Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Kategori: Krönikor

Skydda konsten från politiken

Av , , Bli först att kommentera 0

Text i sommarserien ”På armlängds avstånd”:

Fram till mars 2020 betydde armlängds avstånd en sak på kultursidorna, men som med allt annat förändrade coronautbrottet även verkligheten i kulturspalterna. Från att handla om det kulturpolitiska skyddsobjekt som fredar konsten från politisk klåfingrighet blev nu begreppet i första hand en beskrivning av principen om mänsklig distans för att bromsa smittspridning – detta i en mängd texter som under våren filosoferat och resonerat kring de sociala och psykologiska effekterna av detta påtvingade avstånd.

Olika, men ändå lika, för såväl när det gäller virusbekämpning som konstens frihet har det armlängdslånga avståndet samma skyddande ambition – att lägga en distans mellan ett potentiellt hot mot ett friskt tillstånd, individens såväl som kollektivets.

Nu är det nästan svårt att minnas, men under hela förra året dominerades den kulturpolitiska debatten av frågan om en politisering av kulturen. Sverigedemokraterna hade blivit alltmer offensiva inom kulturpolitiken och i kommuner och regioner började deras nationalistiska agenda bli alltmer tydlig. Det SD-styrda Sölvesborg blev det nationella debattexemplet, där inköp av ”utmanande samtidskonst” stoppades till förmån för ”klassisk och tidlös konst”, men även i Västerbotten synliggjordes partiets ambition genom utspelet med förslaget till regional kulturplan som syftade till att stärka idéer om svenskhet genom satsningar på kulturarv, medan stöd till den utpekat politiska och exkluderande samtidskulturen föreslogs krympa.

En smitta hade tagit sig in på äldreboendena, om vi vill använda en parallell till coronaviruset: den nationalistiska strategin började närma sig den verkställande makten, viruset ta fäste inom de institutioner som har till uppgift att garantera ett skydd för de sköraste. För skör är kulturen, lika beroende av en kulturpolitik med grundlagsskyddad frihet, som en befolkning av en vårdstruktur som kan säkra hälsan för oss alla, både riskgrupper och de mer robusta.

Vad betyder armlängds avstånd? Principen är inte kristallklar. Genom beslut om hur stöd fördelas kommer kulturen i någon mening alltid att vara politiskt styrd, det ingår i grundvillkoret – men klart är att förvirringen ökat och klart är att tolkningarna blivit alltmer kreativa de senaste åren kring hur konstens frihet från politisk påverkan av innehållet ska se ut i praktiken. Medan SD med sina larm om vänstervriden menskonst försökt förespegla att de skulle stå för ett mera opolitiskt alternativ, med försåtliga irrläror om ett statiskt kulturarv, kom i fjol samtidigt alltfler vittnesmål från kulturchefer och konstnärer om hur tidigare överenskommelser om armlängds avstånd satts ur spel. Censur, kallade till och med Filminstitutets vd Anna Serner det, i den debattartikel undertecknad av företrädare till 17 kulturinstitutioner som markerade en urladdning av debatten i december.

Som en välkommen julgåva kom därför beskedet innan årsskiftet om att regeringen tillsätter en utredning där Myndigheten för kulturanalys fått i uppdrag att undersöka tillämpningen av principen om armlängds avstånd, vilka effekter den kulturpolitiska styrningen får i relation till den konstnärliga friheten. Uppdraget ska redovisas i februari nästa år och kulturminister Amanda Lind (MP) har lovat att översynen ska användas för att säkra kulturens frihet oavsett vilken politik som för tillfället styr.

Att utredningen hann sjösättas innan coronakrisen förändrade fältet helt är en nåd – för medan allt nu handlar om hur ett kulturliv alls ska överleva, behöver arbete också pågå för att inte tappa mark i frågor om att vårda de strukturer som ska bära upp kulturlivet efter pandemin. Armlängds avstånd är där en av de bärande delarna. Coronakrisen förstärker bara det kritiska läget, där de belastningar och utmaningar som samhället står inför i virusets spår lägger en potentiellt farlig instrumentalisering i konstens väg, med förväntningar på kulturlivet att verka för den ena eller andra saken. Lägg därtill de omvälvande globala rörelser som nu skakar världen; Black lives matter-demonstrationerna, Metoo, en ökad repressivitet i både Ryssland och USA – och behovet av en konst som kan verka fri från politiska påtryckningar framstår som mer akut skyddsvärt än någonsin.

Men vad coronakrisen också gör tydligt är att ett friskt kulturliv, likväl som landets hälsa, avgörs av att vi har starka offentliga institutioner: en tillräcklig kulturbudget helt enkelt. Regeringens krispaket har lindrat skadeverkningarna men också pekat ut brister och skörheter i systemen och påmint om att även en återgång till ett läge pre-corona är en återgång till ett underfinansierat kulturliv. Inte minst i regionerna, inte minst inom det fria kulturlivet, hos de frilansande skådespelarna, musikerna, bildkonstnärerna.

Ingen verklig konstnärlig utveckling kan ske utan att moment av mod och risktagande får plats – och det bygger på att utrymme för det oväntade och det prövande anslaget får finnas inom kulturekonomin, både inom institutionerna och i det fria kulturlivets korta kontrakt och projektanställningar. Först då får konsten den betydelse som avses i högtidstalen om yttrandefrihet och demokrati.

För att vi ska kunna tala om ett på riktigt friskt kulturliv behöver vi alltså ta till tankemodeller med vidare avstånd än det armlängdsstora. En större rumslighet, där konsten både kan ha sin fallhöjd, de sprängda väggarna och de öppna taken.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Puffärmens återkomst – en uppmaning till kamp

Av , , Bli först att kommentera 1

Kritvit med små blommor, så såg den variant ut som kultur- och idrottsministern bar när hon häromveckan gav klartecken för tävlingsidrotten att åter starta. I glansigt djupblå och bomullsvitt har hon tidigare i vår synts bära plagget och möjligen har Amanda Lind en bit kvar till sin företrädares position som stilikon, men klart är att hon försvarar kulturministerposten som den mer trendkänsliga bland statsråd.

