Lågvattenmärket skadar en redan utsatt yrkeskår av kritiker som strävar efter att hålla hög nivå i en pressad bransch.

Vidrig, smaklös, en text jag önskar att jag kunde ha haft oläst, fick mig att gråta, chockerande – var hon full och borde inte någon ansvarig lämna sin tjänst?

Ja, inför Linda Skugges på rekordtid skandalnoterade recension i Expressen av Kristina Sandbergs ”En ensam plats” var överorden för en gångs skulle befogade. Sällan har heller en kulturdebatt gått till så snabbt och samlad motattack samtidigt kring den självklara slutsatsen: denna text borde inte ha publicerats.

Efter några andhämtningar har nyanser tillfogats – som Johannes Klenell skrev i Arbetet: en självupplevd cancerskildring befinner sig i en omöjlig genre och Skugges recension var i alla fall inte ointressant. ”En jagcentrerad bok möter en jagcentrerad kritiker”, helt enkelt.

Och nej, även om denna text markerade en ny lägstanivå i genren är egentligen inget förvånande, vare sig gällande Expressens alltmer frisläppta språng mot chock och sensation eller hur texten fogar sig i en liten våg av litterära och litteraturkritiska smädelser. Närmast fascinerande är också att så tydligt se litteraturkritikens exempel på det fenomen som annars ofta gäller kring smink eller klädstil. Ni vet, man fastnar i ett uttryck man hade då man kände sig på topp, i tjugoårsåldern nånting, och fortsätter driva upp detta till groteska medelåldersversioner av det som en gång funkade så bra.

Därför är det inte troligt eller ens önskvärt att denna skandal genererar någon större litteraturdebatt – bättre bara sluta göda algoritmerna och tysta ner, verkar också majoriteten anse, sedan kulturredaktionerna en efter en gjort sina standardmässiga fördömanden.

Några viktiga stråk är ändå värda att belysa innan dammet lägger sig för denna gång. Ett är det faktum att svenska kultursidor märker ut sig som särskilt usla på att hantera klick-instinkter i ett europeiskt perspektiv. Expressen sticker visserligen ut – men låt oss inte fula till debatten mer genom att låtsas som att inte hela den svenska kulturjournalistiken navigerar mot det sensationslystna. Det är svårt att tänka sig motsvarande text på någon tysk, fransk eller spansk kultursida – eller ens i den erkänt elaka brittiska pressen. Inte för sågningen och de personliga påhoppen, utan för att texten var så rakt av dåligt skriven. Som sagt, en självbiografisk bok gör det svårare att runda personlig kritik – och med god stilistik och elegans kan även ganska tuffa tag tolereras.

En annan notering som behöver göras är att Skugges text förmodligen aldrig hade släppts igenom om den varit skriven av en manlig recensent – vilket på ett helt skruvat vis gör publiceringen ännu mer oklädsam.

Men den fråga jag helst vill ta tillfället att kapitalisera på Skugge-debatten med är: vilka konsekvenser får detta publicistiska haveri för den sen-pandemiska verklighet som kulturkritiken, liksom övriga samhället, befinner sig i?

För: medan krispaket och coronastipendier skjutsats ut till en blödande kulturarbetarbransch, finns en yrkesgrupp som också drabbats hårt men som det talats väldigt lite om och som också står utanför stödstrukturerna: kritikerna. Litteraturrecensenterna tillhör väl de som klarat sig bäst, men då många även har sidouppdrag som moderatorer eller samtalsledare vid författarbesök har säkert även dessa känt av krisen. Fullständigt hopplös har emellertid situationen varit för alla de scen-, konst- och musikrecensenter som från en dag till en annan förlorat nästan alla uppdrag och i de fall där arrangemang ändå ägt rum haft mycket knepiga villkor att försöka hålla sin professionalitet intakt inom.

Liksom för övriga kulturlivet är det också en darrande farhåga inför en post-pandemisk verklighet, att tappet blivit bestående, inte minst på mindre redaktioner med redan knappa resurser för att hålla sig med egna recensenter. När det nu bevisligen gått att hålla i gång kultursidor med mindre recensionsverksamhet och mera av annat: intervjuer, reportage, kulturnyheter – varför då fortsätta avsätta frilanspengar till en stab av kultursidornas daglönare? Kan tidningschefer frestas tänka i en pressad bransch.

I det perspektivet är det ytterligt beklagligt att det är just en av de största kultursidorna, med ordentliga resurser och stort inflytande över tonläge och nivå i en mera utbredd debatt, som markerar sig med ett lågvattenmärke som Linda Skugges text. Visst, Kristina Sandberg var måltavlan och fick en redaktionell hantering som ingen författare ska behöva tolerera – men offren återfinns också bland alla landets kulturkritiker som sliter till låga arvoden för att göra ett så gediget arbete som möjligt. Att slänga en så usel recension i ansiktet på alla dessa, där de sitter mer eller mindre utsvultna på uppdrag – att så iskallt manifestera vad som ytterst premieras och ges utrymme, det är nog det sorgligaste i denna sorgliga händelse.

Sara Meidell