dopp vid Bölesholmarna en lunchrast, badarna som längtar efter möten, alla de som tjuvlyssnar på främlingars röster när de fortplantar sig över Nydalasjön en kväll när vinden stillnat.

Sara Meidell