Med puffärmsblusen vid fredagens presskonferens var hon också helt rätt i tiden – för efter att ha jobbat sig fram genom en kylig vår fick detta plagg under de senaste dagarnas värmebölja till sist fri exponering. Och när jackor och kappor kunde läggas undan stod också klart att den nedhasade variant som kanske fungerat bra under vintern nu är passé; sommaren 2020 är de maximalistiska axelpartierna tillbaka på allvar.

Senast vi såg axelvolym i modet på samma breda front var under 1980-talets axelvadds-era. Då, en del av kostym-feminismen, yuppie-tidens macho-ideal – och lika mycket tidsmarkör som den tid då puffärmen först kom på modet under 1600-talet, då med mängden tyg som signal för välstånd, som vid de senare tillfällen då detta plagg återvänt cykliskt.

Så vad betyder det nu, när puffärmen i ett nyligen uppbrutet nytt 20-tal är åter, på sällsamt bred front (i mina många strövtåg i butikerna i brist på kultur har jag på senare tid undrat om det ens går att hitta någon topp eller klänning utan extra mängder tyg vid axlarna)?

För att spåra trenden behöver vi gå tillbaka till sommaren 2019, då puffärmen började resan från modemagasinen till det allemansplagg det nu fyller lågpriskedjorna som. En tolkning utifrån världen då, kunde vara att 2000-talspuffarna likväl som 80-talets axelvaddar manar till kvinnlig styrka. Kvinnor som med breda axlar går ut i strid i en värld i kölvattnet efter metoo, där en manligt styrd samhällsordning av blind tro på linjär och ständig tillväxt håller på att knäcka hela världen.

Ja, så kunde en lekmannamässig modeanalys se ut, pre-corona. Men under den coronasommar vi nu inträder i framträder även andra dimensioner av trenden – puffärmen som en manifestation av en ny medvetenhet om våra kroppars gränser. De breda axlarna som en iscensättning av social distans, särskilt betonat genom de styva och glansiga material som många av puffärmsplaggen är uppsydda i. Modevärldens portabla plexiglas mellan oss och våra nästa.

Båda tolkningarna av plagget kan bära sin giltighet och båda skriver de också in puffärmen i en historisk kontext, där dess cykliska hållplats under 2020 framför allt påminner om att för kvinnor kommer alltid kropp och kamp att vara sammanbundna enheter.

Man repeller är modebloggarnas begrepp för de kvinnoplagg eller accessoarer som män finner oattraktiva av olika skäl. Vill man ha en mönsterkarta över den objektifiering och den sexism som råder, de snävt skurna utrymmen som ännu gäller för kvinnor, ges genom dessa en snabb överblick. Bland plagg som går som man repellers finns således en överrepresentation av det som ger associationer till den åldrade kvinnan – tunikor, höga midjor, stora trosor. Men lika frånstötande är plaggen som håller en alltför manlig klädkod – stora skjortor, om det inte är den hon lånar av dig på morgonen, plagg som kanske markerar axlar i stället för bröst och rumpa, som, ja, puffärmen.

Att så är fallet, och att den manliga blicken är skoningslös och internaliserad har jag återkommande fått bevis för denna vår. Manliga vänners uttryckliga skepsis inför sina flickvänners puffiga nyinköp, väninnor som berättat om hur de försökt bära puffärm men bytt om i sista stund innan utgång för att de känt sig för grova, för okvinnliga.

Så vittnar puffärmens återkomst under coronavåren om krisernas backlash-hot mot rättighetskamperna, hur prövningarna av samhällen och människorna alltid ska slå hårdast mot de redan svaga och underprivilegierade, kvinnor, barn, svarta. Att striderna, hur högteknologisk världen än blir, alltid ytterst ska handla om kroppar, ytterst vara på liv och död; händer på ett lår, ett knä på en strupe. Att vi alltid kommer att behöva välkomna de bredaxlade kvinnoplaggen tillbaka i våra garderober.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Nu måste vi rädda barnen

Av , , Bli först att kommentera 3

Tvätta tvätta liten hand, bort med grus och bort med sand. De blev snabbt bäst av alla på handtvätt, de minsta, de som blir minst sjuka, men som redan lärt sig hålla avstånd i lässoffor, mellan gungor och trehjulingar. Snabbast av alla lärde de sig också skärm-prata med generation riskgrupp, glatt och självklart – ändå är barnens tillvaro under pandemi-våren en lågintensiv sorgesång. Hjärtskärande är hur snabbt och lojalt de anpassat sig till nya rörelsemönster, nya sätt att tala, en ny relation till hela livet plötsligt.

Två månader i pandemins grepp har försatt stora delar av en vuxenvärld i nedstämdhet och ångest. Ändå har krisen bara pågått under några få procent av en livstid hos en människa i medelålder – samtidigt som en treårings liv intecknats av corona till mångdubbelt större andel. 1940-talisterna hade kriget, 1980-talisterna Palme och Tjernobyls radioaktiva regn på skolgårdarna och nu: vi har coronatider på händerna, som jag hör en 4-åring konstatera om det som skulle komma att bli vår barngenerations definierande kris.

I många avseenden har coronakrisen också satt ljus på ett världstillstånd präglat av den inverterade relation mellan barn och vuxen som på senare tid blivit alltmer påtaglig i samtiden. Å ena sidan en infantiliserad storpolitik kännetecknad av krav på omedelbar behovstillfredsställelse, brist på konsekvensanalys, sagans tro på möjligheten till evigt fortsatt frosseri. Å andra sidan en ung generation som mobiliserat och gått ut till kamp för de långa perspektiven, det i alla avseenden hållbara livet.

Liksom allt annat som viruset slår undan benen för är det också denna unga generation som riskerar att fara mest illa. Bli representanter för en av de rättighetskamper som riskerar sättas på paus när världsmarknaden och lynniga världsledare driver mot fält där barns och andra underprivilegierade gruppers utrymme och rättigheter nedprioriteras eller bara faller utom radarn på bekostnad av mer akuta frågor.

