Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Skugges haveri ett slag i ansiktet på kritikerkåren

Av , , Bli först att kommentera 5

Lågvattenmärket skadar en redan utsatt yrkeskår av kritiker som strävar efter att hålla hög nivå i en pressad bransch.

Vidrig, smaklös, en text jag önskar att jag kunde ha haft oläst, fick mig att gråta, chockerande – var hon full och borde inte någon ansvarig lämna sin tjänst?

Ja, inför Linda Skugges på rekordtid skandalnoterade recension i Expressen av Kristina Sandbergs ”En ensam plats” var överorden för en gångs skulle befogade. Sällan har heller en kulturdebatt gått till så snabbt och samlad motattack samtidigt kring den självklara slutsatsen: denna text borde inte ha publicerats.

Efter några andhämtningar har nyanser tillfogats – som Johannes Klenell skrev i Arbetet: en självupplevd cancerskildring befinner sig i en omöjlig genre och Skugges recension var i alla fall inte ointressant. ”En jagcentrerad bok möter en jagcentrerad kritiker”, helt enkelt.

Och nej, även om denna text markerade en ny lägstanivå i genren är egentligen inget förvånande, vare sig gällande Expressens alltmer frisläppta språng mot chock och sensation eller hur texten fogar sig i en liten våg av litterära och litteraturkritiska smädelser. Närmast fascinerande är också att så tydligt se litteraturkritikens exempel på det fenomen som annars ofta gäller kring smink eller klädstil. Ni vet, man fastnar i ett uttryck man hade då man kände sig på topp, i tjugoårsåldern nånting, och fortsätter driva upp detta till groteska medelåldersversioner av det som en gång funkade så bra.

Därför är det inte troligt eller ens önskvärt att denna skandal genererar någon större litteraturdebatt – bättre bara sluta göda algoritmerna och tysta ner, verkar också majoriteten anse, sedan kulturredaktionerna en efter en gjort sina standardmässiga fördömanden.

Några viktiga stråk är ändå värda att belysa innan dammet lägger sig för denna gång. Ett är det faktum att svenska kultursidor märker ut sig som särskilt usla på att hantera klick-instinkter i ett europeiskt perspektiv. Expressen sticker visserligen ut – men låt oss inte fula till debatten mer genom att låtsas som att inte hela den svenska kulturjournalistiken navigerar mot det sensationslystna. Det är svårt att tänka sig motsvarande text på någon tysk, fransk eller spansk kultursida – eller ens i den erkänt elaka brittiska pressen. Inte för sågningen och de personliga påhoppen, utan för att texten var så rakt av dåligt skriven. Som sagt, en självbiografisk bok gör det svårare att runda personlig kritik – och med god stilistik och elegans kan även ganska tuffa tag tolereras.

En annan notering som behöver göras är att Skugges text förmodligen aldrig hade släppts igenom om den varit skriven av en manlig recensent – vilket på ett helt skruvat vis gör publiceringen ännu mer oklädsam.

Men den fråga jag helst vill ta tillfället att kapitalisera på Skugge-debatten med är: vilka konsekvenser får detta publicistiska haveri för den sen-pandemiska verklighet som kulturkritiken, liksom övriga samhället, befinner sig i?

För: medan krispaket och coronastipendier skjutsats ut till en blödande kulturarbetarbransch, finns en yrkesgrupp som också drabbats hårt men som det talats väldigt lite om och som också står utanför stödstrukturerna: kritikerna. Litteraturrecensenterna tillhör väl de som klarat sig bäst, men då många även har sidouppdrag som moderatorer eller samtalsledare vid författarbesök har säkert även dessa känt av krisen. Fullständigt hopplös har emellertid situationen varit för alla de scen-, konst- och musikrecensenter som från en dag till en annan förlorat nästan alla uppdrag och i de fall där arrangemang ändå ägt rum haft mycket knepiga villkor att försöka hålla sin professionalitet intakt inom.

Liksom för övriga kulturlivet är det också en darrande farhåga inför en post-pandemisk verklighet, att tappet blivit bestående, inte minst på mindre redaktioner med redan knappa resurser för att hålla sig med egna recensenter. När det nu bevisligen gått att hålla i gång kultursidor med mindre recensionsverksamhet och mera av annat: intervjuer, reportage, kulturnyheter – varför då fortsätta avsätta frilanspengar till en stab av kultursidornas daglönare? Kan tidningschefer frestas tänka i en pressad bransch.