Ett exempel i denna riktning finner vi i det faktum att barnkonventionen blev svensk lag 2020, en händelse som aldrig tog fäste i en vidare diskussion innan corona överskuggade allt och snarare kom att utgöra en backlash för barns och ungas perspektiv och talutrymme.

Desto mer angeläget är därför att rädda den nya antologi om den nya lagen av Ylva Mårtens, journalistikens nestor i fråga om barnperspektiv och barnrättigheter, från krisens slukhål. “Vi måste börja med barnen” är titeln på boken som samlar 18 essäer av författare, forskare och journalister som skriver om och kring frågan; vad skulle hända om Sveriges regering lade om kurs mot en inrikespolitik med barnperspektiv, i linje med den redan rådande feministiska utrikespolitiken?

Skribenter som Susanna Alakoski, Suzanne Osten, Hugo Lagercrantz, Lars H Gustafsson, Ove Sernhede och Ulla Waldenström tar vitt skilda spår för att reflektera över svaret på frågan, men i lika hög grad tecknas bilden av vad som står på spel om vi INTE förmår ställa om politik och juridik så att barnen placeras i centrum för de stora besluten.

Skola, förlossningsvård, barnfattigdom, hederskultur, bostadspolitik, vårdnadstvister, nazistisk radikalisering och mobbing är bara några av infallsvinklarna hos skribenterna som alla rör sig mot samma slutsats: att värnandet av barnen inte primärt handlar om att skydda en människa under en avgränsad del av livet, utan om att hela samhällets bärkraft villkoras av att just barnets behov tillgodoses. Så föreslår till exempel Ylva Mårtens en andra vice statsminister; en barn- och framtidsminister i samma uppdrag. Efter att ha läst antologin verkar det orimligt att inte genast inrätta en sådan post.

Omsorg om barnen har under pandemin mycket handlat om reaktiva åtgärder: hantera en ny vardags praktiska omständigheter, det pedagogiska uppdraget att begripliggöra skeendet och skydda de minsta från att ryckas med i vuxenvärldens underströmmar av panik. Ett värdefullt insamlingsarbete pågår också av barns berättelser till kulturarvsarkiven. Allt detta nödvändiga insatser – men fortfarande saknas barnen i den vidare diskussionen om världen post-corona.

“Ers Majestät Bebin” lyder rubriken på Hugo Lagercrantz bidrag till antologin, i sin tur lånat från Freud, som använde ett tidningsfoto av hur poliser stoppade trafiken för att låta en kvinna med barnvagn passera, för ett resonemang om hur det lilla barnets överlevnad hänger samman med en narcissism, att behöva stå i centrum.

I undertexten kan i förstone något raljant anas i orden, ett förlöjligande av en vuxenvärld som tappat sin auktoritet och låter barnet utropas till högste befäl – och visst, den omställning som kommer att krävas i världen bygger på att den vuxna står kvar i besluts- och ansvarsposition. Men i scenen som titeln refererar till påminns vi också om att barnet ovillkorligen måste stå i mitten för de beslut som fattas: världen måste anpassa sig, stanna upp för att låta barnet passera.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Tyst vår för kulturkritiken

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns en särskild energi i kulturlivet i maj, en uppflammande vibration innan sommarstiltjen inträder. Konsthögskolorna firar examen med myllrande utställningar, teaterscenerna drar in de sista hängivna publikskarorna i salongerna innan säsongsuppehåll, operasymfonikerna glimmar till innan semestrarna och museernas sommarutställningar öppnar för en vidsträckt sommars turister och sommarlovsfirare. I Umeås kulturliv, där kontrasten är så stark mellan terminernas intensiva program och sommarens kulturella lågsäsong, är denna brytpunkt särskilt laddad – och kanske är det därför saknaden efter försommarenergin också blir särskilt svår denna anti-vår, denna anti-tid.

Att kulturlivet satts på paus är en katastrof i alla förgreningar av den kulturella infrastrukturen. Det har varit omskakande att se kulturskapare, institutioner och arrangörer så snabbt slås till marken – och med fortsatt förtvivlan är det nu man följer hur skadorna korskopplas och fortplantar sig i en vidare kulturell offentlighet, där effekterna nu börjar märkas alltmer också inom kulturjournalistiken och kulturkritiken.

För journalistiken råder en paradoxal situation i coronapandemin: samtidigt som trafiken på nyhetssajterna varit skyhög, visar undersökningar att förtroendet för flera medier legat lågt den senaste tiden, med morgontidningarna lågt ner på listan och kvällstidningarna i botten. Ett glapp mellan hur medier rapporterar och hur människor upplever situationen, var Torbjörn Sjöström, vd för undersökningsföretaget Novus, analys av detta när han intervjuades i Medierna i P1 om resultaten. Dags att våga släppa det akuta live-rapporteringsskedet och ge människor den djupare förståelse som börjar vara mer efterlängtad, var hans förslag för att återställa det tappade förtroendet.

Att kulturjournalistiken redan levererat i denna genre har under krisveckorna varit hoppingivande att följa. Den kreativitet som synts blossa upp inom konsten som en krisreaktion har också haft sin motsvarighet på kultursidorna, där flera exempel visats på hur en extraordinär tid tagit fram det bästa av vad en kultursida kan och behöver vara.

Både i storstadspressen och i landets lokaltidningar har stort utrymme givits till kulturdebattörer och kulturskapares analyser och reflektioner kring pandemins påverkan på samhälle och människan, ofta med hög litterär verkshöjd och ofta med hög relevans för sina läsarsammanhang – de lokala och regionala. Men när dryga månaden gått blir det alltmer tydligt att en omställning kanske börjar vara påkallad även inom kulturjournalistiken – en längtan efter att få läsa om annat börjar ge sig till känna. Problemet är bara att en bärande del av kultursidornas grundmaterial just nu inte finns tillgängligt; själva konsten. För samtidigt som idédebatten behöver fortsätta, likväl som det rena nyhetsarbetet kring kulturlivet i krisens spår, blir det i frånvaron av levande scener tydligt hur mycket själva konsten betyder för att hålla en intellektuell debatt levande – hur viktig den renodlade recensionsverksamheten är för kultursidans struktur.

Litteraturen har stått opåverkad, kanske till och med fått utökat utrymme, medan spridda recensioner också synts av digitala sändningar från framför allt de nationella scenerna. Men här på sidorna, liksom i andra tidningar, är tystnaden plågsam i avsaknad av det kritiska samtal som tar avstamp i livescenernas konst och kultur.

Att den traditionella kulturbevakningen och kritiken försvinner från kultursidorna till förmån för politisk debatt är ett ofta hört larmrop i kultursidesdebatten. I en studie som presenterades i vintras av Svensk Tidskrift leds tendensen i bevis, samtidigt som författarna bakom studien argumenterar väl för varför utvecklingen är bekymmersam. Att kritiken riskerar tappa kvalitet, att kulturskapare går miste om närläsningen och analyserna, att en potentiell publik riskerar tappas bort, är några av farorna de pekar ut – men att även dagspressen riskerar att försvagas står också klart, med läsare och kulturkonsumenter som förlorar skäl att prenumerera när en kulturkritik som kan utgöra brygga mellan konsten och människorna uteblir.

För en lokaltidning blir kulturkritiken i detta ljus möjligen ännu viktigare – både som en del av en stads eller regions kulturella infrastruktur, men också i vidare mening som en del i ett demokratiskt samtal, där scenkonsten, musiken och konsten blir en gemensam referenspunkt för reflektion kring samhälle och liv, där lokala och regionala villkor och erfarenheter kan speglas.

De digitala arenorna och forumen har varit en nåd i det undantagsläge som varit – men ju längre krisen fortskrider, desto mer klart står att de fysiska nära sammanhangen aldrig kan ersättas när det gäller att mötas i samtal om kultur. Förhoppningsvis blir hösten en ny vår för sådana möten, i både foajeerna, museisalarna och tidningsspalterna.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Låt konstnärerna slippa göra coronakonst

Av , , Bli först att kommentera 0

“Det mest irriterande är alla som säger åt mig att göra coronakonst”. På Ica stöter jag ihop med en av stans konstnärer, vi brukar annars ses i kultursammanhangen, vid vernissagerna och i foajéerna, men denna vår är det mest på cykelbanorna och på ja, Ica, samtalen om konsten och tillvaron förs.

Vi har pratat om det man gör nuförtiden, oron, men också det stilla livet, all tid som plötsligt frigjorts för arbete i ateljén. För att slutföra och påbörja, för djup och vidd i tanke – de processer som under en normal vår hade fått mindre tid.

Den frustration hon nu uttrycker, förväntningarna att reagera och leverera, delas av många dessa dagar – en övergripande känsla av att vara bakbunden av ett tillstånd som inte går att påverka. Av kraven, de många olika, som från en dag till en annan rests på oss för att klara kollektivet genom den svåra tiden. Av insikten om att hur vi svarar på dessa krav också ytterst är vad krisen handlar om och som kommer bli avgörande för hur väl vi tar oss igenom den.

Många kulturskapare har mobiliserat under virusets framfart och på olika sätt reflekterat över och kommenterat coronapandemins omskakande följer för individen och världen. All denna bildkonst, musik, litteratur, är av oerhört värde, både konsthistoriskt och i ett nu, som en markör för konstens självklara plats i ett offentligt samtal om världen och människorna. Men lika viktigt är att under pågående kris värna en konstnärlig frihet – den självklara rätten att inte behöva reagera konstnärligt på viruset.

Eftersom konst alltid skapas i en given kontext i en given tid, kommer samhället och politiken alltid att på ett eller annat sätt leta sig in i den. Att i omvälvande skeenden ropa på konstens hjälp för att förstå världen tecknar också den vackraste tilltron till dess betydelse och kraft – men viktigare än någonsin är samtidigt att komma ihåg hur förödande det vore att ålägga konsten det formella gestaltningsuppdraget av samtiden, corona eller ej. Det vore att leda in på en politiserad och instrumentell väg som riskerar både att konstens kritiska potential desarmeras och att estetiska kvaliteter påverkas – sämre konst helt enkelt.

”Förmodligen” fortsätter konstnären på Ica, ”kommer corona att komma in i konsten ändå, det är väl oundvikligt. Men det kanske blir om ett par år, eller ännu senare. Jag vet inte.”

Vi vet inte – att stå ut med detta är en av de stora prövningarna för människan i pandemins grepp. Det är plågsamt, men i fråga om konsten ett tillstånd som samtidigt är livsviktigt; att inte veta är ju i själva verket en bärande del i den konstnärliga rörelsen, ut i världen, in i det mänskliga, det öppna sökandet efter svar.

Att denna fria rörelse kräver ekonomisk trygghet och stabila och fria kulturinstitutioner har under coronakrisen blivit förfärande tydligt och för många är allt skapande just nu helt pausat. Redan nu är skadorna på kulturlivet närmast oöverblickbara och riskerar att bli permanenta om inte akuta insatser görs.

Regeringens stödpaket på 500 miljoner kan bromsa förloppet och får förhoppningsvis stor betydelse för enskilda kulturskapare, men det måste också inskärpas att både kommuner, regionerna och staten under lång tid framöver kommer behöva fortsätta backa upp kulturlivet med extra medel.

Köpa tid och livsutrymme så att konsten får vara den plats och den kraft ett friskt samhälle kräver.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Ingen står oberörd av PO Enquists författarskap

Av , , Bli först att kommentera 0

”Nej, inte Pixar-fisken – KAPTEN Nemo, PO:s” Så fick vi gång på gång förklara det namn vi gav den nya lilla kattungen. Kapten Nemo, för det var i det rum vi kallade biblioteket han gömde sig när vår stora hankatt hotade förpassa honom till ”de döda kattornas grotta”.