I det perspektivet är det ytterligt beklagligt att det är just en av de största kultursidorna, med ordentliga resurser och stort inflytande över tonläge och nivå i en mera utbredd debatt, som markerar sig med ett lågvattenmärke som Linda Skugges text. Visst, Kristina Sandberg var måltavlan och fick en redaktionell hantering som ingen författare ska behöva tolerera – men offren återfinns också bland alla landets kulturkritiker som sliter till låga arvoden för att göra ett så gediget arbete som möjligt. Att slänga en så usel recension i ansiktet på alla dessa, där de sitter mer eller mindre utsvultna på uppdrag – att så iskallt manifestera vad som ytterst premieras och ges utrymme, det är nog det sorgligaste i denna sorgliga händelse.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Efter corona: vad gör vi med våldspandemin mot kvinnor?

Av , , Bli först att kommentera 1

Låt nya erfarenheter av snabb och kraftfull mobilisering bli vägledande i arbetet för att stoppa våld och förtryck.

Ett och ett halvt till två år pågår en pandemi, det har vi nu tvingats förstå – det liksom att coronaviruset är något vi kommer få leva med, i en något anpassad värld, men ändå förmodligen ganska lik den vi kände till innan pandemin.

Hur länge pågår ett terrorvälde mot kvinnor, en verklighet där våld eller hot om våld är ett normaltillstånd? Tusen och åter tusen år, tvingas varje ny generation förstå – och något med corona förstärker ett ursinne över det. Alla de mördade kvinnorna, alla de våldtagna, alla som faller offer för mäns sexuella, psykiska och fysiska våld. När rapporterna om det pågående förtrycket landar i våren 2021, är det oundvikligt att reflektera över vilka skilda verkligheter som råder när det gäller corona och det hot som halva mänskligheten levt under i all historia.

För så är det: en våldspandemi mot kvinnor pågår och har evigt pågått och när nu coronapandemin slagit följe under mer än ett år finns mycket att utvinna i att ställa dem intill varandra för ny kraft i kampen. Stora likheter finns till exempel mellan metoo och corona: på liknande vis är det processer som skett i flera skov, där varje våg lärt oss nya saker, där viruset samtidigt muterat och dragit nytta av en redan existerande maktobalans i världen – på samma vis alltså, som våldet mot kvinnor alltid har ett försprång genom att gödas av befintliga patriarkala strukturer.

Samtidigt är skillnaderna mångfaldiga och dramatiska i hur ett globalt kollektiv hanterar dessa globala problem av olika karaktär.

Om sexuellt förtryck mot kvinnor varit corona, hade en konstnärlig ledares verbala eller fysiska övergrepp mot kvinnliga medarbetare, tidigare händelser som en anställd vid en av länets kulturinstitutioner berättade om för mig häromveckan, inte varit något som stannat som en långvarig infektion inom en teater eller ett operahus. Det hade hanterats som om en smittad hostat virus rakt ut över en ensemble; lett till omedelbart produktionsstopp, pressmeddelanden om stängda verksamheter tills ett friskt läge kunnat säkras.

Om övergrepp mot kvinnor varit corona, hade häktning och anhållande för våldtäkt lett till omedelbart spelstopp, om än ett slutspel i SHL hade pågått. Hockeylagens ledning hade inte låtit det gå dagar innan en smittad spelare togs ur tjänst, inte underlåtit att agera förrän medieskandal befarades.

Hade ett systematiskt sexualiserande av kvinnor varit corona, hade ett politiskt parti där en toppolitiker går långt utanför vad som är lämpligt i relation till en yngre partikollega och ställs inför anklagelse om våldtäkt, inte försökt tystas ned. Partiet hade i stället trätt fram inför sina väljare, meddelat att tyvärr har smitta upptäckts i leden, att berörd person skickats hem för att tillfriskna och att smittspårning i partiet nu pågick.

Tankeexperimenten kan pågå oändligt, med samma slutsats; kapacitet finns i varje del av samhället för att agera snabbt och konstruktivt vid vissa yttre hot, så länge hotet värderas tillräckligt tungt.

Visst, en pandemi med miljoner döda och monumentalt lidande för hela världen är ett globalt trauma av helt unik tyngd som inte kan jämföras med något annat än sig själv. Samtidigt vore coronapandemins meningslöshet än mera meningslös om vi inte tog revansch så gott vi kan genom att utvinna varje nyvunnen erfarenhet till att föra andra kamper.

Låt varje individ och instans med makt att påverka politik och juridik i frågor som rör våld och förtryck mot världens kvinnor bli svaret skyldig när coronapandemin klingat av: vad hindrar oss nu från att ta samma dramatiska åtgärder för att bekämpa våldspandemin mot kvinnor?

Sara Meidell

Bli först att kommentera