Fastkilad mellan hyllplanen hittade vi honom, berättelserna som sköldar, solskivor över katt, bokryggar och furugolv, dammkorn som glitter i rummet. En sällsam ögonblicksbild av ett författarskap, tänker jag nu, omgiven av de oändligt många som alltid stiger upp när de verkligt stora lämnar jorden.

Han tillhörde dem, de som vidgar världen för andra – som gjuter in en förhöjd närvaro genom att att visa på och föreslå andra sätt att tala, tänka och skriva om det mänskliga. Som förbinder det allmänmänskliga med det andliga, om det högstämda tillåts – och det gjorde det ju med PO, han ställde det intill det helt vardagliga.

I smärtfältet mellan den livsnyfikne författaren och den som utkämpade svåra inre krig håller jag en av mina mest betydande minnesbilder. Självbiografin ”Ett annat liv” förblir en av de starkaste skildringarna av vad det är att vara en skrivande människa, glädjen och det ovillkorliga motståndet. Nödvändigheten.

Ingen står oberörd av PO Enquists författarskap – inte heller de som ännu inte mött det, de vet bara inte om det ännu. Det är trösten och tacksamheten att vila i när vi sörjer att berättelserna inte blir fler, att vi inte längre kan ta PO:s blick till hjälp för att göra världen rikare. Att allt han skrev finns kvar, pjäserna, böckerna, tidningstexterna.

”There´s no time to die” sjunger Billie Eilish i den nya Bondlåten, som råkar bli den musik som följer mig på cykeln till redaktionen dit jag åker för att skapa det mest omöjliga tidningsuppslag jag vetat att jag en dag skulle behöva göra. Jag låter den komma till mig som en fin symbol för PO Enquists storhet, mellan högt och lågt, mellan tid och rum, och svarar; nej, sannerligen, detta är ingen tid att dö.

Sällan har världen bättre behövt PO Enquists sort och några tidningssidors minnestexter kan bara bli en omöjligt kort sorgehymn, värdefullt mest för att uppmana till de fortsätta återupptäckterna.

Raderna ur Kapten Nemos bibliotek är de jag helst återvänder till i denna stund:

”Nu, snart, skall min välgörare, kapten Nemo, tillsäga mig att öppna vattentankarna, så att farkosten, med biblioteket inneslutet, sjunker.
Jag har genomgått biblioteket, men inte allt. Förr hade jag hemliga drömmar att det vore möjligt att lägga ihop allting, så att allting blev färdigt, tillslutet. Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien.
Men det vore ju mot bättre vetande. Mot bättre vetande är dock ett bra sätt att inte ge upp. Visste vi bättre, gav vi upp.”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Nu är tid att låta de döda tala till oss

Av , , Bli först att kommentera 0

Varje människa har sin egen tidpunkt då den djupare insikten om vad coronaviruset är uppnås, om alls. Döden tecknar för de flesta en definitiv konfrontation – men att det lika gärna kan vara en favoritkändis som en närståendes bortgång som väcker oss, blev Adam Alsings död i förra veckan ett bevis för. I den kollektiva sorgeprocess som har sina starka ritualer både i sociala medier och de traditionella, märktes kanske en ny mognad i den rutinmässiga dramaturgi vi vant oss vid att följa när kända personer dör. Kanske en ny ödmjukhet inför virusets likgiltighet inför eventuell stjärnglans – en vilja att skriva fram en människa snarare än en hjälte i minnesbilderna.

I Googles nyhetssök råkar en bild av coronaviruset häfta vid Expressens artikel om konstnären Lennart Jirlows död vid 83 års ålder – men i rapporteringen framgår inte att det skulle vara viruset som orsakat hans bortgång. Inte heller vid konstnärskollegan Lars Arrhenius död, helt nära i tid, står något sådant att läsa in mellan raderna – och att komma på sig själv med den spekulativa instinkten manar också snabbt till värdighet. Riktar om blicken till de bortgångnas avtryck på jorden under den tid de funnits, hur de talar till oss i dag. Jirlows ständiga driv mot ljus och mänsklig värme, hur den fann en kär plats i så mångas hem där nu längtan efter just det är så stor. Arrhenius, som med sin nu pågående utomhusutställning Tyst vår, om människans relation till naturen, riktar ett rop rakt in i nuet.

Vid hans verk, en gravsten med inskriptionen ”Framtiden vilar här”, har närstående nu lagt blommor, rapporteras det.

”De berömda och de glömda” heter boken som konstvetaren och feministen Barbro Werkmäster utgav 2006, om kvinnliga svenska modernister. När nyheten om även hennes död, 87 år gammal, kommer i helgen, är det den jag letar upp på biblioteket – den och utredningen hon bidrog till som skulle ligga till grund för Museum Anna Nordlander i Skellefteå. Jag läser om de kvinnliga modernisterna hon lyfte fram i ljuset, om kommunpolitikens hierarkier mellan man och kvinna, periferi och centrum. Om hur det faktiskt har betydelse vem som avbildar verkligheten. Plötsligt finns tid för sådant, för strövtåg i arkiven, tid för att få sin milda påminnelse från historien, om att inte glömma att lyssna bakåt. För även Barbro Werkmäster talar rakt in i samtiden. I en tid då globala kriser riskerar att tippa över till en backlash för feminismen, då kulturinstitutioner vacklar och repressiva krafter får livsluft i krisernas lynniga energiflöden, lyser hennes livsgärning.

I Umeåfotografen Elin Berges nya bok Awakening skildras en rörelse av kvinnlig väckelse där en cyklisk kunskap och förståelse av tid framhålls framför den hittills rådande, som beskrivs som maskulin, linjär och knuten till den tro på stadig tillväxt som nu har jorden nere för räkning. En genom historien lågt ansedd feminin kraft ska resa sig och göra världen hel igen.

I en coronavår då det egentligen bara är den spirande grönskan som står för någon slags normalitet, är den livsåskådningen trygg att få bekänna sig till.

En cirkulär mänsklig gemenskap, i omsorg både mot historien och framtiden, i en tid mellan scilla och krokus, mellan skylla och karybdis. En tid att låta många komma till tals samtidigt, låta gamla hjältar blekna och andra stiga fram – en tid för att låta oss överrumplas av erfarenheter och viskningar från annars ohörda fält. Tecken från livet.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Den avstannade rörelsen hos de unga är det som gör ondast

Av , , Bli först att kommentera 3

De äldre står med självklarhet i centrum för samhällskollektivets oro och omsorg under pågående coronaveckor – men för mig har det varit i stunder då virusets närvaro blivit synlig hos barnen och de unga som något i mig gått sönder på riktigt.

Några femtonåringar i min närhet bygger en tidskapsel, drabbade av allvarsstämningar de inte tidigare erfarit, men marken är frusen och inget kan grävas ned att senare återvända till och försöka förstå. Genom en nedsläckt gymnasiekorridor går jag intill en annan ung människa förbi inställda studentförberedelser, nedräkningar som avbrutits, trappor som ingen ska springa ned för, ut i världen. Det är som i en film, säger de om högtalarutropen i butikerna som manar människorna att hålla avstånd. Några dagar senare ser jag i blicken hos tonåringarna på stan hur de redan integrerat den dystopi de hittills bara mött i fiktionen i sina rörelsemönster.

Medan våren påmint om naturens cykliska nåd i allt, har alltför många ögonblick som dessa samtidigt erinrat om att varje ung generation bara är ung en gång. Att årsringarna från coronavåren blir de som de unga för alltid kommer att bära i sina inre.

I den första chockvågen skrev den italienska författaren Silvia Avallone en text i DN som just då var akut trösterik. En finstämd men uppfordrande uppmaning till de unga att förvalta tiden av plötslig begränsning av rörelsefrihet väl, som ett unikt tillfälle till introspektion. Den texten bär fortfarande sin brinnande relevans – en påminnelse om att coronapandemin är ett tillfälle för mognad i vid mening och en situation som i sig bär mycket av vad ett vuxenblivande handlar om. Att stå ut med väntan och ovisshet, inordna sig i ett kollektivt ansvarstagande. Förmå hålla tillbaka en rörelse som i grunden strävar utåt, uppåt.

När våren nu sträcker sig mot sommar växlas dessa ord in i konkreta konsekvenser och det blir alltmer tydligt precis hur svår denna tillbakahållna rörelse kan kännas i en ung själ och kropp. Tjälen har gått ur markerna för coronans tidskapslar, men luftrummen ska i år förbli stängda, vägarna och rälsarna kommer denna sommar inte att bära någons längtan ut i världen.

Och i tomrummen där språkresorna och fotbollscuperna, festivalerna och tågluffarfärderna skulle ha ägt rum träder nu skuggbilderna fram av hur avgörande även de fysiska förflyttningarna till nya sammanhang är för just vuxenblivandet. Mötet med andra nationaliteter och samtalskulturer, andra ljusdagrar och skuggor från platser där solen faller in från annat håll än hemma – att dela kroppsliga erfarenheter av ett ungt globalt kollektiv i rörelse över gränser, länders och de egna.

Att hela reseindustrin och dess villkor måste omdefinieras i grunden har i coronapandemin blivit omöjligt att förneka. Och i den fossila utsugningen som förbinder moderniteten med det resande som människan i ett tidigt 2000-tal hållit för självklart, finns bara vinster att göra i en sådan omställning. Den vita västvärldens kolonisering av Det andra, en global elit som likt gräshoppor studsar mellan turistparadisens generiska resorter – inte en dag för tidigt kom den käftsmäll som tydligen behövts för att låta det på alla vis ohållbara i detta framgå. Många hoppfulla tecken syns också redan på en beredskap för en mer radikal omställning, där människor med spirande tacksamhet inför det definitiva i den pågående krisen börjar ladda hemmet och de nära omgivningarna med högre värde.

Men i en tillvaro där alla relationer och all social aktivitet på ett ögonblick förpassats till ett digitalt fält får vi inte glömma att resor till andra platser också varit och förblir en viktig del av moderniteten och samhällsutvecklingen. Tydligast blir det i just den avstannade rörelsen hos de unga – för när coronakrisen plötsligt ställt om blicken ser vi inte längre bara skärmarna i tonåringarnas händer, utan också en tillbakahållen energi och en längtan framåt, ut ur pågående restriktioner.

Från det tidiga universitetsväsendets peregrinationer, bildningsresorna som från 1100-talet sände ut studenter till lärosäten i andra länder, löper bågen hela vägen in till 2020-talet, genom tågluffar, festivaler, volontärsomrar: insikten om de andra sammanhangens betydelse, geografiska, kulturella, för själslig och intellektuell mognad. Att de helt nya villkor och möjligheter som det digitala skiftet ställt upp, där nästan allt i dag är nåbart via våra skärmar, inte förändrat att vi också är fysiska varelser, som blir till även i vår kroppsliga erfarenhet av världen.

På motsatt vis har coronapandemins tvärbroms av den fysiska rörligheten också en intellektuell och känslomässig motsvarighet – den klaustrofobi och lätta panik som nu sköljer över människor som inte längre har en teoretisk full tillgång till världen. För många vuxna är den insikten enbart nyttig – men för en ung generation är den i någon mån naturvidrig, då hela det unga tillståndet behöver handla om en övertygelse om att allt är möjligt och världen tillgänglig.

I moderniteten och globalismen har denna unika passage för världens unga varit ett av de fina stråken, där just känslan av det möjliga varit lika värdefull som de faktiska resorna som utförts: en testyta som på ett filosofiskt plan liknar konsten, en plats för tankar om de vi skulle kunna vara, de vi kan vara, i andra sammanhang. När corona stänger gränserna försvinner också den projektionsytan, själva möjligheten att med självklarhet reflektera över ett möjligt liv till hösten, i Sydafrika, Japan, Manchester, studier i Danmark eller Storbritannien ens.

Hur vi uppfinner nya projektionsytor för hopp, för vilka vi är möjliga att bli, platser för att dela livsperspektiv och erfarenheter med andra än dem i vår omedelbara närhet, är frågor som de unga hjälper oss att få syn på när vi blickar mot en värld post-corona.

Krisens besked om att tiden för vansinnesflygningar världen över för alltid är förbi, är en tacksam nåd – samtidigt måste vi så varsamt vi kan hålla öppet för det mänskliga utbytet över gränserna, bildningsresorna. För vuxenblivandet i vidaste mening, det hopp hos de unga som världen så akut behöver.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Påskhelg i coronakris avslöjar vår andliga mognad

Av , , Bli först att kommentera 1

Av respekt för stundens allvar valde många att ställa in årets aprilskämt – men från det kyrkliga sammanhanget flödade skämten desto rikligare, konstateras i tidningen Dagen, som i sammanställningen från de kristna nyhetssajterna kunde berätta om bland annat troalettrullar, kyrkbänken Träsmak i platt paket eller doftgranar med lukt av värmeljus och torra kakor för hemmasittaren i längtan till kyrkorummet.

Är det, som Alex och Sigge poddspanar, kyrkans redan färdiga språk och form för att hantera existensen som gör skämten möjliga? Ett institutionaliserat och historiskt förankrat lugn, medan övriga världen vrider sig i ångest inför hur döden plötsligt blev så närvarande i varje del av liv.

Kanske – men skämten om doftgranar och kyrkbänkar för hemmabruk fångar samtidigt något väsentligt i svenskarnas relation till kyrkan: dess strikt rumsliga dimension, den kroppsliga koppling som finns i folklagrens minnen av bröllop, barndop och adventshögtider och säkert lätt skulle kunna aktiveras via ett doftminne lagrat i en wunderbaum.

Kulturkristendom, kallade David Thurfjell, professor i religionsvetenskap det när han 2015 utgav boken “Det gudlösa folket”, där svenskars förhållande till religion kartlades. Ett kluvet sådant, konstaterade han då, men där vi kanske inte är så sekulariserade som vi tror. För samtidigt som vi avvisar religionens institutioner, fortsätter vi döpa våra barn i kyrkan och vill begravas av en präst. Och på frågan om det finns en Gud svarar visserligen nära 80 procent nej, men Sverige ligger i topp på Europalistan över andel i befolkningen som tror på en högre livskraft eller ande av vagare natur.

På senare år har också observationer kunnat göras kring en ny öppenhet för en religiös andlighet – bland annat i populärmusiken, som DN:s Kajsa Haidl nyligen skrev om, med artister som den amerikanske rapparen Kanye West och den svenska folkmusikern Sara Parkman som exempel på en ny tids förkunnare av kristendomen.

Den sistnämndas magnifika album Vesper från i fjol är ett rop på helighet i en tid av politisk oro och klimathot, men på skivan är också naturen självklart närvarande som en plats för nåd – en god bild således, av hur just skogarna, fjällvidderna, sjöarna och haven inte sällan är det som vi sekulära svenskar kopplar en vagare andlighet till och avser när vi ändå talar om en högre kraft.

Aldrig blev väl detta heller mer tydligt än påsken 2020, när corona begränsar våra liv. För även om kyrkan nu mobiliserar med stadiga webbaserade program, är det förmodligen inte dragningen till kyrkorummen som för de flesta blir den andliga prövningen, utan påsktidens längtan till landet. Beredskapen för att göra avkall på stugöppning och lantställenas sammankomster i en tid som kräver minimala rörelser är samtidigt det som i någon mån kommer att avslöja vår andliga mognad – hur långt kärleksbudskapet och vår kollektiva omsorg sträcker sig i praktiken, när vi själva måste stå tillbaka för att skydda de svagaste, för fortsatt liv.

Aldrig har dock förutsättningarna för just reflektion varit bättre än nu, under en stilla vecka där själva jorden lugnat sig. I Bryssel och London har forskare uppmätt en minskad aktivitet av seismiskt brus i spåren av coronapandemins lockdowns och minskade mänskliga aktivitet.

I den stillheten borde plats finnas för ett nytt lyssnande inåt – i våra digitala möten nya möjligheter att ur en nyupptäckt längtan efter fysisk samvaro söka urskilja och förädla våra bästa förmågor som människor.

Mänsklig beröring och kontakt kommer att mytologiseras, spår någon i en kommentar i mina sociala mediers flöde av corona-analyser och jag tänker att vore inte det den vackraste manifestationen av ett kristet kärleksbudskap. En ny förundran inför människans djupaste behov av att bli rörd av en annan människa, i varje del av sin mänsklighet.

För aldrig blev det väl heller mer brutalt konkret än i coronakrisens vår hur vi blir till genom andra. Hur vi beror av varandra och hur det vi gör mot våra minsta ska drabba oss alla.

Redan innan coronapandemin lamslog världen stod behovet klart av ett nytt språk. Ett tankemönster, bortom det sekulära samhällets, för att tala om, förstå och förändra den värld som klimathot och politisk polarisering under en tid låtit oss skåda det snara slutet på. I boken ”När själen går i exil” från i fjol gav antropologen Mikael Kurkiala en idé om hur religionen skulle kunna erbjuda ett sådant referenssystem – men bara om religionens riter kan frikopplas från såväl frågan om Guds existens som det sekulära samhällets destruktiva strukturer, den blinda tron på ständig tillväxt, avtrubbningen och bristen på både ödmjukhet och språk för att tala om alltings ändlighet.

Och om den svenska linjen i bekämpningen av coronaviruset väcker förargelse i ett globalt sammanhang för sin tillit till individens insats, är det kanske samma individperspektiv som kan peka ut vägen till en sådan religiositet.

Individualism är ett honnörsord i svenskarnas trosbekännelse, påtalar religionsvetaren David Thurfjell i en intervju på sajten forskning.se – en stark vilja att ha friheten att själva utforma vår syn på livets mening och mysterier, säger han, som är så stark att den närmast är sakral.

I den kris som nu pågår, där varje sanning står inför omprövning, framstår denna paradox som en vacker öppning mot en ny meningsfullhet i en ny form av religiositet. Svenskens irrationella hållning, mellan det avkristnade och kyrkobetalande, mellan det vetenskapstroende och mystiskt sökande, som en väg via religionens erfarenheter mot en andlig frihet som kan förändra världen.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Äter gör vi, ändå dör vi – även tröstmaten slås ut i coronakrisen

Av , , Bli först att kommentera 1

Hur var det egentligen med toapappret, har någon ännu knäckt psykologin bakom coronahamstringen? Eller är förklaringen den mest uppenbara – att vi i tider av yttre hot snabbt blir primitiva, fixerade vid att upprätthålla organismen människa, en ämnesomsättning. Att den driften, korskopplad med en intellektuell överbyggnad som samtidigt strävar efter att bevara en känsla av civilisation i kaos, inte kan sluta i annat än länsade hyllor på stormarknaderna. Pappersbalar som krockkuddar mot katastrof.

Större och mer komplext är dock hela temat ätande, hur coronakrisen gjort de dagliga måltiderna till en huvudaktivitet för många, både i tanke och handling. När andra nöjen släckts ner och hemmet blivit våra fort har matlagning seglat upp som ett dominerande intressefält, både sysselsättning och tröst i en instängd tid. Inte heller det förvånande – för är det inte som att de senare årens stegrande matintresse, den närodlade finkrogskulturen, det prepper-inriktade livsstilsätandet, närmast väntat på en kris som denna för att få en försöksyta att blomma ut på.

Det vore enkelt att känna en liten hopplös cynism inför detta – var vi alltså inte större än så här? Kavlar pasta i kaklade kök medan världen rämnar. Samtidigt har vi inte råd att inte försöka förstå de barn vi blir där vi står i vår regredierade nakenhet inför krisen, hur våra försök att skapa kontroll ändå följer en viss logik. Hur detta att vi plötsligt bunkrar saker vi aldrig annars äter inte bara är ett försök att återskapa en trygg barndom (eftermiddagarnas pulvernyponsoppa, tältsomrarnas burkskinka) eller vara en duktig samhällsmedborgare i åtlydnad av statliga direktiv om husmansknäcke och sardiner. Att det i ett kyligt mars där tjälen ännu håller grepp om jordarna, faktiskt gått upp för oss att förråden av basvaror som tomater och gurkor kan stå tomma snabbare än någon hinner säga balkongodlat. Och att de konserverade ärterna som tidigare töntstämplats, i de tider där allt plötsligt ligger i träda, kan vara vårt smartaste val.

Att vi i butikshyllornas blottade stålskelett ser hela världsekonomins skörhet naken framför oss gör förstås inte upptagenheten kring mathanteringen mindre ångestfylld. De två månadslöner vi anmodats ha på kontot, i skarp kontrast till hur storföretagen på några korta timmar tömt varje depå – klart vi i denna förvirring, i en dubbelriktad akt av lojalitet mot systemen, då rusar iväg och bränner kapitalet på pastasäckar och torrjäst. Vi som har kapital och bil att bunkra med, vill säga – för i krisens paradox skådar vi också nu hur de vi trodde stora och starka faller offer, samtidigt som det aldrig blev tydligare hur de stora och starka ändå är de som står bäst rustade för att klara sig. Och ingenting är enkelt heller i detta: plötsligt kan hamstingsskammandet slå över, även det till fördel för de privilegierade – som i Angela Merkels Tyskland. Hon, som landsmoderligt kan posera med lätt lastad kundkorg i medierna, i vetskap om att verklig svält för henne aldrig kommer bli en realitet, medan storfamiljer förhindras handla sina rimliga ransoner mjölk och bröd.

Inte heller i Umeå är det enkelt – men här, som i varje stad med anspråk på att vara en del av världen, finns i maten och restaurangerna en egen berättelse om makt och plats, att tillhöra eller tryckas undan. Genrifieringens symbolplatser, sushiställena och kaffekedjorna, plottade tidigt ut kartan – sedan kom den uppstädade stadskärnan, Frasses stängning som kortslöt raggarrundorna, foodtrucks i stället för pizzavagnar och en restaurangkultur med en medelklasspublik i huvudsikte och vid borden.

I denna stad i världen har coronakrisen under ett par märkliga veckor nu utspelats framför helgvandrares ögon. Människor som givit sig ut för att säkra fortlevnaden hos både den lokala krogbranschen och den kosmopolitiska känslan som restaurangboomen kom med, har vinglat fram genom stan. Tjusiga papperspåsar på cykelstyrena, i dödsförakt gentemot både de engångsförpackningar som helt nyss skulle bekämpas och de virus som i take-away-flockarna i restaurangdörrarna haft närkontaktsparty.

Korsande dess spår, i tystare tramptag, alla de tyngre lastade cyklister som sedan några månader också befolkar stans stråk. I rosa-grå jackor och med fyrkantiga lådor på ryggarna fick de oss kanske att känna oss som en del av den stora världen innan corona baktände globaliseringstanken – och visst, Lo Kauppis cykelbud i svarta satiren Född Hora hann kanske drabba Umeåpubliken innan scenerna stängde. Men vem i ett nedsläckt kulturliv, inför en arbetsmarknad i kaos ska nu ha inspiration och kraft att strida för humana villkor för de mest skyddslösa?

Coronakrisen upphäver allt vi tidigare hållit för sant, men i skälvande tider fortsätter ett ting att gälla, demokratiskt och ovillkorligt; att äta bör vi annars dör vi. Panikbeteenden utlösta av coronapandemin bevisar att denna insikt haft snabbare tillgång än vi kanske trott till de primitiva instinkterna i mänskligheten. Lika ovillkorligt och demokratiskt är dock detta; att äter gör vi, ändå dör vi. Låt oss hoppas att den insikten får koppla grepp lika hårt om oss människor, så vi förmår göra det bästa av den korta stund vi har på jorden.

Sara Meidell

Bli först att kommentera